Leva grönt

Tusenmoder

2012-01-25T12:47:00.001-08:00

Jag har en kalanchoe som går under namnet Livsblad, eller Tusenmoder. Det är en vanlig krukväxt. Man ser den kanske inte så ofta i handeln, men eftersom den är så lättförökad ser man den på många fönsterbräden.

Trots att jag haft en i min närhet i stort sett hela mitt liv har jag aldrig sett den blomma tidigare. Det är inte alls ovanligt att den blommar - har jag läst - men eftersom det är första gången jag är med om det har jag följt processen från knopp till blom med spänning.

De klockformade blommorna är inte stora, men rätt så söta.

Varför växten fått namnet Livsblad och Tusenmoder ser man när man tittar på bladen. De kantas av mängder av nya skott med små rötter. Småplantorna trillar gärna av för att omedelbart börja växa, antingen i samma kruka som moderplantan, eller i närstående krukor.

Det finns en smalbladig variant också. Båda sorterna är efter vad jag förstår giftiga. Bor man i Stockholm och vill ha tag på dem så kan de finnas på Ulriksdals Slottsträdgård.

Helgpyssel

2012-01-23T01:45:00.000-08:00

Jag vet inte hur det är hos er, men hos mig kan jag svära på att jordpåsarna riktigt ropar efter mig när jag går förbi. Jag tittade i min dagbok och såg att jag sådde kronärtskockor den 22 januari förra året. Det gick jättebra, men i år ska jag vänta några veckor till innan jag sätter igång.

Men det finns ju annat pyssel än att så. Som till exempel att ta skott från ampelliljan. Ofta brukar jag klippa bort de långa stänglarna där nya småplantor bildas så fort de visar sig, eftersom mina katter inte kan låta dem vara ifred. Och de här skotten har stått i vatten ända sen i höstas. De ser lite bleka och risiga ut just nu, men de tar sig snart i jorden.

Förra året använda jag brokbladig ampellilja som utfyllnad i en del av krukorna på uteplatsen. Nedan är en kruka nyplanterad. Hur det såg ut senare på sommaren kan man se här.

Förra året fungerade det väldigt bra med januarisådderna. Jag placerade dem efterhand under lysröret i minidrivhuset. Anledningen att jag inte vågar mig på sådd redan nu i år är att jag har en nykomling hemma, en liten kattflicka. Hon är inne i sin vildaste ålder och eftersom minidrivhuset går under beteckningen kattkuvösen här hemma, så förstår ni kanske att det inte är helt självklart att tro att allt man placerar i den tar sig, eller ens överlever. I år blir det sådd först när Majsan lärt sig att behärska sina impulsiver lite bättre.

Övergiven

2012-01-20T01:42:00.000-08:00

Pioner står på topp-femlistan hos mig. De där barndomsblommorna som jag aldrig kan sluta att älska. Det är inte att jag samlar på dem, och jag är inte besatt av dem på något vis. Det är bara det att det liksom inte blir sommar på riktigt om jag inte får plocka in en stor bukett och ställa mitt på bordet.

Det finns en ödetomt en bit ifrån oss där det vuxit ett par stora pionbuskar i en helt igenvuxen rabatt i gräset. Det har väl hänt att jag varit där någon gång och stulit till mig en blomma när behovet fallit sig på. Det är stora, fluffiga bakelser i vitt, som gör sig allra bäst i buketter med skir vitmåra eller andra vildblommor.

I somras upptäckte jag att buskarna inte fanns kvar. Det vill säga, det var vad jag trodde först. När jag rotade runt i gräset så fanns de gamla plantorna där, men så intrasslade i gräs och ogräs att de inte längre orkade blomma. Det var bara några få gröna blad kvar nere i marknivå.

Då blev jag riktigt ledsen, så där som man bara kan bli när ett riktmärke på ens promenad har försvunnit. Man känner att tiden går, allting förändras och - jo, visst var väl allt bättre förr?

Bort försvann både god ton och ängslig försiktighet. Jag gick hem och hämtade spaden, och lyckades efter gott och väl 30 minuter hacka loss en bit av rotklumpen som innehöll både fin rotstam och ett par tillväxtpunkter.

Väl hemma tog det ytterliga en stund att pilla bort alla intrasslade ogräsrötter. Rotstumpen sattes i en kruka med planterjord och placerades vid husväggen. Och där stod den kvar större delen av sommaren. På sensommaren hade den varken dött eller brutit nya blad, så jag chansade och gjorde i ordning en planteringsgrop och planterade ut den.

Nu är jag väldigt nyfiken på om den ska komma i vår. Jag vet förstås att det kan dröja innan jag får se den i blom, men vad gör det om den bara överlever.

En planta med en historia. Det är dem jag tycker allra bäst om hemma hos mig. Saker jag fått av vänner och släktingar. Eller hittat i en dikesren. Malvan vi plockade en bukett av och lade på svärmors kista. Lungörten som ursprungligen plockades nere i Småland på femtiotalet och tog omvägen via Lidingö och Åkersstyckebruk innan den hamnade hos oss.

En fråga har jag dock, och det är om det är någon av mina bloggvänner som känner igen pionen och kan ge mig ett namn på den?

2012

2012-01-13T00:42:00.000-08:00

Önskar alla som tittar in hit ett alldeles särdeles bra år.

För min egen de hoppas jag att det kommer att bjuda på stunder likt den i fotot nedan; tid att njuta av att vara ensam på en brygga med morgonkaffet när solen går upp. Jag önskar mig också att släkt och vänner ska fortsätta vara friska, och att det ska bli hårdare straff för djurplågeri.

Några har undrat varför det inte kommer några uppdateringar här längre, och det korta svaret på det är att vi har haft enorma problem med internetuppkoppling och även telefoni. Jag vet inte hur många timmar jag ödslat detta år på att sitta i telefonkö och i support. Inget har blivit bättre, snarare tvärtom. Just nu väntar jag på ett nytt modem som förhoppningsvis ska göra så att jag får fast bredband igen. Det är inte helt lätt att sköta sina kontakter med omvärlden uteslutande med mobiltelefon. I december dog dessutom två datorer, ingen data är förlorad (vi har åtminstone lärt oss hur viktigt det är med backup:er) men det tar tid att sätta sig in i nytt system och att få allt att fungera igen.

Jag längtar efter att få läsa ikapp på alla bloggar och se vad som händer hos er och hur ni har det. Håll tummarna för att det nya modemet ska lösa mina uppkopplingsproblem.

Små glädjeämnen

2011-11-19T01:57:00.000-08:00

Jag kan bli så otroligt glad över småsaker ibland. Som när jag upptäcker att den gulbladiga smällspirean har kvar sina blad även fast allt annat i trädgården fällt sina. Vilken färgklick den plötsligt blir - lika vacker nu som på våren när den bryter i en explosion av lime.

Jag har nästan ingenting som ger vintervärde i trädgården ännu, så allting som ger glädje fortfarande nu i november är små korn av guld.

För att få vinterstruktur i trädgården planterade jag buxbom för tre somrar sedan. Den har äntligen satt fart att växa i år, men inte vågar jag tro att den ska klara sig undan svampangreppen som härjar all annan buxbom. Så i somras skaffade jag några plantor gamander som jag ska testa som kantväxt istället. Den har inte vuxit med ett blad sedan planteringen. Och än så länge förstår jag inte alls varför den ofta beskrivs som alternativ där det är för kallt för att odla buxbom. Mina plantor står redan lika kala och spretiga som det mesta annat. Men den kanske sätter fart nästa år. Eller året efter det... Jag får väl vänta och se.

Jag tycker det är svårt att hitta låga, mörkbladiga, kantväxter som håller formen vintertid här i zon 3(4). Nepeta fungerar ju alltid, men den är i uttrycket ganska långt ifrån en välklippt buxbomshäck. I en stor trädgård blir det förstås genast många fler valmöjligheter, men när man måste tänka smått blir det något av en utmaning.

Fjärilsbusken är en till växt som normalt inte alls funkar här. Men när plantor plötsligt dök upp i varenda plantskola i trakten så tyckte maken att vi skulle prova. Skyddat läge, väldränerad jord och vintertäckning ska den ha för att överleva vintern.

Vi har planterat den i den gamla grusgången. Det är grusblandad jord ner till ett djup av 50-60 cm. Den står bredvid en uteplats som silar bort de värsta vindarna från både norr och öst. Och vintertäckningen löste vi så här:

En inhägnad av hönsnät, fylld med löst packade löv, runt busken. Tipset fick jag i en gammal engelsk trädgårdsbok. Jag har ingen som helst aning om ifall det kommer att fungera, men det får jag veta i vår. Åtminstone kan chansen finnas att skotten på de nedre delarna av stammarna får sitta kvar.

I trädgården är det alltid den vackraste tiden...

2011-11-13T13:07:00.000-08:00

... åtminstone känns det så när jag tittar på bilderna jag tog igår. Dessa färgtoner träffar mig direkt i hjärtat. Och inte blev det mindre vackert av dimman som låg tung hela dagen.

Men helt ärligt tycker jag att det är i kallaste laget att jobba ute nu. Jag satt och väntade vid köksbordet ända fram till lunch innan termometerns kvicksilver orkade sig över nollan. Speciellt mycket över nollan var det dock inte, som varmast blev det en plusgrad.

På dagordningen stod att gräva om grönsakslandet och räfsa upp alla löv från de fyra äppelträden. Trots varma kläder, mössa, raggsockor i gummistövlarna och underställ, var det helt omöjligt att få upp värmen. Inte ens när jag grävde som kraftigast blev jag varm. De blöta trädgårdshandskarna kylde så att hela kroppen var som en isbit, och efter ett tag hade jag knappt någon känsel i fingrarna.

Jag kom att tänka på en sommar som parkanställd för ganska länge sedan, en sån där sommar då det regnade precis hela tiden, och precis varenda dag. Efter ett par veckor hade jag sår både på händer och fötter, sår som inte läkte förrän mitt sommarjobb var slut. När arbetsdagen var över lade vi nämligen in både kläder, handskar och skor i torkskåpet, gjorde vi inte det var allt fortfarande blött dagen efter. Skorna och handskarna var i läder, och när de torkade i torkskåpet blev de stenhårda. I handskarna kunde man inte böja fingrarna innan de blivit uppblötta av regnet igen. Skorna, med stålhätta, blev inte blöta lika fort som handskarna, så av dem fick man ännu värre skavsår än av handskarna. Jag minns inte att vi någonsin klagade. Det var bara så det var.

Att bara låta saker vara som de är, är lite svårare idag. Jag funderade ganska ordentligt igår medan jag grävde vad lösning på mitt problem skulle kunna vara. Problemet att inte kunna sluta frysa alltså. Det enda uppenbara var att ha ett handskförråd om minst 10-15 par. Inte för att det skulle räcka en råkall dag med dimma, duggregn och när man handskas med kärra efter kärra med blöta löv, och lerjord. Men kanske skulle det kännas lite bättre iallafall, att inte behöva vara utan känsel i fingrarna fyra timmar i sträck.

Nå, till slut lät jag mig besegras. Både av kyla, mörker och uppenbar brist på fantasi. Det är helt enkelt slut på trädgårdssäsongen i Sörmland, jag får nog acceptera det. Det är inte meningen att man ska stå i duggregn och gräva om land när det nollgradigt ute. Det funkar möjligtvis i april, men inte i mitten av november. Den här tiden ska man helst bara gå runt och småpyssla. Piffla med saker, inte muffla i det blöta. Och så ska man njuta av alla underbara färgkombinationer naturen och trädgården bjuder på just nu. Hundra nyanser av brunt, och gråblått.

Blommande paket

2011-09-22T02:11:00.000-07:00

Tänk om det kunde komma fler sådana här paket med brevbäraren.

Tack Fagras Trädgård! Den ser jättefin ut. Stjälkarna är satta i vatten och plantan ska jag plantera i eftermiddag. Brokbladig kärleksört är det.

PS. Charlotte! Ett par nya stjälkar av postmannen står på rotning åt dig. Jag har skaffat mig en liten kattsäker hylla. Ska de komma åt plantorna där måste de först utveckla vingar. Hoppas jag.

Man tager vad man haver

2011-09-14T01:33:00.000-07:00

Jag lider egentligen inte brist på blommor i trädgården nu, men att bara låta de skira blomstänglarna på sallaten gå i kompostbingen... nej, det kan jag inte. De får göra tjänst som prydnad på planteringsbordet ute några dagar innan det är dags att helt säga adjö.

Vad ska man säga om resterna av Katja då, Katja som dånade in i Sörmland igår morse och härjade som värst under kvällen och natten? Jag kan iallafall berätta att jag inte längre behöver fundera över om jag ska hinna se rosenskärorna blomma. Alla plantor utom en är av vid marken, och de tog bambustörarna med sig i fallet. Det ser bokstavligen talat ut som om en storm har dragit fram i rabatten.

Vågar man hoppas på att rosenskäran ska hinna blomma?

2011-09-12T02:37:00.000-07:00

Ja, det är frågan. Men nu har den äntligen knoppar iallafall. Vad är det för fel på dom, jag har hört att flera har samma problem i år? Stora, fina plantor (två meter höga) men inte en blomma utslagen ännu. Och ändå sådde jag dem tidigt, i början av april tror jag, och plantorna var 40-50 cm höga och jättefina när jag planterade ut dem i början av juni... Skumt.

Snyggt förpackad fågelmat

2011-09-10T00:46:00.000-07:00

Om jag vore fågel skulle jag också dras hit...

Solrosorna dök upp i grönsakslandet av sig själva. Inte speciellt vackra blommor (som dessutom bara blommade några dagar) men de tallriksstora fröhusen är minst sagt poppis hos bevingade besökare.

Nyskördad tillflyktsort

2011-08-29T00:26:00.000-07:00

Hemma hos oss pågår det vi hoppas ska bli det sista rycket i köksrenoveringen. Jättekul (ha,ha) att sätta upp innertak, dörrfoder och golvlister, när det inte finns en rak vinkel i köket. Och jättekul (ha,ha,ha) att byggvaruhandeln slutat att saluföra det foder vi valt till dörrar och fönster (det foder som de lovade skulle finnas kvar i sortimentet i flera år) och vi nu har ett fönster som ser helt annorlunda ut än de andra. Ett fönster som det tog oss två exakt en vecka att fixa och som vi inte har den minsta lust att lägga en vecka till på. Men fint blir det, trots det. Och vid veckans slut kanske vi till och med har takbelysning. Bara en sån sak.

Jag tycker att det är roligt att slipa, spackla, måla och fixa, och trivs ganska bra med tillvaron just nu. Men jag undrar om jag skulle tycka det var lika okey om det inte vore för det faktum att jag kan ta min tillflyktsort till trädgården några gånger under dagen. Sitta med en kopp kaffe och titta på blommorna. Plocka sallatsblad till middagen. Skörda grönsaker.

Det finaste jag har i grönsakslandet just nu är stjälksellerin 'Tall Utah 52-7'. Otrolig grönska, och vackra plantor som är som smycken i landet.

Ser ni "kompisen" (nedan) som satt i blasten när jag tog upp en planta?

Vinbärssnäckor brukar inte göra så mycket skada, tycker jag. Men slemmigt blir det likväl.

Jag har en bekant vars granne planterat in vinbärssnäckor i sin radhusträdgård. Han som har snäckorna tycker att de är jättefina och värnar om dem ömt, men alla grannarna är fullständigt tokiga över att sniglarna inte håller sig på "sin" sida av tomtgränsen. På nätterna samlar grannarna vinbärssnäckor i hinkar, sätter lock på, och ställer in dem på "snigel-tomten". Och varje morgon släpper snigelälskaren ut snäckorna i det fria igen. Man kan ju undra hur länge detta krig kommer att fortgå. :-)

Jättefin barbequesås med selleri hittar man på recept.nu.

Tacksamt i kruka (II)

2011-08-25T23:41:00.000-07:00

Ateljens entré har denna välkomstplantering i år. I våras när jag planterade den stora zinkkrukan hade jag ingen aning om ifall jag skulle finnas på plats för att vattna under sommaren, så jag hade ingen lust att lägga ut pengar på att köpa växter.

I krukan satte jag tre stycken skott från brokbladig ampellilja och tre självuppdragna plantor av eldblomma Alonsoa warscewiczii. Jag tycker att det blev ursnyggt. Och nästan gratis.

Eldblomman har väldigt små blommor, men i gengäld blommar den rikligt och länge. Den här sorten heter 'Salmon'. Det finns en rödblommande också som heter 'Rebel'.

Förra årets entrékruka hittar du här.

Mentha x gracilis 'Variegata'

2011-08-22T23:07:00.000-07:00

Apropå myntor i kruka och om att toppa dem; här har vi en annan. Mentha x gracilis 'Variegata', ingefärsmynta. Det här är en mynta som tidigt på våren har det mest ljuvligt variegerade blad i grönt och gult. I maj månad är de unga bladen närmast självlysande, men efter hand övergår de till rent grönt. Det spelar ingen roll om plantorna står i sol eller skugga, gröna blir de.

Bilden nedan är tagen häromdagen. I båda krukorna är det ingefärsmynta. Den längst fram klippte jag ner helt i början av juli i hopp om att den skulle bli variegerad igen i den nya tillväxten, men den totalvägrade.

Hur som helst tycker jag att det är ganska roligt att laborera med sådana här växter i kruka. De är väldigt tacksamma att flytta runt i rabatterna där det blivit tillfälliga "hål" för att man klippt något. Och den här årstiden när det börjar se lite slitet ut här och var, lyser den klippta ingefärsmyntan verkligen upp.

Men det är klart... Den är väldigt söt i blom också. Jag kan inte förklara varför, men jag verkligen älskar blommor som kommer i våningar efter stjälken.

Ser ni det röda lejongapet till höger i bilden överst? Den har tydligen bestämt sig för att den växer bra där. Det är tredje sommaren nu som den kommit igen.

Echinacea 'Harvest Moon'

2011-08-20T14:29:00.000-07:00

Jag såg bilder på den i vintras på en engelsk plantskolas hemsida. När jag hittade den här i Sverige blev det inköp direkt. Saffransfärgad skönhet på väg att slå ut.

Klicka gärna upp bilden, den blir vackrare då.

Tacksamt i kruka

2011-08-19T00:46:00.000-07:00

Det finns flera perenner i trädgården som sprider sig - eller fröar av sig - så mycket att man varje vår har anledning att rensa bort en del av dem. Istället för att lägga renset på komposten brukar jag ta en del av det till vara och fylla ut krukplanteringarna med. Olika myntor hör till de mest tacksamma att odla i kruka. De är lättskötta och går också att hålla tillbaka i storlek genom toppning om man så vill. Genom upprepad toppning håller de sig också fräscha i bladverket hela sommaren.

Ett par speciellt fina myntor för samplantering i kruka är gråmynta, Mentha longifolia 'Buddleia', till höger i bilden. Och Mentha suaveolens (el. Mentha x rotundifolia) 'Variegata', brokbladig ananasmynta. I den här bilden sitter de tillsammans i en kruka, men båda två fungerar väldigt bra ihop med i stort sett vilka ettåringar som helst.

Just Buddleiamyntan, som jag har för första gången i år, har blivit en ny favorit bland de blommande kryddörterna. Den är ganska lågvuxen, ca 35-40 cm, och den bildar täta, fina "ruggar" med sitt blågröna bladverk. Blommorna är lilarosa och lockar till sig mängder av insekter och fjärilar. I köket är buddleiamyntan lika användbar som grönmynta - den passar till i stort sett allt. Te, kött- och efterrätter, sallader (tsatsiki) och såser.

Andra av trädgårdens perenner som är tacksamma att använda som utfyllnad i krukplanteringar är olika sorters plister, revsuga (speciellt den rödbladiga är fin), penningblad och flocknäva. Oregano frösår sig ymmigt hos mig, och blir också fin i kruka om man ser till att hela tiden klippa den så att den inte blir så stor. Den blir då en fin, grön bakgrund till mer färgglada, blommande växter.

De växter som jag har räknat upp här brukar finnas i överflöd om man har dem. Men även andra perenner som inte sprider sig så våldsamt kan få göra tjänst som krukväxt under en sommar innan de hamnar jorden. Plantor som man delar på våren för att de blivit för stora till exempel.

Bishops Children igen (och lera).

2011-08-15T13:31:00.000-07:00

Kan inte motstå att visa ännu ett par bilder på en av dahliorna från fröblandningen 'Bishops Children'. När blomman slår ut är färgen så mörkt orange att den nästan ser röd ut. Några timmar senare har den blivit dammigt orange, och efter ett par dagar - precis innan den vissnar - har den bleknat och blivit laxfärgad. Alla dessa nyanser samtidigt, på en buske med de mörkaste blad. Kan inte finna ett bättre ord än anslående. Förra året lyckades jag inte övervintra knölarna, men jag ska packa dem bättre i år. (Har redan inhandlat torv.)

Jag håller på att gräva ett kort dike, ca 3,5 meter, för att plantera en häck. Jag har pratat tidigare om vår stundtals ganska svårarbetade lerjord, men frågan är om jag någon gång tidigare (någonstans) stött på lera så tidigt som idag. Matjordslagret är bara 10-12 cm tjockt, därefter ren lera.

Har lite bryderi nu eftersom jag vanligtvis brukar blanda upp min lerjord med köpejord och barkmull för att få den luftigare, men de här klumparna går inte ens att hacka sönder. Är rädd för att om jag bara häller ner ny jord i diket så kommer dikesväggarna fungera nästan som en kruka, och kapsla in häckens rotsystem. Jag ska grunna litet, men jag tror att jag kommer att göra diket bredare än vad som normalt brukar behövas, och så hämtar jag lite mindre kompakt lerjord från något annat ställe på tomten, och blandar upp den med lite barkmull och torvrik köpejord, innan jag slutligen planterar. Förhoppningsvis har sen plantorna blivit så starka när de når fram till leran i dikeskanterna, att rötterna klarar att ta sig igenom.

Kanske överdriver jag problemet, jag vet inte. Men jag avskyr verkligen att behöva göra om. Hellre en dags extra jobb nu, än att om tre år behöva konstatera att "det där gick ju inte så bra".

Mest gröna toner

2011-08-09T00:56:00.000-07:00

Efter att hyfsat framgångsrikt försökt att utrota renfanan som växer som ett ogräs på vår tomt, och med det mesta av gullriset och guldbollen uppgrävda, så finner jag att det inte finns mycket sensommarblomning att tala om hos mig. Av kryddväxterna står många i frö (eller är nedklippta) och de sensommarblommande perenner jag planterat har ännu inte etablerat sig ordentligt. På solhattarna och höstanemonen finns bara någon enstaka blomma. Det var precis samma sak i min gamla trädgård. Mina höstar brukar gå i grönt och brunt, eller brunlila.

Det vackraste gröna utropstecknet just nu är plocksallaten som håller på att gå i blom. Jag glömmer från år till år hur mycket jag tycker om att se den på det här viset (nedan).

Ett annat helgrönt glädjeämne är sparrissallaten (nedan, längst fram i bild) som inte heller den fick plats i grönsakslandet i år. Den växer i krydd- och tillfällighetsrabatten. Det är första året jag odlar sparrissallat och den har visat sig vara ett mirakel-grönt. Den tar aldrig slut (vi äter av den dagligen) och den blir inte besk, trots att den stått på plats i flera månader nu. Och så vacker den är med sina klargröna blad...

Jag jobbar på med att gräva och planera. Alldeles för lite plantering än så länge, tycker jag själv, men det får bli när det blir. I den här torkan som varit har jag haft god hjälp av spettet som står i bilden nedanför. Ett arvegods. Min man fick ärva det i början på 70-talet när hans mammas farbror gick bort. Vissa dagar när jag slitit som mest orkar jag knappt lyfta det - det är tungt - men så är det också effektivt.

I våras sådde jag gamla krassefrön som jag trodde hade legat alldeles för länge, men några av dem grodde. Det är en sort som heter 'Mosaic Flame'. Det blir en låg och kompakt liten buske med klarröda blommor. Jag hade väntat mig att den skulle breda ut sig mer, så plantorna är helt tokigt placerade, men jag är ändå väldigt glad i de här bladen. Det här är vad jag kallar användbar ettåring. Ska spara frön... Så igen, nästa år...

Om längtan efter moln, strävan att skapa väggar och vad alltför stora snömängder gör med ens grusgång.

2011-07-29T23:47:00.000-07:00

Försöker man att få saker gjort i trädgården har man nog andra preferenser än semesterfirare i gemen. Det jag önskar mig mest av allt är några dagar med mulet väder så att jag orkar gräva i snabbare tempo. Ge mig gärna ett par rejäla regnskurar också, nu har det varit uppehåll så länge att jag börjat släpa på vattenkannan igen.

Tröst för en molntörstande själ är att "nya" spaljén vid vedboden äntligen är helt klar. Meningen var att skärma av lite mot grannen, och att få en "vägg" bakom vilken det skulle bli naturligt att ställa från sig skottkärror o korgar vid dagens slut. Helt oväntat fick vi ett nytt "rum" för skugga och lä också. Så här sitter jag nu, när dagen är som hetast. Och grunnar på allt jag ska (eller kan) göra runtomkring mig. Om jag får tid.

Försöker jag fota spaljén i sin helhet (det är två smala skärmar) får jag med grannens klarblå plastpool också. Vinklar jag ut kameran ytterligare för att också få med häggen jag planterade för två år sedan, och den enorma gropen i marken som blev när vi grävde upp forsythian häromdagen - då får jag med även grannens studsmatta på bilderna. Och sitter jag i min sköna vilstol och fotar upp mot grönsakslandet och bärbuskarna, då hamnar den andra grannens röda indiantält i bakgrunden, och en måttligt tjusig röd-grön gungställning. Missförstå mig inte - det är inte att jag missunnar grannarnas barn att ha det kul i sina trädgårdar. Det är nog så att jag till och med trivs när det är mycket ljud och livligt omkring mig. Men alla dessa stora leksaker... de är väldigt färgglada.

Så väggar är det som upptar min tid just nu. Funderingar på hur jag ska åstadkomma dem och vilka syften de ska ha. Och när jag inte står mitt på gräsmattan och stirrar på någon punkt som bara finns i min inre syn (än så länge), så gräver jag gropar för buskar, träd och klätterväxter. (Fast det är egentligen bara ett definitionsriktigt träd som kommer att hamna i jorden i år.) Fyra större buskar har jag vågat mig på, en kortare bit häck tror jag att jag kommer hinna med innan sommaren är slut, och jag vet precis var jag ska plantera två till buskar nästa vår.

Och när man sitter i sin vilstol och funderar över väggar och höjdskillnaden i trädgården - för jo, en sådan finns ju också, bara en liten, men jag tror jag kommit på flera sätt att utnyttja och framhäva den (någon gång när jag pengar och tid) - så fastnar plötsligt blicken på små detaljer som blir som presenter i vardagen. Hur klätterhortensian plöstligt har fått en andra blomning i blått:

Och hur vackra skuggorna är som bildas i hörnet mellan vedbod och spaljé:

Spaljén ska förövrigt bli en vägg av humle. Eftersom ena halvan blev färdigmålad först nu, så har jag bara fått en planta i jorden ännu. Men humle förökar sig så snabbt, så jag tror nog att den rödgröna väggen jag ser framför mig kommer att vara tät om bara ett par år.

En annan sak som tagit tid, och kanske framförallt krävt god fysik, är den förbaskade grusgången. Den har plötsligt sjunkit. Rätt som det var en dag gick det inte längre att köra upp bilen på gatan. Underredet skrapar i. Hela kanten av vår tomt som vätter ut mot asfaltsvägen har satt sig. Säkert inte konstigt med tanke på att det låg 50 cm snö större delen av vintern (och förra vintern med för den delen), och sedan allt som plogades upp från gatan på det. Vallen gick väl oss till brösthöjd när det var som värst. När vi ändå var tvungna att åtgärda det på något vis så tyckte vi att vi lika gärna kunde bredda grusnedfarten med 50 cm, så att man kan kliva ur passagerarsätet och sätta fötterna på grus istället för lervälling (som det kan bli av hjulspåren på tidig vår och höst).

Vi är inte riktigt klara ännu. Men breddat är det, och stenmjölet är på plats. Och när min man räknade ut hur mycket grus och stenmjöl vi grävt, skyfflat och transporterat i skottkärra under två dygn så var det svårt att fatta att man fortfarande stod på benen.

Och det här kallas semester... :-)

Hade tänkt att skriva om vår tjusiga, begagnade ute-kamin också, och ge ett boktips. Men tror att jag sparar det till nästa gång. Jag har redan skrivit så långt att jag förmodar bara de tappraste lyckats läsa så här långt. Och min man sitter och trummar på dammsugaren och väntar på att jag ska hjälpa honom med ett köksskåp som ska på plats. Ha det gott!

Udda färgkombinationer

2011-07-24T23:24:00.000-07:00

Såg den här planteringen i en visningsträdgård häromdagen; ett äppelträd underplanterat med ljust aprikosfärgad digitalis och rosa stjärnflocka Astrantia major. Kombinationen ser ut som om det vore HC Andersen som hittat på den som bakgrund till en av sina sagor, romantiskt och ganska oväntat...

En annan udda färgkombination hittar jag i trumpetblomman, Salpiglossis sinuata, i min egen trädgård. Just den här blomman kommer ur en fröblandning som heter 'Bolero'. Den innehåller också gula, vinröda och smutsrosa blomfärger.

Trumpetblomma sår jag en liten portion av varje år. Bara så mycket att det blir några plantor att stoppa ner i blandade krukor, och några att peta ner i hål i rabatten. Effektfull ihop med gräs. Och oemotståndlig som uppstickare bland kryddgrönt som persilja och dill. Nu ska jag gå ut och måla en spaljé - vad ska ni göra idag?

Jag har en ärvd vintageskjorta i crepe från tidigt sextiotal som är randig i lila och mörkgult. Den var min favoritskjorta i början av 80-talet. Kanske dags att ta fram den ur malpåsen igen. En salpiglossisfärgad skjorta... :-)

Semesterprojekt

2011-07-22T23:32:00.000-07:00

Jag har en kanske något udda hobby, jag tycker om att fotografera parksoffor. De här bilderna är de senaste jag tagit.

Just den modellen av soffa som är på bilderna är en av mina favoriter. För några år sedan hade jag turen att komma över ett par gjutjärnsfötter nästan gratis, och nu har jag plockat fram dem ur redskapsboden igen. Vet inte om det syns på bilden nedan, men projektet renovering är påbörjat - och avstannat. Det visade sig vara, faktiskt, omöjligt att få bort den gamla oljefärgen. Jag har arbetat med värmepistol, stålborstar, skrapor, knivar. Färgen sitter som berg. Den är på sina ställen nästan en centimeter tjock. Helst skulle jag vilja få bort allt och göra en grundbehandling av järnet innan jag målar om den. Någon som har tips om vad som biter på 15-20 lager gammal oljefärg?

Apotekarros

2011-07-10T23:34:00.000-07:00

Ska man bara ha en ros i sin örtagård så måste det nästan bli denna, Rosa officinalis, apotekarros. Det är den äldsta av de bevarade gallicarosorna och kan spåras tillbaka till 1310. Möjligtvis är den ännu äldre. Gallicarosor var de första rosor som odlades utanför Kina.

Apotekarrosen blir ca 1 meter hög och bred, har ett tätt växtsätt och den blommar i slutet av juni till slutet av juli. Blomfärgen beskrivs som karmosinröd. (Jag vet att färgbeskrivningen på rosor har ett eget språk, men en illustratör kallar inte den här färgen för karmosinröd.)

Bladfärgen är grön till mörkgrön och nya skott har en attraktiv ljusare nyans.

Det är en lättodlad ros som även trivs på torra jordar, men den kan ibland angripas kraftigt av mjöldagg. Ett fint sätt att odla den är som centerpiece. Bilden nedan är från Julitas kvartersindelade örtagård, där rosen ensam tronar i mittrundeln.

Jag fick min ros i present av svärfar. En lycklig omständighet gjorde att han vid ett besök i Ulriksdals Slottsträdgård slog sig i slang med trädgårdsmästaren Magnus, som talade sig så varm för apotekaren att svärfar bara inte kunde låta bli att ta med sig en därifrån.

Apotekarrosen är alla salvor och parfymers moder. Rosornas ros om man vill göra rosengelé och rosenvatten. Det ni.

I väntan på att mitt eget kvartersindelade kryddland skulle bli klart har den stackars apotekaren stått jordslagen i krusbärslandet. Snö och harar har gått hårt åt den två vintrar i rad. Men i våras hittade jag äntligen en plats för den - även om det inte blev som centerpiece i kryddlandet. Och äntligen blev jag belönad med de första blommorna. Klåfingrig som jag är plockade jag genast av hälften och lade på tork. Och vet ni, det är precis så fantastiskt som jag hoppades - kronbladen doftar nästan lika mycket i torrt tillstånd som de gjorde på busken. Wow!

Vad ska jag göra med bladen då? Sju blommor blev i torrt tillstånd ungefär två matskedar. Det räcker inte till några excesser med andra ord. Men en liten doftpåse till linneskåpet kan det nog bli.

Och så ett litet tork-tips till dem som inte är vana vid att torka kryddor och blomblad.

Bästa resultat får man om man lossar kronbladen från sina fästen och brer ut dem luftigt på en torkbricka eller tidningspapper. Torktiden kan variera mellan en och tre veckor. Det beror på hur tjocka bladen man vill torka är. Luftfuktigheten påverkar också. På en torr plats går det snabbare.

När bladen känns torra lägger man dem i en glasburk med lock tills man ska använda dem. Det för att inte de flyktiga oljorna ska förfaras. Men för att få bästa resultat ska man alltid lägga med litet papper i burken innan man stänger locket. Även om kronbladen känns helt torra är det inte säkert att de är det. En bit tidningspapper i burken suger upp eventuell fukt och hindrar bladen från att ruttna om de fortfarande skulle vara lite för fuktiga.

Och så slutligen en undran; är det någon som kan tipsa mig om en kläng- eller klätterros som skulle passa fint i utkanten av kryddlandet? Inte för stor, men den får gärna breda ut sig, om den håller sig till ett fontänartat växtsätt så att jag har kvar odlingsyta på marken. Eller en klättrare att leda upp i båge eller portal? Gärna en ros med intressant historia. Och färgen... gärna lite dov, kanske till och med mörk.

Röd rosenknoppspelargon

2011-07-10T00:21:00.000-07:00

Jag visade bilder på den förra sommaren också, men jag kan inte låta bli att upprepa mig. Den är så himla fiiin. Varje enskild blomma är som en perfekt röd ros i miniatyr, och tillsammans ser de ut som en liten välbunden bukett.

När jag planterade om och "friserade" mina pelargoner i februari/mars blommade rosenknoppen redan, och jag klippte inte alls så hårt som jag brukar. Den är således ganska tanig nu. Det stör mig inte alls, pelargoner som inte är så hårt beskurna ser mer ut som pelargonerna på bilder från seklets början. Romantiskt och gammeldags. Men problemet är förstås att de tar upp väldigt stor plats. Den här får inte plats på fönsterbrädan inne längre, och ute på verandan där den står nu funkar snart inte heller. Den brer ut sig så att den redan en gång vält och hamnat på golvet.

Älskar den. (Och det är därför jag inte har flyttat den utomhus; jag tycker om att ha den bredvid mig när jag sitter på verandan och jobbar.)

Och Tussen i sin favoritstol.

Jag har ägnat några timmar i veckan åt att gräva nytt för att få ner mer perenner i jorden. Panikplanteringar. Jag har haft alldeles för mycket stående i krukor, sådant som jag grävt upp i "gamla" trädgården. Och i den här värmen och vattenbristen slokar det ganska ordentligt i alla krukor. Har faktiskt fått ner det mesta av det som vuxit i krukor nu, och trots att det är alldeles på tok för tätt planterat så hoppas jag att växterna åtminstone har sin överlevnad någorlunda tryggad nu.

Trots att det fortfarande inte regnat, och jag enligt ståndfast princip försöker att undvika vattna så långt det bara är möjligt, så växer de fleråriga örter som etablerat sig som ogräs i år. Allt blommar tidigare och är högre än någonsin. Dragonen är en meter hög. Kungsmyntorna - som jag brukar använda för att stödja upp höga ängsnävor - är så höga att de lagt sig ner de också. Jag var tvungen att klippa ner flera av dem nu i veckan. Eftersom jag också klippte ner ängsnävorna som blommat klart så är det för närvarande ganska tomt i rabatten. Men det är ett problem jag brottats med i flera år eftersom jag har så många nävor som blommar just i juni och sedan inte mer. Letar fortfarande efter det perfekta sällskapet.

I det före detta kryddlandet, som nu är tillfällighetsrabatten nummer ett, växer även sallat i år. Det finns ingen som helst tanke bakom det, utan beror bara på att det råkade finnas plats just där när min man hittade två öppnade påsar frön som inte var tömda. Sparrissallat och plocksallat samsas alltså med pimpinell, piplök och kungsmynta. Man kan plocka alla ingridienserna till grönsalladen på samma plats - även det kryddgröna. Ganska praktiskt när det regnar (om det nu kunde göra det någon gång!) att bara kila ut och snabbt få ihop det man behöver till middagen.

Fin sommar-kombo

2011-07-03T15:52:00.000-07:00

Jag är väldigt glad att det blivit lite svalare ute, har inte orkat göra någonting under en veckas tid. Jag vet ju att man ska vara glad att det är varmt och skönt - och inte 24 minusgrader - men har man fjorton saker på gång i trädgården, varav nästan allihopa inkluderar grävning i någon form, då tycker man att 15-20 plus är ganska lagom. Kan det bara komma en rejäl regnskur också så är livet snudd på perfekt tror jag.

Trots finfint väder har det inte blivit mycket trädgårdsarbete idag. Allt jag har gjort är att plantera några perenner och att så ett par rader ny sallat.

Den här färgstarka kombinationen såg jag på Julita idag. Något att korpa till nästa år tror jag.

Jättegod sallad

2011-07-02T00:55:00.000-07:00

Vet inte hur det är med er, men här frossar jag i gröna sallader just nu. En ny kvällsfavorit som tillbehör till varmrätt är följande:

Blandade sallatssorter efter smak, en stor näve (ca en halv dl per person) lika delar finhackad mynta och persilja. Dressing gjord av Julita rapsolja och nypressad citronsaft. Avsluta med några tag Roasted Cumin & Pepper över salladen. (Och garnera för all del gärna med vackra blommor från kryddlandet.)

Hoppsan! Jag fick visst besök mitt i fotograferandet.

Ljusa Långben kallar vi den här kotten. Hon/han kommer varje kväll nu, och är till skillnad från de andra två som också besöker oss väldigt tam. Så tam att det är rent omöjligt att bli av med den innan den fått mat. :-)

Jag var hård mot den i början "Gå och ät sniglar och snäckor! Av mig får du inget!" Men, vet ni hur svårt det är att få något gjort när man har en igelkott som följer efter en vart man går? Man känner sig kolossalt smickrad förstås, men efter någon halvtimma blir det lätt overkligt att ha en taggig skugga. Nu får den lite kattmat när den kommer. Den äter från handen också. Men klappar man på den spottar den. "Pffttchh" låter det.

Röd kalksten

2011-06-29T23:05:00.000-07:00

Det här är inte hemma hos mig, utan hos min svägerska. De hade precis avslutat uppfräschningen av sitt lilla kryddkvarter när vi var och hälsade på i början av veckan.

Det brukar sägas att man ska använda traktens egna material när man jobbar med en naturnära tomt. Det här är precis på kanten av Kinnekulle, Västergötland, och i trädgården är det flera projekt på gång som utnyttjar traktens kalksten. Här i form av rött grus vilket omgärdar kryddlådorna.

Man ser verkligen hur fint gruset smälter in i omgivningen. Trots att det är en så formell anläggning ser det ut som om kryddgården alltid har legat på plats just där.

I bilden nedan ser man också hur välgörande rödbladiga träd kan vara som fond ibland. Trädets mörka silhuett gör så att häcken av vinbärsbuskar tecknar ut, och får även gräsmattan att öka i lyster. Och se hur fint den blåvioletta stäppsalvian fångar upp trädets röda dunkel. Det är stäppsalvian som håller kvar intresset och hindrar blicken från att vandra iväg till de omgivande åkrarna.

Från kryddgården hade man utsikt över 41 vindkraftverk (sade man mig), men i bilden nedan är det Husaby kyrka som skymtar på andra sidan åkern.

Mina sju i år...

2011-06-24T12:04:00.000-07:00

... och en god fortsättning på midsommaraftonens kväll!

Överblivet

2011-06-22T00:32:00.000-07:00

Det står en del krukor kvar i växthuset som jag inte hunnit få ut och ner i jorden. Bland annat några rangliga, men blommande, dahlior. Jag känner mig nästan hypnotiserad av dem, kan inte låta bli att gå och titta på dem flera gånger dagligen. Färgerna, schatteringarna i kronbladen, vecken i varje enskilt blad.

Och så baksidorna. Det är så raffinerat sammansatt alltsammans att man blir helt matt av beundran.

Veckans vego

2011-06-13T11:56:00.000-07:00

Lycka kan vara många saker, en av dem är att "plocka" ingredienser till middagen från sin egen trädgård. Idag fyllde jag korgen med grönsallat, tagetesblommor, basilika och den gode Henriks målla. Det blev en filodegspaj med grönsallad.

Jag tänkte att jag skulle dela med mig av receptet eftersom det är så ruggigt användbart. Man kan ändra ingredienser allt efter säsong och smak, men grunden lyder så här:

Ett halvt paket filodeg (125 g)

1 paket fetaost

1 liten burk soltorkad tomat i olja

100-200 g färsk spenat

2 ägg

Gör så här:

Sätt ugnen på 180 grader.

Koka upp några matskedar vatten och lägg spenaten i det kokande vattnet. Låt den sjuda tills den precis slaknat. Låt spenaten rinna av i durkslag några minuter. Krama försiktigt ur den så att det mesta av vätskan försvinner. Hacka spenaten.

Hacka de soltorkade tomaterna grovt. Obs! Spara oljan!

Smula fetaosten i en bunke. Blanda väl med tomaterna, spenaten och äggen. Smaksätt med lite nymald svartpeppar.

Öppna filodegspaketet och lägg arken mellan två fuktiga handdukar så att de inte torkar.

Ta ett ark filodeg och pensla det tunt med olja från tomaterna.

Lägg filoarket med den oljiga sidan neråt i en kakform med löstagbar botten. Det ska täcka botten och gå upp över sidorna på kakformen. En del av filoarket kommer förmodligen att hänga utanför formen. Så ska det vara just i detta läge.

Ta ett nytt ark filodeg, pensla det med tomatolja och lägg även det i kakformen med den oljiga sidan ned. Lägg filoarken lite i omlott om det behövs. Fyra, fem lager filodeg brukar bli lagom tjockt.

Häll tomat/ägg/spenat/ostblandningen i formen och bred ut den jämnt över botten. Pensla ett sista ark filodeg med olja, vik det dubbelt och lägg det över fyllningen. Vik sedan ner filodegen som hänger över kakformens kanter så att de sluter till över pajens fyllning längs kakformens kant (se bilden ovan).

Grädda i nedre delen av ugnen ca 25-30 minuter, eller tills pajen fått fin, gyllene färg.

Låt svalna några minuter, ta pajen ur formen. Servera med grönsallat.

Receptet kanske verkar lite invecklat när man läser det, men det går i själva verket snabbare att laga än en vanlig matpaj gjord på deg.

Fetaosten kan bytas ut mot annan riven ost. Spenaten bytas ut mot målla, mangold, nässlor - vad man vill. Man kan göra pajen mer mättande genom att ha i hackade nötter eller frön.

Det man sår får man skörda. Plocksallat är ett bra exempel på något man normalt inte kan misslyckas med. Har man inte en egen jordplätt att så i, så kan man åtminstone återanvända sallatsplantan i kruka från mataffären. När alla sallatsbladen är avplockade tar man upp plantan ur den lilla, svarta plastkrukan och planterar den i en större kruka med plantjord. Sätt krukan på balkongen eller i ett soligt fönster och vattna då och då. Någon vecka senare kan man skörda en ny omgång. Plockar man blad kontinuerligt kan sallaten komma med nya blad i en månad. Ibland längre.

I filodegspajens grundrecept används färsk spenat. Jag har den gode Henriks målla i min trädgård, så jag använde den istället idag. Den gode Henrik kallas ibland även lungrot, lungmålla och Stolt Henrik. Gode Henrik är en flerårig växt till skillnad från släktingen svinmålla, som också den är ätbar (och god!). Henrik kan ätas rå också. Då plockar man sidoskotten, eller späda blad, och strimlar till sallader. Mållor var förr vanliga i odling. De är ett billigt och lättodlat alternativ till spenat också idag. De trivs på näringsrik jord.

Trevliga kombos (del II)

2011-06-02T14:58:00.000-07:00

Idag fler kombinationer som jag gläds åt just nu. Nedan fänrikshjärta i sällskap av strutbräken. Fänrikshjärta är den av fjolårets nyinköpta perenner som jag har uppskattat mest. Det fanns inte en dag förra sommaren som jag inte gick och tittade på den. Verkar bli samma sak i år; jag kan bara inte hålla mig ifrån den mörka hörnan där den lyser upp dunklet. Och vad plantan brett ut sig på ett år!

Nedan rosa förgätmigej som växer upp genom en nävas (tror det är Brookside) blad. Superromantiskt.

Jag har ledig långhelg med betoning på ledig. Jag tänker bara göra vad som faller mig in i fyra dagar. Idag föll det mig in att måla en spaljé och drivbänken. Och plantera en del perenner, och hemuppdrivna ettåringar som blir utfyllnad i gräsrabatten som fortfarande är lite gles. Nu har vi precis tagit bort stygnen på nykastrerade Donna-katten. En nykastrerad katt kan öka sin kroppsvikt med 30% på två månader. Om Donna vore en människa på 60 kilo skulle hon alltså öka till 90 kg. På två månader. Kan förstå att veterinären uppmanar en att väga katten regelbundet närmsta tiden efter kastreringen och hålla koll på matintaget.

Samla frön

2011-06-01T11:55:00.000-07:00

Samla frön kan man göra redan nu om man vill.

Av vintergäck till exempel.

Mördare överallt

2011-05-31T00:28:00.000-07:00

Det var ju inte direkt vad jag väntade mig att sätta fingrarna i när jag stoppade ner handen i korgen med nypor.

Gula stråk

2011-05-28T12:50:00.000-07:00

Eller gulaktiga iallafall... Fin bladkombo här nedan som är som absolut bäst precis just nu; rhododendron, strutbräken och gulbladig smällspirea.

Vanligtvis är det lite svårt (tycker jag) att se något positivt i lökväxter som håller på att vissna ner. Men kombinationen nedan tycker jag är riktigt snygg i färg. Vitt violkungsljus och vissnande kejsarkronor.

Idag skulle jag plantera en liten planta av vit Jakobs stege som jag fick av en vän sent förra hösten. Jag hann inte få den i jorden då, så den har stått i sin kruka hela vintern. Nu hittade jag knappt krukan för den såg inte alls ut som den gjorde när jag fick den och den var nyplanterad. Krukan var plötsligt full av växtlighet i olika höjder och storlek. Särade försiktigt på den nu rätt kompakta rotklumpen i en 10 centimeters kruka. Den innehöll, förutom ett antal ogräs av olika sorter och storlek, sex plantor jakobs stege, tre små vallmo och två aklejor. Jag planterade naturligtvis allting. (Utom ogräset förstås.) Rolig present. :-)

Shopping

2011-05-26T13:07:00.000-07:00

En tur till plantskolan för att köpa en fläderbuske resulterade i allt möjligt smått och gott. Jag vet inte vad som hände, jag skulle verkligen bara köpa en buske. Och ta en fika med svärfar. Jag hade inte ens tänkt titta på perennerna. Eller de andra buskarna.

Det jag var ute efter var en Sambucus nigra 'Black Lace'. En rödbladig fläder med fint fördelade blad som inte blir så stor som vanlig fläder. Den blommar med rosa blommor. Tror den kommer att trivas som hand i handske i vår lerjord (det brukar fläder göra), men är lite tveksam till hur härdig den egentligen är. Alla plantorna i plantskolan var kraftigt nedklippta, kan tänkas hade alla fjolårsskotten frusit? Precis som de har gjort två år i rad på mitt glanskörsbärsträd? Zon III. Ja, ja... vi får se.

Helt otippat hamnade en vitbrokig kornell, Cornus alba 'Elegantissima' i vagnen också. Jag fastnade först för en helt annan kornell (också den vitbrokig), men när prisskillnaden var 600 kr så fick plånboken avgöra vilken det skulle bli. Om jag nu minns rätt var den stora skillnaden mellan plantorna att den här har ett spretigare växtsätt. Jag tror inte det gör så mycket, inte där jag tänker plantera den. Kanske snarare tvärtom. Men, men - vi får se...

Och brokbladigt krypblågull, Polemoneum reptans 'Stairways to Heaven'. Sprider sig väl av bara tusan... hmm... Inte bara brukar blågull fröså sig ymnigt, den här är dessutom krypande. Nåja. Vi får se! (Jag kunde iallafall inte motstå den. Blommorna är ljust, ljust blå, och den påminner lite om förgätmigej i växtsättet.)

Jag är svag för blågull, så är det bara. Jag låter dem fröså sig nästan hur de vill i kryddlandet. Så en rödbladig måste jag förstås också ha. Den doftar något fantastiskt, och har stora, djupt blå blommor. Polemonium caeruleum spp. yezoense 'Bressingham Purple'.

Och så blev det en steril digitalis och några små vitblommande, hängande ettårigar (lobelia + bacopa) som ska bli utfyllnad i krukorna på uteplatsen. Är mycket nöjd med mina brok- och rödbladiga fynd. De är snygga ihop också, så kanske planterar jag blågullen ihop med buskarna istället för i kryddlandet... Kanske, som sagt... Vi får se, efter helgen.

Är väldigt dålig på att kommentera hos er andra just nu, men det är inte helt och hållet mitt fel. Jag har uppdaterat bredbandshastigheten och det verkar vara det dummaste jag gjort någon gång. Det är stört omöjligt att lita på uppkopplingen nu. Ibland kan det gå timmar utan att jag kan göra enklaste sak - som att kolla mejl. Och att skriva kommentarer hos andra bloggare är... ja, hur ska jag säga...minst sagt frustrerande. Fyra gånger av fem när jag skrivit en kommentar och sen trycker på posta så kommer meddelandet "Din dator är inte ansluten till internet" upp, och kommentaren är borta. Bara så ni vet.

Geranium maderense

2011-05-24T00:04:00.000-07:00

I torsdags förra veckan sällade jag mig till skaran nyfikna Stockholmare som invaderade Bergianska Trädgården för att beskåda den blommande jätteknölkallan. Mycket folk var det, och hade jag inte varit så lång undrar jag om jag ens hade fått en skymt av den. Men det fanns mycket annat att titta på också. Till exempel ett blommande exemplar av Geranium maderense, Madeiranäva.

Närbild på stjälken:

Jag brukar sukta över bilder på den här nävan i böcker och på internet, men har aldrig sett den i verkligheten förut. Det är den näst största av alla nävor. Plantan kan bli 150 cm hög och enskilda blad upp till 60 cm tvärsöver. Bergianskas exemplar är lite mer moderat i storlek, men är ändå en upplevelse att se för en geraniumälskare som jag.

Madeiranäva är i princip omöjlig att odla om man är amatör. Den är inte härdig. Och den trivs inte i kruka. På hösten och vintern växer plantan för att tidigt om våren börja blomma. Den blommar större delen av sommaren men står då helt still i växten. Efter blomningen dör plantan. Den förökar sig genom frön men kan ibland skjuta sidoskott. (Jag läste någonstans att den i sättet att växa kan liknas vid stinknäva, G. robertianum.)

Vill man prova att ha den i kruka för att övervintra frostfritt måste man plantera om den i större krukor hela tiden för att den inte skall sluta växa, och, man kan räkna med att den kommer att drabbas av ohyra och sjukdomar.

Ett annat intressant fakta om Madeiranävan är att man kan säga att den nästan per automatik är existenshotad eftersom den är så starkt knuten till en enda lokal, dvs. Madeira. På 50-talet började dock frön spridas runt världen, mycket tack vare engelsmannen Major C H C Pickering, som lyckades finna en av de få vilda populationerna som fanns kvar.

Jag glömde faktiskt att lukta på bladen. De ska ha en lika utpräglad doft som G. robertianum och G. macrorrhizum, flocknäva.

Och apropå doft... jätteknölkallan hade tyvärr slutat att lukta när jag kom till Bergianska. Det är honblommorna som utsöndrar doften (lik och bränt socker) för att locka till sig skalbaggar, och på torsdagkvällen hade de redan hunnit blomma ut. Men visst är det en imposant växt...

Källor: Best Geraniums/Stefan Buczacki, Hardy Geraniums/Trevor Bath & Joy Jones, Storkenaeb - bogen om geranium/Birgitte Husted Bendtsen, Geraniums & Pelargoniums/John Feltwell.

Så var det maj plötsligt...

2011-05-07T13:32:00.000-07:00

... och jag tycker att jag inte hinner med någonting. Men så är det varje år, så varför är jag förvånad. Det brukar ju ordna sig ändå, även om man inte hunnit rensa överallt eller binda upp allt snabbväxande från början.

Ett av förra höstens impulsköp från realådan ser ut så här nu:

Tulpaner. Jag minns inte vad de heter, men jag blev så förtjust nu när de kom och jag upptäckte vilka läckra stjälkar de har. Mörkt blålila. Det såg man inte på förpackningen som bara visade själva blomman. Ska försöka få tag på fler i höst och göra något lite mer planerat vid planteringen. Så fint det skulle kunna bli om de stack upp i en "matta" av något med ljust gröna blad.

En annan favorit som blommar nu är kejsarkronan. Jag är just nu väldigt förtjust i de gula.

Och så har jag ju mitt numer ständiga sällskap i ateljéträdgården. Helt ogenerade pinnar de fram och tillbaka mellan sina hålor dagarna igenom (åtminstone soliga dagar). Och lika oblygt sätter de sig och smaskar på "grönsakerna" mitt framför näsan på mig.

Fast grepp om stjälken så att de snabbt kan tugga i sig...

Det ser ut som om han har ett sugrör i munnen, eller hur?

Höger- eller vänsterhand verkar inte spela någon roll...

Och slutligen en suddig, men nästan lite symbolisk bild över vad mina stackars plantor härdar ut. Förra året hade sorkarna helt utrotat en av mina gamla buskpioner, och av den andra fanns bara en levande gren kvar. I år lever den fortfarande, och dessutom så bryter den nu med nya skott nerifrån basen:

Runt pionen är det väl 10-12 sorkhål bara inom en meters håll. Det största är precis där sorken i bilden kommer upp. Visst är det fantastiskt vilken levnadskraft som finns i vissa växter?!

Sorkbilder: Klas-Göran Tinbäck

Drivbänk

2011-04-28T14:15:00.000-07:00

Hela vintern har den stått och väntat. Men nu har jag släpat den på plats. Den är inte riktigt förankrad i jorden ännu, och jag ska nog fylla på lite grov sand i den också. Blev precis som jag hade sett framför mig. Jag har sparat på det där fönstret - som kommer från vår gamla garagedörr - i tio år nu.

Nere vid vedboden har jag planterat humle. Jag hoppas att vi ska få upp en smal spaljé i anslutning till den snart också. Jag vill ha ett "avslut", något för blicken att stanna upp vid nere vid skjulets kortsida. Bakom skjulet har jag planterat en rönn. Jag tror att det kommer att bli en till, så att det blir världens minsta rönn-dunge. På hösten ska vi kunna sitta i växthuset (som ska flyttas till ganska bredvid drivbänken) (någon gång - inte i år) och titta på fåglarna som äter rönnbär.

Sedan bilden ovan togs i förrgår har jag också hunnit plantera en bit av min riktigt gamla, ärvda, pion som jag räddat från sorkarna i närheten av skjulet. Och i anslutning till den en japansk idegran, 'Nana', som är en dvärg som ska fungera väldigt bra att formklippa. Om 'Nana' klarar sig bra här kanske det blir ett par till så småningom. Eller så blir det något annat som jag kan klippa till pregnans.

Har hållit på precis hela påskhelgen med att få ner plantor i jorden. För att lyckas med det så blev det som vanligt en del mindre utökningar av de befintliga landen. Och nya gropar.

Den första (av tre) upphöjda grönsaksbädden är färdigsnickrad också. Eldat gammalt ris, studerat igelkottarna, och fåglarna som boar under takpannorna, och räfsat mossa ur gräsmattan så att armarna värker har jag också gjort. Och plockat tulpanbuketter. Och gödslat, gödslat, gödslat.

Nu har det redan varit vardag igen tre, hela dagar, men när jag tänker efter (och tittar på foton) så ser jag att jag hunnit med en del trots det. Det mörknar ju trots allt först vid nio. Och jag kommer inte ens ihåg när jag såg något på tv sist.

Underbar tid det här!

Bra utsikt genom fönstret har de, kissarna. De håller koll på precis allt vi gör. Utom på mornarna, för då skiner solen in i sovrummet, och då ligger de kvar i sängen så länge de kan.

Påskgult

2011-04-23T00:21:00.000-07:00

Så mycket gratis gult att göra det påskfint med vi fick i år. Tulpaner och påskliljor både här och där. Men jag undrar varför jag aldrig lyckas med de påskliljor jag planterar själv om hösten. Det kan komma upp någon enstaka, och då är det bara bladen, inga blommor. Däremot så kommer alla de små tete-a-tete som jag köpt i kruka och sent grävt ner när de blommat ut troget år från år. Tulipa turkestanica nedan till vänster. Till höger en tulpan som plötsligt dykt upp i vår grusgång.

Himla bra pris på penséer just nu. Maken kom hem med fyra kartonger i blandade färger. Vid uteplatsen samlade jag de gula i en ljusblå kruka.

Blev så glad när jag hittade en hel hink sönderrivna frigolitbitar från i höstas i redskapsboden. Inga problem med att hitta bottenfyllning till de stora krukorna nu alltså.

Här skiner solen idag. Hoppas att den gör det på er alla denna påskafton.

Dagbok (vårstädning)

2011-04-17T12:30:00.000-07:00

Två dagar med strålande solsken, som gjorda för vårstädning utomhus. Igår gjorde jag rent växthuset och idag rensades det lite bland perennerna. Jag satte tänderna i partiet utanför källaringången också, det ni ser på bilden nedan. Här har sorkarna haft det riktigt roligt. De flesta nävorna verkar vara borta, höstsolrosen är försvunnen, alla tovsipporna är väck. Och plattgången - ja, var är den egentligen?

Där var den. Under tio centimeter jord. Inte en platta ligger på samma nivå längre. Och under plattorna verkar flera stora gångar gå, för kliver man på dem lite i kanterna sjunker de ner i jorden.

Jag passade på att rensa bort lite av den röda lungörten när jag var i farten. Det var en del orm i trädgården förra året och jag vill ha det lite luftigare kring entrén i år eftersom katternas rastgård finns i direkt anslutning.

Den röda lungörten blommar så tidigt att jag aldrig hinner rensa bort gammalt ur den innan den slår ut. I år var den före både scilla och vårstjärna. Samtidig med snödropparna (som alla redan blommat ut - så fort det gick i år!).

Plattgången har varit ett väldigt fint parti som jag trivts otroligt bra med. Plattorna är egentligen mursten som jag fick av en vän som inte behövde dem längre. Det framgår inte riktigt av mina bilder men de är ungefär som röd kalksten i färgen.

I mitten av fyrkanterna och precis runt omkring dem fanns här rödbladig revsuga som marktäckare. I revsugan fanns spridda klungor med olika violer. Närmast den vita husväggen växer (eller växte - det är bara ett par plantor kvar i år) gul nunneört. Ut mot gräsmattan blommade tovsippa frodigt, och följdes sen av olika nävor. Närmast rastgården (den svarta stommen ni skymtar i bilderna ovan) växte vivor och kungsängslilja som följdes av verbena och björnrot. Det stod en stor bambu här också, men den försvann redan första året sorken kom.

Det går knappt att föreställa sig hur det har sett ut när man håller på i resterna...

Förra sommaren gjorde jag om en hel rabatt där sorken farit fram ganska ordentligt. Jag lyfte de växter som fanns kvar. Grävde om allt ordentligt så att alla högar försvann, och så satte jag tillbaka de växter som sorken lämnat ganska intakta. I tomrummen satte jag vanlig lungört eftersom sorken verkar lämna dem ifred. Tänkte att det väl kunde bli en rabatt med bara marktäckare då... Trist att bara så igen allt med gräs menar jag. Men det var verkligen bortkastat jobb. Det är så stora jordhögar i den rabatten nu att man inte ser lungörten längre. Och de nävor jag hade där (det var min rosa-näva-rabatt från början) - av dem finns inte EN enda kvar i år.

I den mån jag hinner med så kommer jag framöver att så igen rubbet. Det får bli gräsmatta av det mesta. Inte för att gräsmattan klarar sig bättre - som ni ju sett i tidigare inlägg - men, jag slipper iallafall bli ledsen över förstörda plantor.

Kanske blir det på sikt mindre lockande för sorken också, om jag slutar envisas med att mata dem med smaskiga perennarötter.

När jag var färdig med friläggandet av plattgången flyttade jag mig utåt i samma rabatt och räfsade löv och ris. Det hade väl gått fyrtiofem minuter när jag nästa gång gick över plattorna, och se här:

Trots att jag håller på 2-3 meter därifrån är det redan ett nytt utgångshål i jorden! Vilka rackare va!??

PS. Trots vad man kan tro har jag haft en underbar helg! Så skönt att vara ute i flera timmar, och alltid lika roligt att få se katternas glädje när de får komma ut igen. Tussan tog en mus idag, trots att hon var inne i lilla rastgården. Begriper inte hur hon bär sig åt.

(Däremot stod alla tre katter och bara stirrade igår när en marsvinsstor sork spatserade förbi utanför nätet. Den verkade inte trigga igång några jaktinstinkter alls... ?!)

Ägg med kryddgrönt

2011-04-13T23:57:00.000-07:00

Nu spirar det. Körvel, piplök, gräslök, kers, libbsticka, nässlor och humleskott kan jag plocka av min trädgård. Här kommer ett tips till påskbuffén:

Finhacka olika kryddörter (t.ex. körvel och gräs- och piplök) väldigt fint. Ta ur gulorna ur hårdkokta ägg och mosa dem samman med det kryddgröna och någon matsked creme fraiche. Forma "bollar" av smeten och lägg tillbaka dem i äggen. Gott till sill och till rökta fiskar.

Botanisk krokus

2011-04-11T16:06:00.000-07:00

Vårtecken i gruset är krokusen jag planterade i höstas. Ett stråk av solsken även en mulen dag.

The wind in the willows

2011-04-08T13:29:00.001-07:00

Jag läste aldrig Det susar i säven själv som barn, men jag har ett vagt minne av att den gick som radioföljetong vid något tillfälle. Den fångade mig aldrig, men som vuxen har jag tagit igen vad jag gick miste om då. Favoritupplagan är den med illustrationer av Paul Bransom. (Bildgoogla gärna på namnet, det är en fantastisk illustratör med djur som specialitet.)

Jag kan inte riktigt förklara vad det är i den här historien som jag tycker så mycket om, kanske är det att den är så vansinnigt rolig. Många vändningar tar den, och paddan, mullvaden, grävlingen och råttan lever ett liv som det inte alls är svårt att känna sig hemma i. Ibland känns det som om jag själv borde vara med på deras utflykter. Jag känner mig som en i gänget.

Fast råttan är ju egentligen inte alls en råtta, han är en vattensork. I en svensk översättning kallar mullvaden honom Sorkis när de är lite avslappnade och har det trevligt i all gemytlighet.

Vattensork...

Och åkersork...

Jag tror att vi har båda sorterna här. De små sakerna som katterna tar ibland är åkersork. Och de stora marsvinsaktiga djuren som rör sig som robotar är vattensorkar.

En liten rundvandring med kameran nu när snön försvunnit; här har vi sydgaveln av huset. Här hade vi skottat upp en vall med snö. Bra isolering tyckte sorkarna.

Ovanför linjen är det kryddland (tja, föredetta) och nedanför linjen ska det vara gräsmatta.

Här har det också varit gräsmatta. En gång mellan två rabatter.

Och här - vi höll allvarligt på att nästan svimma när snön försvann - här har de gångat upp så mycket av gräsmattan att det ser ut som om det är plöjt nästan.

Det går inte att gå på marken, man faller ner med fötterna i gångarna, så när man ska in i växthuset får man hoppa mellan de fasta punkter som finns i något slags hela-havet-stormar.

Självklart blir man speciellt uppiggad av att se gångarna som leder rakt in i kärnan av de få buskar och perenner och som finns kvar. *ironi*

Och här, mellan det som en gång var sparrisbäddarna, låg det så sent som förra sommaren en plattgång. Plattorna finns väl där fortfarande, men under 15 cm jord...

Och för att riktigt spä på eländet hittade jag en gammal diabild häromdagen från år 2000 när det större kryddlandet var ganska nyanlagt. Man började se ungefär hur det skulle bli. Träden och buskarna hade börjat få höjd. Och inte en sork i sikte. (Inte någon mullvad heller, men gott om paddor och grävlingar.)

Bland det första som "rasade" var förstås humlestörarna som är helt nyuppsatta på bilden. Sork gillar inte störar i marken. Inte pergolor heller.

Men vad man nu än tycker om sork i trädgården så finns det alltså trevliga sorkar i litteraturen. The wind in the willows finns illustrerad (av Paul Bransom) på Project Gutenberg. Bläddra i den här.

Om köksträdgårdar i Allt om Trädgård

2011-04-05T14:52:00.000-07:00

Jag har verkligen varit rejält dålig, fy sjutton för vårförkylningar. Jag har inte ens orkat läsa, inte kolla bloggar. Jag har inte gjort någonting annat än sovit och hostat i tio dagar. Men igår orkade jag bläddra igenom senaste numret (6/2011) av Allt om Trädgård. Fastnade i texterna direkt. Vilket nummer! Som en godispåse. Och inte bara är det intressant läsning utan det är så vansinnigt läcker formgivning också. Titta på de två uppslagen nedan hur fint de lagt mina illustrationer i tidningen!

På något vis har de lyckats att till och med få mina akvareller att se ut som godis! Stuns i färgerna och underbara sidlayouter. Ibland är det alldeles extra roligt att vara illustratör. :-)

Hostigt, febrigt och snuvigt vare här

2011-03-31T07:54:00.000-07:00

Det är just precis till dessa tillfällen jag sparar min fläderbärssaft. Bättre än hostmedicin och näsdroppar - jag lovar!

Dagsutflykter för bebisar

2011-03-23T01:10:00.001-07:00

Att jag bär in snö i växthuset beror inte på att jag vill få den att tina snabbare, som en vän till mig trodde, utan jag "vattnar". Perennasådderna får snöbollar och jorden med bokashin i inbillar jag mig också mår bra av att inte vara snustorr, så dit skyfflar jag drivor varannan dag.

Och bebisarna inne får komma ut på dagsutflykter nu. Jag tycker att vi har det så himla bra där ute, bebisarna och jag i solen. Växthus är det bästa som finns, så är det bara.

Och på andra sidan åkern kyler Mälaren fortfarande. Ni skymtar isen mellan träden. Men snart grönskar det och då har jag ingen sjöutsikt från växthuset längre. Var årstid har sin charm.

Jag har förresten sett, på de ställen där snön börjat tina undan, att sorkarna verkar ha gått fram hårdare än någonsin i år. Uuh!

Broderad primula

2011-03-22T01:51:00.000-07:00

Minns ni stickmönstret jag lade ut här för tre månader sedan? När jag hade ofrivillig datorpaus i förra veckan och inte kunde jobba testade jag att brodera det. Lite småpilligt, motivet mäter bara 8 cm på höjden. Men rätt fint. Har ingen aning om vad jag ska göra med det. Kanske en nåldyna?

Första skörden för i år

2011-03-20T02:05:00.000-07:00

Kryddlandet närmast huset är en gammal sandlåda som fyllts med jord och där har de mest använda matkryddorna planterats. Piplök, gräslök, salvia, timjan, dragon, basilika och mynta.

Under flera månader har man inte ens sett konturerna av sandlådan under snön, men nu med de senaste dagarnas plusgrader dagtid tinar snön med en rasande fart, och igår dök det till och med upp litet grönt.

Djupfryst timjan. Hur fin som helst och med en fullständigt bedövande doft när jag plockade några kvistar av den.

Till middag blev det alltså mat som smakade och doftade som riktig sommar. Jag rörde ihop en marinad av ett par matskedar rapsolja, repad timjan, flingsalt med röksmak, rikligt med grovmald svartpeppar och ancho style chilipeppar, och sedan fick köttet ligga och dra 45 minuter innan jag stekte på det. Vispade ur stekpannan med ett par matskedar vatten, ett par matskedar grädde och en matsked grönpepparkorn i lag. Serverade med en grönsallad. Åh vad gott det var!

Dagbok (vårkänningar)

2011-03-13T13:42:00.000-07:00

Jag fick tag på pelargonerna jag ville ha på mässan Rum & Trädgård i Kista, och spontanhandlade lite fröer hos Rara Växter. Men annars tyckte jag inte det var så mycket att titta på eller ta till sig.

Ibland kommer jag hem med så konstiga saker från trädgårdsmässorna, är det fler som gör det? Disktrasan här nedan var ett garanterat otippat köp. Visst är den härlig?

Det är Gudrun Walla som säljer dem, det finns flera olika motiv, många djur- och växtbilder.

Nu börjar vädret bli sådant att jag går ut till växthuset någon gång om dagen. När solen skiner går temperaturen snabbt upp till över 20°, och är det mulet som idag är det ändå 7-8 grader varmare än utomhus. Och vindstilla förstås. Jag har inget grönt alls där ännu, men jag njuter obeskrivligt av att bara sitta där en stund och fundera över den kommande odlingssäsongen.

Idag startade jag också Experiment Bokashi i växthus.

Jag är uppvuxen med kompostering. Mina föräldrar hade alltid kallkomposter som de ofta odlade gurka eller pumpa i på sommaren. De senaste tolv, tretton åren har vi haft varmkompost här, men det går inte att använda den längre. Trots att den är godkänd och ohyre-säker (läs gnagare och grävling) så är den definitivt inte vildsvinssäker. En morgon när vi kom ut var den helt demolerad, och innehållet utspritt på marken.

Trots det vill jag ju kompostera. Komposten är en av grundstenarna i min trädgård. Det som gör att jag får bra konsistens på min lerjord och gör den mullrik och fin.

Bokashi är en blandning av mikroorgansimer och kli som sätter igång en jäsningsprocess när man blandar det med matavfall. Matresterna ruttnar alltså inte, utan "konserveras" så att alla näringsämnen stannar kvar. Processen ska ske så lufttätt som möjligt (en hink med lufttätt lock) och när jäsningen är klar, efter ca 14 dagar, kan matresterna blandas med jord, och nedbrytningsprocessen börja.

Jäst matavfall & matavfallet blandat med jord.

På vintern när det är minusgrader slänger man innehållet i sina bokashihinkar antingen i sin varmkompost eller lagrar dem i påsar, eller lådor, för att gräva ner i sin trädgård när det blir varmt ute.

Eftersom jag hade perfekt odlingsklimat i växthuset i somras, inga sjukdomar eller ohyra (inte ens vita flygare på tomaterna), så ska jag låta den gamla jorden vara kvar istället för att forsla bort den i år. Idag grävde jag om i bäddarna och på någon kvadratmeter yta hällde jag sedan ut mina första tre färdigjästa bokashihinkar.

Som man kan se på bilden - till vänster ovan - har det bildats ett lager mögel som "lock" högst upp i hinken, men så länge möglet är vitt och inte grönt lär det vara ett sundhetstecken.

Jag luckrade och blandade upp avfallet i jorden, och täckte sedan ordentligt med ca 15-20 cm mer av den gamla växthusjorden. Först när det blir riktigt varmt ute kommer matresterna att börja förmultna, men att det kommer att dröja en tid spelar inte så stor roll eftersom jag inte kommer att plantera något i jorden ännu på ett par månader.

Normalt brukar jag alltid byta de översta 20 centimetrarna jord i växthuset, så det här känns som ett ganska häftigt experiment för mig. Men värt att pröva. Egentillverkad näring, och massor med tid sparad genom att slippa åka flera vändor till affären för att få hem ny jord.

Men för att kunna jämföra resultatet med hur jag brukar göra så ska jag nog preparera en bit odlingsyta med ny jord och kogödsel som jag brukar också.

För den som vill veta mer om Bokashi finns massor att läsa här.

2011-03-09T14:16:00.000-08:00

Det finns åtminstone någon som tjänar på att bussarna till Botkyrka inte går som de ska, och det är blomsterhandlaren vid Fridhemsplan. När en tur är inställd och det dröjer 25 minuter till nästa avgång finns det inte så mycket annat roligt att göra än att titta vad han har för blommor. Den senaste veckan har min man kommit hem med tulpaner tre gånger.

De vita här nedanför var ovanligt läckra. De ser ut som om de är gjorda av vax - alldeles tjocka och "köttiga" i konsistensen.

Var en sväng till Plantagen för att köpa en födelsedagspresent och kunde inte låta bli att ta en tulpanpelargon också. Jag är inte så jätteförtjust i rosa pelargoner, men det var den enda färg de hade, och jag tänkte rita av den. Kan ju alltid ändra färg på den då...

Planterade om några av pelargonerna hemma också, och kom på att jag inte tittat så noggrant i Rockdalas katalog ännu. Såg att de kommer till mässan Rum & Trädgård som startar i morgon och jag hoppas att de kommer att ha med sig sticklingar av dessa två pelargoner:

Pac First Yellow

Bild: Wibrant Trädgård Rockdala

Freak of Nature

Bild: Wibrant Trädgård Rockdala

Jag gillar brokbladiga pelargoner i samplanteringar i krukor. De lyser upp lite i vår husskugga.

Hann med en fika ute i växthuset idag också. Jag har inte börjat odla där, det är helt tomt fortfarande, men det är så skönt att bara sitta en stund. Jag skyfflade in ett lass snö över alla perenner i krukor (sticklingar från i somras) som förvarats där över vintern också. Och upptäckte att två rutor till gått sönder. Nu är det tre som spruckit denna vinter. Jag tycker att det är lite konstigt eftersom det nästan inte legat någon snö alls på taket i år. Den har rasat ner av sig själv i nästan samma takt som den fallit. Men jag tror inte att vi kommer att byta några rutor i år. Än så länge är det bara sprickor, inga bitar som har lossnat.

Är inte helt säker ännu, men jag tror att det blir mässbesök i morgon för min del. Kanske syns vi i bloggcaféet efter lunch?

Mattes gosegubbe

2011-03-07T13:25:00.000-08:00

Det fanns en tid då jag flängde runt på uställningar ett par helger i månaden med min favoritpojke Lotus. Nu har han fyllt tio och de dagarna är sedan länge förbi. Men ibland är det kul att ta med honom igen. Nu är han nybliven "veteran" och tävlar i den lilla klassen med katter som är tio år eller äldre.

Han fick så mycket beröm min vita springare, min riddare, min prins, min gullegubbe. Utrolig fin och atletiskt, sa den norska domaren. Snill och blid, vidunderlig farve. Best in show i sin klass blev han.

Jag försökte ta några hjältebilder på honom idag när han satt på varmvattenberedaren. Men han ser bara snäll och lite generad ut. "Värst vilket liv för en ännu en plastbuckla" ser han ut att tänka. Världens bästa Lotus.

Vinter ute men vår inne

2011-02-26T15:41:00.000-08:00

Kronärtskockorna växer så fint, i morgon ska jag plantera om dem i egna krukor.

Jag tar vara på alla möjliga byttor från mataffärens grönsaksdisk för att så i. Just den här lådan har det varit spenatblad i. Praktiskt att den har ett lock - det blir som ett litet minidrivhus redan från början.

Nedan ruccola som jag bredsått i en bytta för att använda som klippgrönt till smörgåsar. Lite ranglig trots extra ljus och ganska sval placering.

Jag har lite annat på gång också (tomater & kardon t.ex.) men jag har lärt mig att det inte tjänar något till att så för tidigt. Jag har inte plats att härbärgera allt inne sen. Det mesta sår jag först när jag sätter i gång växthuset i april.

Växtkraft

2011-02-18T00:00:00.000-08:00

Några gamla illustrationer som passar bra den här årstiden. Kanske en rolig sysselsättning för familjens minsta när mamma (eller pappa) ändå har alla fröpåsar och jordbyttor framme.

Ordna en grotävling!

Gör i ordning en låg bytta med jord. Ta de frön - gärna bönor eller ärtor - som finns tillgängliga och så i rader. Märk varje rad med vad den innehåller och se vilken sort som gror först!

(Självklart kan man dekorera tävlingsbanan. Kanske lägga ut grus eller risgryn för att markera de olika raderna. Eller om man sår i en bricka kanske så smörgåskrasse eller dekorationsgräs på ena halvan, eller runt om "banan".)

Osannolik växtkraft!

Blanda till modellgips och fyll den i små knäckformar. Peta ner en ärta som fått ligga i vatten över natten i varje form (det går bra med ärtor ur påsen i skafferiet) och låt gipset stelna. Vänta. Ärtan kommer att spränga gipset!

Obs! Det kanske inte sker på en gång, men det kommer att hända.

Världens starkaste frön?

Så vanliga solrosfrön tätt i en kruka, vattna, täck över med ett lock eller en skiva av något slag. Ställ en tyngd på locket (vad som helst duger) och vänta någon vecka...

Alla bilderna är tidigare publicerade i Kamratposten.

Hoppas på bättre såjord i år.

2011-02-09T13:35:00.000-08:00

Idag kom den första laddningen med frön på posten men det var mest tvååringar och perenner. Inget att stoppa i byttorna än. Däremot så hittade jag de tomater jag vill ha i år bland mina gamla fröer, så de har jag sått. Kronärtskockor sådde jag för ett par veckor sedan och de växer på fint. Jag ställde dem under tillskottsbelysning nu ikväll.

Till min skuggiga hörna

I år tänker jag helt nobba två av de stora matvaruhuskedjornas såjordar. Jag har använt dem två år i rad och usch vad de har varit dåliga. Först trodde jag att det var dålig jord bara i den påsen jag råkade köpa, för nästan ingenting grodde, och det som grodde växte inte. Nästa vända trodde jag att det var för kallt hemma hos mig, för mörkt, för dragit, för... Men efter att ha läst Allt om Trädgårds jordtest i nya numret (3/11) så inser jag att det verkligen är enorm skillnad även på såjordar och att det inte är mitt fel att det gått så dåligt med sådden de senaste åren. Frön är ju inte direkt billiga heller, åtminstone inte när man drar upp det mesta själv och också är intresserad av lite ovanliga sorter. Jag blir nästan lite arg när jag tänker på hur många kronor jag lagt ut helt i onödan på frön som aldrig blivit något bara för att jorden varit värdelös.

Så ett tips till alla som sår själva; läs jordtestet i Allt om Trädgård, se det som en tankeställare, och nobba sen de jordar som Du inte är nöjd med!

Uppdatering 2011 02 10

Jag kan lika gärna göra en lista på bra och hemmatestade såjordar. Vill ni bidra med egna erfarenheter så lämna en kommentar till det här inlägget eller skicka ett mejl till mig.

Namnet på jorden och om ni vill gärna en kommentar om vad ni sått.

Bra såjordar:

- Emmaljunga såjord

Tips från Marie till Stockholmare: Dessa två firmor i södra och östra delen av Stockholm skall enligt Emmaljunga jord sälja deras jord. Stuvsta Trädgård i Huddinge, tel. 08-7110313. Trädgårdstjänst i Tyresö kan även var ett alternativ. Tel. 08-7120791.

-Weibulls såjord

-Hasselfors S-jord. (Blåvita påsen med älgen på.)

Jag hittade ett - som jag tycker - intressant inlägg hos Åke Truedsson som handlar just om problemen med både jordar och näringsämnen. Inlägget finner ni här. (Funkar inte länken så stäng fönstret och försök igen.)

Planer (dagbok)

2011-02-04T00:15:00.000-08:00

Häromveckan visade jag en skiss på hur det såg ut hemma hos oss för tre år sedan. Tänkte att jag skulle dela med mig av vad som hänt sedan dess, vad som ska hända och hur jag funderar också.

Hösten 2010:

Det ser på intet sätt mindre plottrigt ut nu, men jag lovar att det finns en plan - eller åtminstone orsak - bakom varje sak jag ändrar eller tillför.

De första två åren handlade mest om att känna in tomten och komma underfund om hur vi vistades i den. Var är skönast att sitta, hur går vi när vi ska till komposter och vedbod. Vad vill vi se från fönstren, var är mest respektive minst sol.

Det fanns egentligen inga redan uppgrävda rabatter när vi flyttade in heller (bortsett från en sträng av ogräs som en gång innehållit fleråriga grönsaker och gammeldags perenner som gullris, gullboll och kärleksört) och därför har jag varit tvungen att börja gräva både här och där - för att få ner saker i jorden - utan att jag haft en färdig plan hur det ska se ut när jag blir "färdig".

I somras kände jag äntligen att jag började få en klarare bild av hur jag skulle vilja ha det för att trivas. Och därför lades krutet på att fortsätta (eller börja) på de delar där jag har tydligast målbild i mitt inre.

De synligaste aktiviteterna i somras:

a: Gräsrabatten förlängdes med en meter och en buske (rödbladig smällspirea) planterades i den.

b: En stubbe (fruktträd) mitt på gräsmattan tog bort och spaden sattes i jorden för att gräva upp en första del av blivande kryddlandet.

c: Den gamla perennrabatten grävdes upp redan för tre år sedan, men i somras förstorade jag den ganska ordentligt. Jag har slitit med jordförbättring (kompost, lövtäckning, gräsklipp) och i år odlade jag squash och pumpa i det som är mitt blivande grönsaksland.

Den lilla rektangeln till höger om långa grönsakslandet innehåller nu krusbär på stam. Där stod tidigare en klunge gullboll mitt i gräsmattan.

d: När vi flyttade in stod det en död lavendelbuske ensam vid grusgången. Det första vi gjorde på tomten efter att vi hade klippt gräset var att gräva upp den och samtidigt göra plats för gräslök, salvia och persilja.

Örtcirkeln har utvidgats varje år för att ha något ställe att snabbt få ner perenner på. På sensommaren i år blev det en kvadrat av det hela. Här växer tillsvidare allt möjligt i en salig röra.

e: Skuggiga hörnet. Rhododendronbuskar och kaprifol. Ett vildkörsbärsträd som växte mellan häck och skjul togs bort. Marken sluttar omotiverat mycket där ni ser att jag gjort streckade linjer i skissen. All jord som jag får över när jag gräver har jag burit hit hela sommaren. Och grässvålen från det uppgrävda kryddlandet ligger också utspridd här. Om ett par, tre år kan det vara läge att så ny gräsmatta eller kanske göra en riktig skuggrabatt här.

Jag har också haft en del småplantor från ormbunke vid ateljén som jag flyttat hit i omgångar.

f: En sandlåda med örter, en tillsvidare lösning. Vi köpte en montera-själv sats och ställde så nära ytterdörren som möjligt. Lätt att komma åt.

Planer sommaren 2011:

a: Grusgången/parkeringen måste breddas med någon halvmeter.

b: En av de röda vinbärsbuskarna ska flyttas ner till "grönsaksdelen", förmodligen till g i skissen. En rödbladig fläder ska planteras istället. (Jag har ett mörkbladigt tema närmast huset, och jag gillar fläder.) (Flädern är också snabbväxande, och jag vill ha mer insynsskydd.)

c: Måste gräva upp en, en och halv meter, till för att utöka gräsrabatten.

d: En till triangel i blivande kryddlandet ska grävas.

e: Det långa grönsakslandet ska delas upp i tre mindre odlingsbäddar och sten ska läggas runt om.

f: Hallonlandet ger nästan inget. Vi har bestämt att gräva upp det, och att så småningom köpa nya plantor. Är inte riktigt säker på att det kommer att bli av i sommar, men det står med på att-göra-listan ändå.

h: Skuggiga hörnet kommer pysslas om precis som tidigare. Sänkan ska fyllas ännu mer, och kanske borde jag läsa på om rhododendron och se vad jag behöver göra för att de ska trivas bättre.

x: Ser att jag glömt att sätta en markering vid uteplatsen med tak strax nedanför huset. Den är skyddad på två sidor av en gänglig och förvuxen syrenberså. Vi sågade ner en liten del av den i somras som test, och det verkade funka bra, så den ska föryngras ända nerifrån marken. Eventuellt tar vi varannan buske så att inte allt försvinner på en gång.

Självklart håller jag på med hundra mindre projekt också. Jag försöker att få fart på buskarna ut mot gatan till exempel. Jag planterar självförökad hasselört vid kökskomposten. Jag förökar lavendel till en lavendelhäck (misstänker att alla plantor har dött i sina krukor nu eftersom jag aldrig hann få dem i jorden innan de täcktes av snö). Jag planterar lungört under häcken. Och i somras blev det också mycket vattning av de nyplanterade buskarna och träden.

Om tre år:

Jag borde ha hunnit så här långt om tre år. Inte så mycket att kommentera, men några få saker kanske jag kan förklara närmare:

a: Anledningen till den konstigt liggande lilla rabatten vid grusgången är att det är tänkt att bli en plank som insynsskydd ut från huset så småningom. Det bestämde vi ganska snart, och jag skulle förstås gärna utnyttja planket till någon klängväxt. Därför grävde jag upp just där planket kommer att sluta när jag var tvungen att ta upp lite mer gräsmatta för att få ner plantor i jorden för två år sedan. Det ser helt absurdt ut nu. Men en dag blir det bra.

b: Mina konstiga trianglar mitt på gräsmattan kommer så småningom bli ett rektangulärt kryddland som ligger i anslutning till växthuset. Växthuset med stenläggningen utanför kommer att ligga något under kryddlandet i nivå, kanske 40 cm. Söder om växthuset en liten grobänk för sticklingar och sådd. Den snickrade maken åt mig i somras, av vårat gamla garagefönster.

Väster om kryddlandet bokhäcken som ska ersätta de gamla vinbärsbuskarna. I bokhäcken en båge in till grönsaksdelen.

d: Eventuellt ökar jag på grönsaksdelen så att jag får sex odlingslådor istället för tre. Det skulle ge mig möjlighet att odla massor av snittblommor också. Snittblommor är något jag uppskattar mer och mer.

c: Vi hamnar alltid under det här äppelträdet när solen skiner för starkt. På sensommaren när grenarna är tunga av frukt får man lyfta på dem för att kliva in, det är nästan som en grotta.

Det är inget stort utrymme, man får plats med två stolar och ett bord. Marken sluttar för mycket för att man ska kunna sitta bekvämt, så en intim liten iordninggjord sittplats är inplanerad här. Trädäck skulle vara skönt för fötterna...

Grab n'grow

2011-01-27T08:47:00.001-08:00

Kul nyhet från Econova Garden, Grab n'grow odlingspåse i mjukplast. Klipp upp förpackningen, så de medföljande fröerna direkt i jorden i påsen, vattna, och vänta på att skörda. Finns i sju olika sorter; broccoli, rädisa och rödbeta som kan klippas redan som groddar och användas i sallader - och basilika, smörgåskrasse, koriander och ruccola.

Jag skulle ha älskat om min mamma hade köpt sådana här när jag var liten. Och jag skulle garanterat ha smakat på allt som växte i dem.

Som vuxen gillar jag idén att det kan vara så här enkelt, alla har förmodligen inte jordpåsar och krukor stående framme nästan för jämnan på köksgolvet som jag har.

Bild: Weibulls, www.weibulls.com

Men varför är det så förtvivlat ful färgsättning på påsarna? Det ser ju ut som fryspåsarna från snabbköpet. Nog måste det väl gå att göra den här produkten mer estetiskt tilltalande?

Oftast finns det en väl genomtänkt idé bakom utseendet på en produkt, så att man kan förstå varför den ser ut som den gör även om man själv inte gillar det. Men i det här fallet går jag helt bet på tanken bakom. Bladgrönt i fryspåsar?

Om jag skulle längta...

2011-01-21T13:13:00.000-08:00

...efter något speciellt, så skulle det vara att de gula tulpanerna stod i blom igen. Och att det vore så varmt att dörrarna ut till den nätade rastgården för katterna kunde stå öppen hela dagarna igen.

Kontemplerande Donna.

Ett mysterium har fått sin lösning

2011-01-14T01:14:00.000-08:00

Så här såg vår villatomt ut när vi flyttade in. Gräsmatta med spridda äppelträd, diverse buskar och ett par igenvuxna rabatter med perenner och fleråriga grönsaker (rabarber, pepparrot, jordärtskocka). Till höger och till vänster om tomten, ovanför och nedanför, ligger liknande små tomter med hus. Det är flera kvarter av tomter och hus, ända tills samhället tar slut.

Ser ni den röda pilen i bilden ovanför? Där stod jag och fotade bilden ni ser nedanför. Jag fotar varenda gång jag rensat en bit av den långa grusgången. Jag vet inte riktigt varför jag fotar, kanske för att påminna mig själv om hur snyggt det blir när det är gjort.

Jag avskyr nämligen att skyffla grus. Marken är som betong och den lilla uppskyfflade bit ni ser på bilden nedan höll jag på med en hel, lång dag. Maken vägrar. Ska det bli gjort så måste jag göra det.

Om ni tittar på den tecknade bilden överst igen så ser ni att det är förhållandevis mycket grus på en så liten tomt. Om jag skulle hålla hela den tre meter breda grusgången ned till vedboden ogräsfri så skulle jag inte ha tid att göra något annat alls i min trädgård. Därför så bestämde jag redan andra sommaren att lämna den åt sitt öde. Jag rensar bara ytan runt huset en eller två gånger per år. Grusautostradan som skär genom tomten har fått förvandlas till gräsmatta, av sig själv.

Skyffla grusgång i Photoshop kan man ju däremot göra (nedan).

Så här är det tänkt att se ut. Av den som anlade en gång i tiden. Och förr all del, jag får väl tillstå att jag också tycker att det ser rätt tjusigt ut. Men... det är en sak som vi bara inte får att gå ihop... varför vill man ha en tre meter bred grusgång i en liten villaträdgård? Vilken är poängen? Vedbod ligger där nere i hörnet nu, och säkert låg utedasset där en gång i tiden också. Skulle det inte räcka med en 1 meter bred grusgång?

Var finns det egentligen tre meter breda grusgångar? På kyrkogårdar...

I visningsträdgårdar...

På gårdar och gods...
Vad har den att göra hemma hos mig?

Svaret fick jag en dag när jag tittade på en websida som innehåller en del samlade vykort från vårt samhälle. Jag har tittat på dem flera gånger förut, speciellt de tre bilder där man kan skymta vårt hus. På det äldsta vykortet, från början av trettiotalet, ser man att vår gata då var den sista gatan i "stadskärnan". Mot väster och norr var det åkermark fortfarande. Och plötsligt såg jag, på det suddiga, svart-vita flygfotot, att det inte alls bara var åker direkt nedanför vår tomt, som jag förut trott, utan det låg ju en väg där också...

Jag har alltså äntligen fått förklaringen till den överdimensionerade grusgången. Den var en genomfart till åkern.

Nu kan man ju undra hur man kan vara så blind (dum) att man inte listat ut det tidigare. Den enda förklaring jag har är att alla tomter som nu ligger där det tidigare var åker, har hus som bytt ägare tio-tjugo gånger sedan de byggdes. Folk har pysslat med sina trädgårdar (helt plana gräsmattor och välplacerade blomrabatter), så det finns inte ett spår, inte ett enda tecken på att det någon gång varit något annat än villatomter på marken. Medan vårt hus hade haft samma ägare i 60-70 år när vi köpte det. Vår tomt är som någon orörd tidskapsel. Allt runtomkring den har förändrats, men inte den...

En annan sak som fick sin förklaring är varför den nedersta delen av vår tomt slutar med en brant, de sista 150 centimetrarna sluttar 70 centimeter ner mot grannens tomt. Vilket känns helt logiskt när man betänker att det legat en väg nedanför från början.

Mysteriet har alltså fått sin lösning. Men vad jag ska göra med grusgången har jag trots det fortfarande inte bestämt. Det bär mig lite emot att planera bort den helt. Anledningen att vi fastnade för just det här huset var att allt var så orört, ska jag då verkligen sätta igång att modernisera bort alla spår av det som en gång var?

En idé jag lekt med i tankarna ända sedan vi flyttade in är att på något sätt utnyttja grusgången till att förstärka perspektivet i trädgården. Nu använde jag återigen igen Photoshop för att testa hur det skulle kunna bli. Jag låter grusgången fortsätta över halva tomten, men låter den smalna av ner mot vedboden...

Ser man det ovanifrån ser det helknasigt ut, men det är ju inte från ovan jag betraktar min trädgård, utan från marken...
Slutresultatet beror förstås på vad som hamnar runtomkring. Jag skulle till exempel gärna vilja ha en pergola. Om den placerades över grusgången, och även den byggdes en aning avsmalnande, skulle man förmodligen kunna få en rätt häftig effekt.

Mycket att fundera på är det...

Den här veckan har jag varit på bloggträff hemma hos Laila med Fagerdala Trädgård. Tack snälla du för en fantastisk måltid! Otroligt trevligt att träffa andra bloggare "live" också. Man saknar ju inte samtalsämnen direkt. :-)

Min man frågade mig efteråt om det hade blivit mycket trädgårdsprat. Mitt svar blev, efter en stunds betänketid: Nja, vi pratade om kameror, hårddiskar, minnen och I-pod.

Marie, Monica, Mia och Eva Linnea - det var superkul att träffa er!

Offentlig utsmyckning?

2011-01-07T12:45:00.000-08:00

Jag har städat lite bland arkiverat material och tänkte att jag skulle visa en triptyk jag målade till en utställning på Galleri Ikaros i Göteborg för några år sedan. Oljefärg på linne, spadar i naturlig storlek.

Till den här utställningen jobbade jag med spadar och symbolvärdet i dem. Jag har också kvar ett handtryckt tyg med spad-mönster. Ska visa det när jag har fotat av det.

Det roliga med att gömma undan saker en tid är att de känns som nya när man plockar fram dem igen. Just nu kan jag inte låta bli att stanna upp flera gånger om dagen och titta på spadarna på väggen i ateljén. De känns väldigt handfasta men samtidigt som om de har ett hemligt budskap som jag inte riktigt har förstått ännu.

Jag tycker att den här trion skulle göra sig fint som offentlig utsmyckning någonstans eftersom de väcker så många associationer. Men de skulle också göra sig fint i en mindre lokal där något ljudabsorberande krävs för att lokalen ska bli trevlig att vistas i. Eller korridoren i ett hotell, matsalen på lantbruksgymnasiet... Till salu är de iallafall. Så känner ni någon som skulle behöva tre spadar är det bara att tipsa dem att de kan kontakta mig...

Utsikter

2011-01-05T03:25:00.001-08:00

Tänk vad dagar kan skilja sig åt. Igår stod jag i fönstret i ateljén och tittade ut när molnen för en kort stund skingrades under solförmörkelsen. Häpnade över vad annorlunda och magisk världen blivit. Solljus som en solnedgång om hösten, en varm och guldskimrande värld.

Samma tid idag var det istället en sagoboksillustration utanför rutan. Allt helt och hållet vitt och dämpat. Jag behöver inte ens gå ut för att höra tystnaden.

Jag bär med mig många utsikter. Sådana som kan dyka upp i minnet plötsligt, helt utan anledning. Utsikten från mitt tonårsrum sena vårkvällar, när björkarna utanför stod i knopp och färgades rosa av solnedgången, och bladverket ännu inte var så stort så att de skymde kanalen 200 meter bort. Utsikten från köket på Kommendörsgatan, högst upp i huset, men ändå kunde jag se när det var Georg Rydeberg som gick framåtlutad nere på gatan med sin matkasse. Utsikten från studentrummet på Lappis, där lövskogen bort mot Värtan ständigt skiftade färg och ingen dag var den andra lik. Utsikten från Heleneborgsgatan på Söder, den mest grandiosa av dem alla med utsikt över hela Riddarfjärden, och ändå trivdes jag aldrig med den - den fick mig att känna mig avskärmad och isolerad.

Jag funderar på om inte utsikter är som älskade människor som dör ifrån en. Även om de inte längre finns så bär man dem med sig resten av livet i minnet.

Om det är någon som har försökt att kontakta mig men fått mejlen i retur så kan jag meddela att mejlen funkar nu igen. Skicka igen!

In med 11:an!

2010-12-31T05:21:00.000-08:00

Jag tar en sommarbukett till hjälp för att önska er ett riktigt gott nytt år. Må det bli bra för oss alla!

God fortsättning!

2010-12-26T02:51:00.000-08:00

Vad fick ni i julklapp? Jag fick en kasse blandade alpackagarner av min man, så jag sitter som fastvuxen i soffan just nu. Istället för julmusik hörs det hemtrevliga klirrandet av stickor hemma hos oss.

När jag letade efter strumpstickor i rätt storlek så hittade jag ett mönsterprov jag gjorde för några år sedan. Jag tänkte att jag skulle dela med mig av det till alla andra frusna blomälskare som inte räds att sätta tänderna i något koncentrations- och tidskrävande:

Jordviva

Jag tänkte mig när jag ritade mönstret att det skulle kunna bli fint som kantbård på en tröja. Här nedanför är två förslag på hur det skulle kunna se ut om man stickar resten av tröjan i ett stiliserat mönster som plockar upp formen av jordvivans gula blomma.

Är man van att sticka brukar det gå ganska snabbt att få in tekniken att sticka med två eller/och tre trådar garn, även om man inte gjort det tidigare.
Man skulle också kunna tänka sig vantar med primulamönster, eller hur?
För att bilderna inte ska ta evigheter att ladda ner på sidan så har jag förminskat dem till skärmupplösning, det betyder att de inte är särskilt skarpa om ni printar ut dem. Tycker ni att det är helt omöjligt att följa mönstret med den dåliga upplösningen, så mejla en rad så skickar jag över en högupplöst bild via mejl.

Obs! Mönstret får användas till vad som helst av enskilda privatpersoner. Det får däremot inte spridas vidare utan mitt tillstånd, och inte heller får produkter med mönstret (t.ex. stickade vantar) säljas till tredje part.

Elefanttunga

2010-12-19T03:45:00.001-08:00

Jag har inte så många krukväxter, mest beroende av att jag de senaste tjugo åren bott med bara två fönster och inte haft plats. Men jag har några jag är väldigt rädd om; elefanttungan Haemanthus albiflos är en av dem.

Plantan fick jag av min mamma för fem, sex år sedan. Hon har ett exemplar som är tio gånger större än mitt och som hon (av utrymmesbrist) måste dela då och då när hon planterar om den.

Jag har haft elefanttunga tidigare men aldrig fått den att blomma. Men nu verkar jag ha den optimala placeringen för den; svalt söderfönster på vintern och ett österfönster sommartid. Vintertid får den vatten bara någon gång i månaden (och jag vattnar alltid bara på fatet, även sommartid).

Mamma och jag brukar diskutera elefanttunga då och då, våra exemplar beter sig nämligen helt olika. Mammas planta har till exempel slutat blomma sedan hon flyttade för fem år sedan. Förmodligen är placeringen på nya stället för varm vintertid, den står ovanför ett element som inte går att stänga av.

Mammas planta är grön och fin hela året medan min går i vila vintertid. Ett par, tre månader efter blomningen vissnar de flesta bladen ner på min planta, och först på sensommaren sätter den fart igen. Då brukar den också bilda nya lökar. Och skjuter blom.

Efter blomningen kommer bären. De kommer inte alltid, bilderna nedan är från förra året, i år har jag inte ett enda på någon av blommorna.

Eftersom min mamma framgångsrikt dragit fram nya plantor från frön så sparade jag också en blomma för att pröva. Jag tänkte att bären väl skulle ligga till sig litet innan fröna gick att pilla ut, så jag klippte bara av hela blomman och lade den i bokhyllan.

Och sen glömde jag bort den. Ända tills jag skulle damma nästa gång och såg att fröerna redan hade börjat gro utan att jag hade behövt göra någonting.

Elefanttunga kallas ibland också målarborste. Kanske inte så underligt med tanke på hur blomman ser ut. Men målarborste är egentligen en helt annan växt, Scadoxus puniceus (liknande blomma, men röd i färgen).

Tisdag

2010-12-14T01:13:00.001-08:00

I kylskåpet ligger mandelmusslor-degen och väntar på mig. Ska provsmaka ett par när de är färdiggräddade - jag har till och med kommit ihåg att köpa grädde. Och jag har hemgjord sylt på squash och citron, smaksatt med ingefära, som jag har sparat till just det här tillfället. Låter som bra sysselsättning en tisdag i december va? Tända ett ljus och äta kakor...

Och sen när mandelmusslorna är gräddade, avsvalnade och instoppade i burkar och paket, så ska huset Tinbäcks köttbullar-special trillas. De smaksätts med torkad salvia, mycket torkad salvia.

Tror inte jag kommer att hinna så mycket mer denna lediga tisdag. Men eftersom det är det enda jag planerat att hinna i matväg innan jul (jansson och ostkaka gör jag kvällen innan julafton) så känns det helt klart som om jag har läget under kontroll.

Visst tusan, det är ju tant Nalles pepparkakor kvar också... !

Ja, ja. Jag har nästan läget under kontroll iallafall...

Det är snyggt ute!

2010-12-07T03:27:00.000-08:00

Jag tycker inte att det händer så mycket just nu, och inte finns det mycket befintligt ljus att fota i heller. Och det är inte någon vidare fart på juldekorationer inomhus. Nå, ska ta mig i kragen och se vad jag kan hitta på så att det inte dröjer så innan nästa inlägg. Tjoho!

Föröka kärleksört

2010-11-24T15:33:00.000-08:00

Kanske lite lustigt att skriva om att föröka trädgårdens perenner när snön yr utanför, men om man plockade in kärleksört tidigare i höstas och satte i vas så fick den säkert rötter efter ett tag, eller hur? Kärleksört är bra på det, att vilja överleva och föröka sig. Redan efter ett par veckor i vatten har mängder med rötter bildats.

Och efter en månad så är glaset fyllt med nya skott dessutom.

Är man ekonomisk - eller som jag, har hittat en speciell sort det skulle vara trevligt att ha fler exemplar av - så tar man vara på den nya planta som bildats av kvisten man hade i vas.

Man klipper bort det gamla...

... och lilla bebisplantan sätter man i jord. Det fungerar alldeles utmärkt att ha den inne på fönsterbrädet över vintern om man skulle vilja (eller om det redan är tjäle ute, och för sent att gräva ner den).

Vi blev väldigt förtjusta i de vita kärleksörtarna som har funnits i plantskolorna i år. Tyvärr började vi titta efter dem så sent på säsongen att det bara fanns väldigt fula exemplar kvar. Därför köpte vi bara en, och tar en omväg på något år (eller två) till fler exemplar genom att föröka själva istället för att lägga ut pengar på risiga exemplar. Slow gardening kallas det med ett populärt uttryck, att odla med kärlek och eftertanke, och att hushålla med resurser.

(Jag kunde inte låta bli att testa att klippa ett nytt snitt vid nästa brytpunkt på den avklippta "moderstjälken" och sätta i vatten igen. Och jo, det håller på att bildas ännu en planta på den gamla stjälken.)

Vill ni se den vita kärleksörten i full blom titta in på Klas-Görans blogg.

Laddar inför advent

2010-11-19T00:31:00.000-08:00

Säga vad man vill om färgen på hyacinterna som säljs som röda, men doftar gott, det gör dom.

Bok om träd och buskar planeras!

2010-11-15T01:51:00.000-08:00

Minns ni att jag efterlyste en riktigt bra svensk bok om träd och buskar för en tid sedan? Nu har jag fått tillåtelse att läcka att en sådan äntligen är på gång. Jag hoppas på en riktigt bra praktisk del i boken, med massor av tips om när och hur man ska beskära.

Wow! Tala om efterlängtat!

Jag hoppas förstås att jag får göra illustrationerna. Kanske skulle de kunna se ut ungefär som de nedan? Ja, vem vet...

Illustrationer tidigare publicerade i tidningen Allt om Trädgård.

Träd- och buskboken kommer att ges ut som en del i den fina serie av Björn och Marie Hansson som påbörjades med Perenner, Gräs & Bambu och nu i våras; Kryddväxter.

En väldigt, väldigt rolig sak är att boken om Kryddväxter (som jag gjort illustrationerna i) helt nyligen fick pris av Svenska Måltidsakademien som bästa Köksträdgårdslitteratur 2010. Och inte nog med det, av totalt 351 böcker gick den vidare som en av sex nominerade att tävla om bäst av the bäst. Nu vann den inte bäst-bäst priset. Men jag håller med Björn och Marie Hansson, nomineringen i sig själv är ära nog i detta sammanhang. Eller hur?

Så här löd Måltidsakademiens motivering till priset:

Det doftar bara av att bläddra i denna vackra bok som utförligt beskriver odling, skörd, förvaring och användning av kryddväxter, med över femhundra i sitt lexikon - en skatt för den som vill veta allt.

Stort Grattis till Björn och Marie!

Sånt man måste göra

2010-11-11T01:31:00.000-08:00

Här klarade vi oss undan det utlovade snö- 0ch oväderskaoset, men jag måste tillstå att jag är lite orolig över att den kommande vintern ska bli lika hård som den var.

Först nu under hösten tog vi tu med sockertoppens skador. När vi sågade ur allt det döda såg vi hur stora skadorna egentligen var. Det är väl en tredjedel av granen som är bortklippt nu.

Men vad gör man? Granen är hur gammal som helst så jag tänker inte såga ner den utan att iallafall först vänta och se. Sockertoppar bryter inte nytt när man klipper ner, men det som kan hända (om man har tur) är att det friska på granen så småningom breder ut sig över skadorna så att de inte syns så mycket.

Mera träd och buskpyssel; jag har satt skydd över stammarna på nyplanterade träd och på de uppstammade krusbären. Tycker att det här var en vettig variant på gnagskydd, ett böjt, stadigt nät, som väldigt lätt går att få ner en bit i jorden också.

Dragonvinäger

2010-11-03T01:27:00.000-07:00

Dags att sila och buteljera om dragonvinägern.

Pelargonium fragrans

2010-10-31T00:44:00.000-07:00

Kanske inte den finaste, och absolut inte den mest starkväxande, men definitivt en av de doftpelargoner med starkast doft. Det räcker att bara nudda bladen så fylls luften av den litet kryddiga, starka doften.

Blommorna är bara ca 12-13 mm stora, så vill man se de söta vinröda markeringarna i svalget får man ställa sig nära.

Jag brukar inte lyckas bra med övervintring av fragrans. Den blir skräpig och svår att få reson på i vår, så jag har tagit några sticklingar nu som är planterade i småkrukor. Ett sätt att vara säker på att få behålla sorten. Ibland överlever sticklingarna bara nätt och jämt, men då tar jag nya sticklingar av dem i vår istället.

Mammaplantan efter att jag tagit sticklingar av henne.

En eftermiddag om hösten

2010-10-29T15:56:00.000-07:00

Det är det sirrande ljudet som gör att man stannar upp i arbetet och ser sig omkring, letar i träden i närheten. Och där satt dom, en bra bit bort, men det gick inte att missta sig, sidensvansar. En stund senare kom dom och satte sig i vårt äppelträd.

Och under tiden blev jag fotograferad i smyg. Där hukar jag över den uppgrävda gräsmattan. Jag ser rätt koncentrerad ut, så jag gissar att jag antingen räddar daggmaskar eller drar maskrosrötter.

Jag gillar hösten.

Favoritpelargonen

2010-10-27T01:50:00.000-07:00

Köpt som röd rosenknopps pelargon. Det är tredje sommaren den hängt med och den blir bara finare och finare i mina ögon.

I år har plantan blivit enorm, den är lika bred som bordet den står på. Men eftersom det är nere på noll även på glasverandan nu så har jag klippt ner den litet för att få plats med den inne.

Jag plockade av blommorna och ställde i vaser. En i köket, ett par i ett fönster, en på sängbordet. Den torkar precis som en eternell, så om jag vill kan jag spara blommorna hela vintern.

Stjärnpelargonen Röd Glitter (nedan) var jag också tvungen att klippa ner trots att den blommar som bäst nu. Jag slutade räkna blomklasarna vid 30, men det måste varit minst 50 på den. Kanske mer.

De pelargoner som står i riktigt stora krukor ställer jag ner i potatiskällaren under vintern, men de som jag är mest rädd om får stå inomhus i det rum som är svalast.

Hmm... När man tänker efter så börjar ju faktiskt odlingssäsongen snart igen. Om 3-4 månader sådär. :-)

Äkta guld

2010-10-24T13:14:00.000-07:00

Växthuset kan användas till allt möjligt. Dagar som den här, när det regnat oavbrutet hela dagen, kan man använda det till att stå och gå igenom ärvda kartonger och kassar.

Den här resväskan skulle slängas, men eftersom alla vet att jag gärna tar hand om tyger och stuvar då jag gillar att sy, så hamnade väskan hos mig.

Öppnar jag en låda och det ser ut så här blir jag genast intresserad. Ett tjockt, nästan filtaktigt, ylletyg i en ljuvlig guldaktig färg. Jag vecklade ut det översta stycket och det visade sig vara en tre meter lång längd med ett påbörjat broderi.

Mönstret är tryckt med vit färg på tyget. Det mesta av broderiet utfört med ganska tjockt, lejongult yllegarn.

Det var två längder, troligen avsedda som draperier vid en dörr eftersom tyget är så tjockt.

Helt i botten av väskan låg de resterande garndockorna. Vilken lycka! Jag kan alltså göra broderi och draperi färdigt och använda det!

Jag blev lite förvånad när jag hittade ett kvitto på det tunnare silkesgarnet daterat 1982. I mina ögon ser mönster, och framför allt tygkvalitén, betydligt äldre ut.

Systrarna Hultgren på Grevturegatan. Där handlade jag också när jag bodde i innerstan...

Men när jag vände på garndockorna kom beviset att själva grundsatsen är äldre; inte ser de här märklapparna ut att härröra från 80-talet? Speciellt inte den med blå kant och prydliga, sirliga, handskrivna siffror?

På en av de äldre rullarna med silkesgarn såg jag bokstäver skymta på pappret som garnet var upplindat kring, så jag repade upp det, och fann den här:

Spirituosaaffären har stängt på midsommarafton 1931. Det känns betydligt mer rätt i tid. Och det hjälper oss också att få det bekräftat vem i släkten som har påbörjat detta broderi. Det är nog Maja, som har lämnat många och fantastiska broderier just från 30- och 40tal efter sig.

Visst finns det några små malhål i ylletyget, men lagar jag dem omsorgsfullt kommer de knappt att synas. För mig är det här en riktig skatt. Det är så fantastiskt att få händerna på detta inte avslutade handarbete. Aldrig tvättat ens, så gammalt, men ändå nästan som nytt.

Riktig, riktig lycka!

Mera skatter (nedan), men i levande form; de vackra bladen på Geranium dalmaticum, dvärgnäva. Den här årstiden är det guld att ha perenner som får vacker höstfärg på bladen i trädgården.

Picknicktomat

2010-10-20T00:02:00.000-07:00

...eller Solanum lycopersicum L. "Voyage". Det var namnet jag föll för när jag beställde frön förra vintern. Jag såg framför mig hur tomaterna skulle följa med som massäck på långa, härliga bilutflykter under sensommaren. Men ärligt talat är jag ingen äta-tomat-direkt-som-den-är person. Jag vill ha den saltad och pepprad på mackan, eller skivad i en sallad. Men det är en kul tomat att odla. Hade jag småbarn skulle jag absolut satsa på några plantor varje år. Frukterna "klyftar" sig och det är nästan som att äta en apelsin, en lite rolig tomat alltså. Låter man den bli riktigt, riktigt mogen har den god smak också, fylld med syra.

Frostvakten är på i växthuset sedan en vecka men nu har jag plockat av allt ätbart. Att jag envist försöker mota köldgraderna i grind är bara för att det är så skönt att sitta med eftermiddagskaffet i ett rum som fortfarande doftar odling. Idag har SMHI lovat ymnigt snöfall, och det ser onekligen lite mörkt ut bort över Mälaren, men vi får se...

Mer sav åt knölarna!

2010-10-16T12:15:00.000-07:00

Läste ett husmorstips i en några år gammal engelsk tidning om hur man tar hand om sina dahlior den här årstiden. Ta absolut inte upp knölarna innan plantan fått en frostknäpp. Frosten gör att blad och stjälkar töms på sav, och vart tar saven vägen? Jo, den far tillbaka till knölarna, som blir spänstiga och får lättare att klara vinterförvaringen.

Jag blir så våldsamt nyfiken på om det stämmer. Går det verkligen så snabbt, över en natt liksom? Önskar att jag hade 30 dahlior så att jag kunde experimentera; 15 upp innan frost, och 15 efter att de slaknat.

På bilderna är en av de tre frösådda dahlior jag klarade i år. (Resten av plantorna blev kapade jäms med jorden av sniglarna så fort jag planterade ut dem.) Den kommer från en fröblandning som heter "Bishop's Children". Jag blev väldigt förtjust i den här färgen. Den står så fint mot den rödbladiga smällspirean i bakgrunden.

I förgrunden en kattmynta, Nepeta Cataria.

Bilden nedan tog jag för att komma ihåg hur vacker dahlian var tillsammans med all fallfrukt på gräsmattan i bakgrunden. Äpplena plockade upp dahlians orange-aprikosa toner så perfekt.

En annan sak som jag upptäckte först idag när jag tittade på mina foton, är att just denna dahlia inte riktigt stämmer överens med varudeklarationen. Fröblandningen "Bishop's Children" ska ha ett mörkt bronsgrönt bladverk, och det har ju inte den här plantan. (Däremot har grannplantan - som ni skymtar alldeles direkt till vänster om dahliablomman i bilden - det.)

Ringblomma

2010-10-15T00:16:00.000-07:00

De blommar fortfarande, trots frostnätterna. Jag gillar ringblommor. De är barndomsblommor.

På sommaren brukar jag dekorera sallader med blombladen. Även nu plockar jag blomblad men lägger dem på tork istället. De använder jag hela vintern att dekorera mat med. Speciellt ris, couscous, bulgur och liknande blir väldigt vackert på tallriken när man har blandat i en eller ett par matskedar torkade ringblommor under tillagningen. De ger ingen smak, men nog är det så att vacker mat främjar aptiten?

Just den här sorten tror jag heter Indian Prince. Det är en favorit. Blombladen är brandgula men det är den nästan vinröda baksidan som gör blomman så speciell.

Efter ett häftigt regn i somras.

Blommans baksida ja... Det hade Rubens Rabatter ett inlägg om häromveckan. Läs det här.

Jag har själv flera favoritbaksidor. Indian Prince hamnar absolut på top 3.

Dagbok

2010-10-13T03:00:00.000-07:00

Jag klarade alla utom två undan frosten. Jag har fortfarande inte vant mig vid hur mycket tidigare frosten kommer i inlandet jämfört med vid Mälaren, men jag är ändå nöjd med skörden vintersquash jag fick.

De ljusa frukterna nedan är myskpumpa, en kulturarvssort som funnits i odling sedan början av 1800-talet. Cucurbita moschata "Long Island Cheese". Den lär bli godare efter en tids lagring men jag tycker att den är väldigt god nyskördad också.

Med all squash och den sista näven bönor skördade tyckte jag det var det lika bra att göra höstfint i landet, så i går eftermiddag var det grävning för hela slanten. Nu ska jag göra precis som jag gjorde förra hösten - täcka hela landet med ett tjockt lager löv. Det första året var jorden nästan helt utan maskar, men lövtäckningen gjorde underverk.

Grönsakslandet är 6 meter långt och 140 cm brett. Meningen är att det så småningom ska bli tre upphöjda bäddar. Det trodde jag att jag skulle hinna med redan i somras, men squashen växte så att det ganska snart blev omöjligt att ens klippa gräset i närheten.

Nåja, man ska väl ha något att pyssla med i vår också. :-)

I somras satte jag ner två kardonplantor i landet också. De har inte blivit större än så här, ca 80 höga. Jag planterade ut dem alldeles för sent. Nu läste jag precis att de ska börja blekas med säckväv eller papp redan i september, så jag vet inte riktigt hur jag ska göra nu. Jag tror nästan att jag testar att linda in dem i nåt och ser hur det blir. Provar man inte så vet man ju inte, eller hur?

Plantorna är så otroligt vackra som de är. Nästa år ska jag så några för att sätta i gräsrabatten, eller på något annat ställe som jag ser inifrån fönstren den här årstiden.

Grönsakslandet i slutet på juli (nedan). Det till vänster i bild är hallon och dem använde squashen som klätterstöd. Med resultat att nu när jag skördade så plockade jag bokstavligen squash i lårhöjd i hallonsnåret.

Jag hade sått två rader låga solrosor i grönsakslandet också, men de blommorna såg vi inte mycket av. Utom när man lyfte på squashbladen och kikade in under dem.

Vad gjorde jag mer igår? Jo, jag klippte av en omgång till av kattmyntan och hängde på tork, grävde upp dahliaknölarna, rensade bort maskrosor ur rabatten (lätt att få upp med rötterna nu när jorden är fuktig), och grävde ner ett krusbär som jag upptäckte att jag glömt att plantera. Idag ska jag ta hand om ringblommorna som fortfarande blommar för fullt, bära in de sista pelargonerna, räfsa litet äpplen och ta mer frön av digitalis och Emilia.

Lövkrans

2010-10-05T08:39:00.000-07:00

Det är en repris från förra året det här, men nu har jag lagt till en illustration som visar hur man går till väga när man gör kransen. För mig tog det bara en dryg timma att göra den, inkluderat stommen, så det är ganska litet energi spenderat på väldigt mycket uttryck. Kransen mäter 40 cm tvärsöver. Klickar ni upp illustrationen kan ni printa ut den i A4.

Gör man stommen själv av tidningspapper som jag har gjort här, så är kransen komposterbar. Det är bara att fiska upp ståltråden ur komposten i vår.

PS. Jag har lagt en bild av hur stommen i tidningspapper ser ut i högerspalten. Under rubriken Aktuellt.

En dag för planerande

2010-09-27T13:25:00.000-07:00

Lite planerande för framtiden, det är var jag har pysslat med idag. Skissat. Funderat. Funderat igen. Vet inte varför det är så mycket lättare att hålla fokus på hösten. Fast det kanske bara är jag som är sån. Det är som om den höga luften rensar hjärnan och allt blir mycket tydligare.

En av de saker jag funderat på är utställningen jag håller på att arbeta med. Det känns som att det äntligen börjar bli en linje jag är nöjd med i materialet.

Ibland håller jag inte linjen, utan gör saker som jag vet inte passar in. Som pennskrinet nedan. Det gjorde jag bara för att jag fick en sån lust att göra något dekorerat med guldfärg.

När jag är färdig hoppas jag kunna ha 30-40 handgjorda askar i papier maché att visa. Alla unika. De flesta kommer att ha växtmotiv och många kommer att berätta små historier. Låter det konstigt? Jag ska visa mer lite längre fram.

Det är ett tidskrävande projekt och jag vet inte riktigt när jag blir färdig. Jag hoppas att det blir i vinter redan. Eller till våren iallafall.

Åter till pennskrinet; jag råkade ställa det ifrån mig på en hylla bredvid en av de lavendelstavar jag gjorde i somras. Storleken verkade så lagom så jag stoppade ner staven i skrinet och de passade som hand i handske. Sådana här tillfälligheter inspirerar mig väldigt mycket.

Höststämning i växthuset...

2010-09-26T12:48:00.000-07:00

... jag fäller bak stolen litet, höjer ljudet på boken som snurrar i CD-spelaren, läppjar på mitt honungsvatten. Och låter tankarna vandra...

Hade tänkt att testa, men...

2010-09-25T12:17:00.000-07:00

Jag hade tänkt att sätta mig in i Bloggers nya sätt att göra inlägg, men idag kom inte rutan upp alls, den där det står "testa nu". Så nu kom jag av mig litet...

Och inget nytt att berätta har jag heller. Bortsett från att det var galet mycket trattkantareller i skogen idag. Och att jag lyckats dra på mig en ny förkylning trots att jag inte kurerat mig klart från den förra. En mycket mätt och mycket trött Iann vid tangentbordet alltså.

Höstens färger

2010-09-23T14:58:00.000-07:00

Geranium wlassovianum

Klockranka

Geranium robertianum & namnlös näva

Malva sylvestris mauritiana

.Vackrast just nu? Knoppande zinnia.

Äppelsquash

2010-09-17T15:22:00.000-07:00

Det är väl inte bara jag som har äpplen och squash i trädgården nu?

Ca 500 g skalad och urkärnad squash

3-4 medelstora äpplen

50 g skållad mandel

Smet:

1 dl strösocker

1-2 tsk vaniljsocker

125 g smör

3 ägg

2,5 dl vetemjöl

1 tsk bakpulver

Riv den skalade och urkärnade squashen grovt och lägg den i en sil för att rinna av. Smörj en springform väl. Sätt ugnen på 200 grader.

Hacka mandeln fint. Skär de skalade och urkärnade äpplena i tunna klyftor.

Rör ihop smör med socker och blanda ner äggen, ett i taget.

Krama ur den vätska som är kvar i squashen och vänd sen ner squashen i äggsmeten. Tillsätt mjöl, bakpulver och vaniljsocker.

Häll smeten i formen. Stick ner äppelklyftorna i smeten och avsluta med att strö den hackade mandeln över.

Grädda mitt i ugnen i 50-60 min. Känn efter med sticka att den är färdig.

Godast ljummen som dessert. Vill man kan man ta en liten klick grädde till.

Om jag ska försöka beskriva hur den här efterrätten smakar så är den bästa liknelsen pannkaka. Tänk ugnspannkaka. Och eftersom den påminner om pannkaka så kommer här ytterligare en variant på receptet:

Följ receptet ovan men ta bara drygt hälften av sockret och uteslut mandeln helt. Servera den varm eller ljummen med stekt fläsk och lite lingon. Gillar man fläskpannkaka och stekt fläsk med äpple, kommer man att gilla det här rätten också.

Odlingsrum

2010-09-11T11:59:00.000-07:00

På en utflykt i slutet av juni hittade jag det här "ogräset" som jag tog hem och placerade på sticklingshyllan i mitt växthus. Det var omöjligt att se vad det skulle bli av grässtråna jag fann, men nu ser det ut som en ampellilja - eller vad tycker ni?

Ampellilja är en bra krukväxt. Den är inte farlig för katterna och den renar luften.

Så här växte den där jag fann den, i ett övergivet växthus:

Det är få saker som sätter i gång fantasin som att ströva runt i övergivna rum. Det här växthuset övergavs för bara två år sedan, men trots att krukor, vattenkannor och verktyg står kvar som om någon bara gått hem för lunch, så gör bristen på fukt och grönska att det känns som om det stått öde i 20 år eller mer.

Den förre hyresgästen avled plötsligt och sedan dess står huset tomt. Det är svårt att låta bli att fundera över vem han var, vad han odlade, hur han tänkte i sin verksamhet. Hela miljön är som ett minnesmärke över hur det var förr, då när det fungerade med småskalighet och allt inte nödvändigtvis behövde uppdateras hela tiden.

Vid ingången till personalrummet satt dessa sidor ur tidningen Allt om Trädgård upphäftade på väggen. Jag vet att sidorna kommer från Allt Om Trädgård för att jag själv minns just det här numret. Det hade ett stort reportage om konjaksfärgade blommor, konjaksfärgade irisar bland annat. Och de där konjaksfärgade pionerna på uppslaget överst i bild kommer jag nog aldrig glömma. Jag tror att året var 1995 eller 1996.

Anläggningen ligger vackert, nästan överjordiskt vackert tycker jag, vid en liten sjö i mitten av Sörmland. På bilden nedan syns personaldelen och den gamla skorstenen.

Jag tror att det odlades en del blommor för snitt också. Det finns fortfarande spår av odlingsbäddar men gräset har snabbt tagit tillbaka mark. De enda perenner som tillåtits att vara kvar av markägaren verkar vara pion och höstaster.

Det här var den sista gången jag träffade Lo, siberian husky. Hon var min brors hund, och eftersom jag inte har haft egen hund på tio år så kändes det alltid som om Lo lite var en del av min familj också. Hon fick en stroke för tre veckor sedan och sedan var det slut. Hon skulle ha fyllt 16 nu i höst. Det känns helt rätt att sista bilden av henne ska vara så här, i solen och grönskan.

Om man är intresserad av gamla växthus och orangerier med kulturhistoriskt värde så har länsstyrelsen Södermanland ett fantastiskt material. Titta här, och missa inte att klicka upp någon av länkarna på sidan!

En annan typ av odlingsrum finns på Sommarsalongen Ulriksdal, där 19 stycken idéträdgårdar funnits uppbyggda under hela sommaren. I morgon, söndag den 12 september är sista chansen att se dem. Då finns också chansen att vinna ett Victorian Villa växthus från Vansta Trädgård. Så har man inte varit på Sommarsalongen ännu kanske man ska passa på i morgon...

Bild hämtad från Vansta Trädgårds hemsida.

Öppettider Sommarsalongen se här.

Tigeröga

2010-08-31T14:24:00.000-07:00

En av de ettåringar jag sådde i år var Coreopsis tinctoria 'Seashells Red', Tigeröga. Det gick inget vidare, bara några få kom upp och det blev inte mycket av dem heller. Enligt frökatalogen ska de bli 65 cm höga och, om man gallrar dem till 20 centimeter, ska de bli buskiga och fina. Mina plantor är hälften så höga och taniga och skrangliga. Men jag ska så dem nästa år igen. Jag gillar dem. Jag ska så många och de ska få växa upp igenom gräsen och silverväxterna i kryddlandet. (Och så ska jag stödja dem redan från början så att de inte går av som de gjort i år.)

Tigeröga framför och i bakgrunden Cleome.

Lustigt det här att man redan tänker på nästa år. Jag märker när jag går runt i trädgården att tankarna har väldigt svårt att sysselsätta sig med nuet, de vandrar hela tiden iväg till vad jag ska ändra till våren, vad jag ska så, vilka färger jag vill ha i krukorna, vilka nya perenner jag ska skaffa.

I vissa plantskolor är det redan utförsäljningsrea. Jag brukar ha tur med det jag köper o planterar på hösten, men i år har jag inte hittat någonting som lockat mig. Än. Däremot har jag några påsar med frön som ska höstsås som ligger i en låda, så lite att pyssla med har jag i alla fall.

Jag har också tagit första spadtagen i gräsmattan där mitt nya kryddland ska ligga. Det blir inte större än ca 35 kvadratmeter, så de vildaste (och mest romantiska) planerna har jag lagt åt sidan. Det blir istället en ganska konventionell plantering med krysslagda gångar som gränsar av kvarteren.

I ateljéträdgården, den med vattensork, åkersork och mördarsniglar, är det grönare nu än vad det varit på hela sommaren. Idag var det en sån där riktigt, riktigt härlig sensommardag då jag bara inte kunde förmå mig att gå in igen när jag släppt ut katterna. Jag har inga reserver för sådana här dagar. Det borde jag ha; något jobb som man kan ta med sig ut när man bara vill sitta och njuta av vinden och solen och ljuden och dofterna. Bara få vara utomhus, men ändå inte vara lat.

"Gamla" kryddlandet - det jag håller på att gräva upp och så småningom antagligen kommer att så igen.

En liten tripp söderut

2010-08-29T15:24:00.000-07:00

Jag har varit på resande fot ett tag. För nöjes skull, inget jobb, bara turistande. Det var skönt.

Känns nästan lite exotiskt nu när jag tittar på bilderna, även fast det bara var till Skåne jag for.

Fasciation

2010-08-17T00:42:00.000-07:00

Jag tjuvade mina tomater häromdagen och hittade detta märkliga "öra". På andra sidan sitter alla blad i en tät spiralform. Jag antar att det är fenomenet fasciation det är fråga om, men jag har aldrig sett det på en tomatplanta tidigare.

Fasciation kan drabba alla växter och är ganska vanligt på riddarsporrar och digitalis. Bland vedartade växter lär daphne och prunus vara speciellt drabbade. Det uppstår ofta när en tillväxtpunkt blir skadad av t.ex. insektsangrepp, frost, sniglar, eller att man handskats vårdslöst med plantan. Det kan också bero på ett genetiskt fel. Det är inte smittsamt, men man bör inte ta frön från plantor som haft det.

Det yttrar sig i att stjälken som växer ut ser ut att vara sammanfogad av flera stjälkar som vuxit ihop till en. Det ni ser nedan är en pumpaplanta. Det som ser ut som en blomma är i själva verket de nya bladen i toppen på rankan.

Blommorna kommer som vanligt för pumpa i bladfästena, men i täta "ringar" runt den breda stjälken. Den plattbreda stjälken är ett annat typiskt kännetecken.

Vill ni ser fler exempel på hur fasciation kan yttra sig på olika plantor är det bara att bildgoogla på ordet.

Snyggt i kruka just nu

2010-08-13T00:19:00.000-07:00

Doftliljor och bronsfänkål i en hög kruka vid entrén. Effektfullt mot den svarta dörren och fullständigt bedövande i doft i detta varma, fuktiga väder.

Förra årets sådder

2010-08-06T13:35:00.000-07:00

Jag hade lite otur med lejongapen förra året, alla utom en torkade bort innan jag hann få ut dem i rabatten. Men den som överlevde blommar för andra året nu. Spretig och busklik, men så vacker i färg mot vår grå husgrund.

Jag har periodvist dille på malvaväxter. Förra året sådde jag inte bara vanliga stockrosor utan också den här skönheten, Alcea pallida, ungersk stockros. Naturligtvis förväxlade jag några plantor, och här nedan står en ungrare ihop med vanliga (Alcea rosea) stockrosor.

Nästa gång jag sår den ska jag plantera många ihop och med något helt annat som sällskap, så att den verkligen framträder. Den blir ca 150-175 cm hög. Den är lite sirligare, glesare i växtsättet, än vanliga stockrosor och blommorna är blekt rosa. Det är något så sympatisk med dessa till formen enkla blommor.

En vanlig, rosa stockros som jämförelse:

Lite stockrosrost på bladen också förstås, som ni ser. Men det visste jag skulle dyka upp eftersom plantorna var angripna redan i höstas. Och så farligt har det inte varit...

Det mest originella som är kvar sedan förra sommaren torde nog petunian vara. Jag satte in hela krukan i källaren för vinterförvaring i höstas eftersom det växte en pelargon i den också. I våras tog jag upp pellisen och planterade om, och resten ställde jag bakom vedboden eftersom det även fanns en plister i krukan som jag inte kunde bestämma mig för om jag skulle spara eller slänga.

Och så en dag upptäckte jag att också petunian hade överlevt vintern:

Jag är lite nyfiken; är det någon som brukar spara sina petunior över vintern? Jag har aldrig kommit på tanken måste jag erkänna.

Gröna ärtor med mynta

2010-08-02T12:50:00.001-07:00

Gott till kött, fisk, på mackan, i buffén. Grön ärtpuré med mynta.

200 g färska gröna ärtor

2 msk creme fraiche

1-2 tsk hackad mynta

en nypa salt

(ev. några droppar pressad citron eller lime)

Blanda alla ingredienser i matberedare (eller använd stavmixer), och mixa till en lite grynig konsistens. Låt vila i kylskåp någon timma. Servera med fördel som tillbehör till grillat. Kött, fisk, kyckling eller grönsaker. Mycket, mycket gott till rätter som serveras med couscous, och som komplement till hummus.

Det går lika bra att använda tinade frysta ärter, men då smakar det gott med en tillsats av några droppar citron- eller limesaft i röran.

Uppåttjack, felköp och tillfälligheter

2010-07-30T10:00:00.000-07:00

Dagens humörhöjare; tårta med hallon och röda vinbär.

Förra årets felköp; Echinacea 'Sundown'. Jag har inte mycket färg i min trädgård. Och jag har väldigt få saker som blommar hög/sensommar. Så i augusti förra året inhandlades denna solhatt för att ändra på det. Och visst, jag tycker fortfarande att den är både söt och vacker, och det är en intressant färg på blommorna, men den passar inte in någonstans, hos mig.

Ett Tillfällighetsland - det har vi väl alla? Det där stället där man sätter ner sånt som man inte vet var man ska göra av. Impulsköpen, plantorna som blev över, saker man delat. Så här ser det ut vid stugan:

Egentligen ska det bara växa gräs och bambu i den här lilla rundeln, men det fanns ju lite bar jord över eftersom gräsen var små ännu, och nu växer här allt möjligt. Inte särskilt diskreta stockrosor tillexempel. Och ett par självuppdragna nävor (vars frö jag knyckte hemma hos Allt om Trädgårds förra chefredaktör Bettan Andersson), höstanemon, fel-solhatten, primula och gräset 'Karl Foerster' som jag köpte som liten, liten planta i en privatträdgård förra sommaren (vuxit rätt bra på ett år - tycker ni inte?). En doftschersmin och sommarrudbeckior som nog inte hinner gå i blom. Pärlhavre växer här också, och på försommaren blommade violkungsljus och i våras flocktulpaner. Allt i en rundel som mäter 120 cm tvärs över.

Måste förstora nu. Jag behöver plats för mer tillfälligheter.

Ser ni bambun nere i vänstra hörnet? Den står tredje sommaren nu och är märkt Bergbambu 'Jumbo', 2-3 m. Den är fortfarande 50-60 cm hög precis som när jag köpte den. Är det någon mer än jag som tror att plantan är felmärkt? Den får nya grenar, växer på bredden alltså, men inte ett dugg på höjden.

Dagbok

2010-07-28T00:15:00.000-07:00

En bild från en kväll i förra veckan. Jag sitter ute i skuggan med katterna och en kopp kaffe efter maten. Det är så här jag njutit av sommaren den senaste månaden. Dagarna har mest varit en plåga, trettiogradig värme är inte min grej.

Bilden är tagen i sorkträdgården vid ateljén utanför Stockholm. För att vara så torrt (vi har inte haft en droppe regn på åtminstone en månad) så är det ändå förvånansvärt frodigt. På andra sidan huset, mot sydväst, är gräsmattorna gulbruna, och det är inte många gröna grässtrån man ser.

Här i trädgården undviker jag att vattna så långt det bara är möjligt. Det som får vatten är krukor och växthuset förstås. Det enda som har haft det synligt svårt att krisslan och stormhatten. Resten har klarat sig fint.

I fredags kom så äntligen regn och svalare väder. Två dagar i rad med bara 20 grader i skuggan. Jag fick en sån energi att jag hann med mer på en helg än på de senaste tre veckorna totalt.

Det började med något så enkelt som att jag skulle gräva upp en planta för att dela att ta med till en kompis. Men huh vilken chock jag fick. Den var helt tom under.

Visst står jag varje dag och förfäras över nya sorkhål, och irriterar mig på de enorma jordhögarna de krafsar upp som fullständigt begraver mindre växter, men när det är så grönt och fint i landen så är det svårt att se hur illa det verkligen är.

Jag fick nån rädda-vad-som-räddas-kan-panik, och en hel dag stod jag bara och grävde upp plantor som jag verkligen vill ha kvar. Det var inte en enda planta som hade ett normalt rotsystem, en normal rotklump. Allt var bara tomt under. Här nedan potentillan som jag visade bilder på för ett par veckor sedan.

Jag ser ju själv på bilderna att det inte riktigt framgår hur illa det är, men tänk er att det rotsystem som är kvar på plantan är som en stor, torr koblaffa. Platt alltså. Det mesta av det jag grävde upp hade en jordklump som var ganska precis två fingrar bred på höjden.

Jag fattar inte hur växterna kan överleva. I den här torkan dessutom!

Nå, det mesta av det jag grävt upp har jag delat i flera plantor, och sen satt i krukor. Med lite tur ska jag kunna plantera ut det som klarar denna omilda behandling redan i höst.

En annan sak jag sysselsatt mig med de senaste dagarna är att kruka om alla sticklingar från kryddväxter jag tog i våras. Salvia, lavendel, åbrodd. Plantor jag vill ha många av. Många, många krukor att vattna just nu alltså.

I den andra trädgården, där jag inte har några större sorkproblem (ta i trä), och inte så värst många mördarsniglar heller (ännu), där har vi kunnat skörda det första i grönsakslandet. Vaxbönor och sommarsquash. Det var det enda som fick plats i år. Påsarna med majrovor, olikfärgade morötter, kålrabbi och olika sorters rödbetor ligger orörda. Och så här med facit i hand så var det väl tur det. Trots att vi vattnat ordentligt en gång i veckan så är jag tveksam till om sådd på friland hade lyckats i år. Inte med den kompakta lerjorden som grönsakslandet fortfarande består av. Jag fick inte ens ner spaden för att dra upp lite ogräs när det var som torrast. Jorden är som betong. Men squashen växer jättebra. Och bönorna är inte stora, men riktigt, riktigt goda.

Insektssurr

2010-07-26T13:56:00.000-07:00

I lavendeln sitter det hela klungor av humlor och sover på kvällarna. Och i stockrosorna blir de som tokiga och surrar runt så att frömjölet skvätter om blommorna, man ser hur det dammar på långt håll.

I kungsmyntan fladdrar vinbärsfuchsar och i vedboden bor det getingar i ett stort getingbo i två våningar.

Och i den bleka lavendeln, som lagt sig att vila i timjanen efter regnet, satt det här odjuret idag.

Vad är det för något? Han ser ut som en nyfödd kattunge med den våta, rufsiga pälsen.

"Är det ett vildbi så är han nog from" sa maken.

Jag är inte övertygad...

Skördetider

2010-07-20T01:52:00.000-07:00

Lavendeln blommar för fullt och i omgångar. Jag har tre olika sorter som avlöser varandra så att tiden jag kan skörda blommor förlängs. (Vad lyxigt det låter med "jag har tre olika sorter"; av den ena sorten har jag bara en enda buske, av de andra fem, sex buskar vardera, så min lavendelodling är i själva verket väldigt blygsam.)

Vad jag gör med lavendeln? Åh, det varierar från år till år, men jag brukar alltid se till att jag har till doftpåsar och till min speciella kryddblandning till lamm- och fläskkött.

I år har jag suttit om kvällarna och flätat doftflaskor. Jag har letat förtvivlat efter en steg-för-steg instruktion som jag ritat en gång, men jag börjar misstänka att bilden aldrig blev publicerad och ligger i någon av mina lådor märkta "skisser". Och de har jag inte tid att gå igenom nu. Men jag hittade doftflaskor på en annan blogg och vill ni se hur de ser ut färdiga och få chansen att vinna en så hälsa på hos C - De-sign.

Jag känner mig alltid lycklig när jag får skörda från mitt kryddland och göra saker av skörden, men ett extra lyckorus får jag när jag kan sitta i lugn och ro och se ett riktigt bra hantverk växa i mina händer. Handarbete fungerar meditativt för mig också. Jag gillar att sitta i mina penséer.

Sitta i sina penséer. Det uttrycket kommer från franskan och betyder ungefär "vara försjunken i tankar". Vi har använt det en hel del de senaste månaderna, för det är inte bara jag som gillar att sitta i mina penséer. Även Tusselura gillar nämligen att sitta - eller stå - i mina penséer.

"Var är Tusseline då?" "Har du kollat ute? Hon sitter väl i sina penséer som vanligt."

Penséerna på bilden hamnade på komposten i förrgår. De har stått fina ända sedan den 5 april, men nu hade de lagt sig av den hårda blåsten i förra veckan. Jag sådde lite plocksallat i krukan istället. Sallat vågar jag inte så på friland, jag kan inte tänka mig att sniglarna lämnar den fred.

På fröpåsen stod det att det skulle ta 10-20 dagar för sallaten att gro, men dundervädret vi har fick den att gro på 30 timmar. (Nu gäller det bara att skydda den från katten... )

Mer om uttrycket sitta i sina penséer finner du här.

Solöga

2010-07-18T14:29:00.001-07:00

Det här är sommarkväll utomhus för mig; solöga.

Ansjovisfiléer, äggula, gul lök, rödbetor, persilja. Hacka alla ingredienser utom äggulan. Lägg upp som på bilden; ansjovis närmast gulan, gul lök, rödbeta och ytterst persilja. Servera med mörkt bröd och öl.

Digitalis mertonensis

2010-07-16T00:37:00.000-07:00

Favorit just nu, röd fingerborgsblomma. På engelska kallas den strawberry foxglove. Jag gillar det namnet bättre, det går ju nästan att smaka på...

Kan inte annat än att rekommendera den här godingen. Plantorna är täta och fina och ranglar inte iväg, och blommornas färg är sagolik. Nästan lite mättat gammelrosa. I kvällsolen får de en ännu varmare färgton, med lite aprikosa inslag.

Och titta nära; den är alldeles ovanligt luden. Ofta när man kikar in sitter det små, små flygfän där inne och sprattlar frömjöl i skägget.

Jag har suttit och ritat jordgubbsdigitalis hela veckan. Det blir så ibland när jag blir kär i något; jag kan inte sluta.

Sommarblommor

2010-07-10T00:37:00.000-07:00

Själv brukar jag inte ha plats för sommarblommor i rabatterna, men jag gillar att titta på planteringarna i parker och andra offentliga rum. Den här illustrationen gjordes till boken Trädgårdsskolan, Eva Hernbäck, Bokförlaget Prisma. Den illustrerar en sommarrabatt.

Idén till bilden fick jag från planteringar i Katrineholm där rosenskära samsas med rosa och röd flitig lisa, och stor- och småblommande petunia i mörkt cerise och lavendellila.

Fördelen med att vara illustratör är att man kan ändra litet på verkligheten, göra den mer som man själv vill ha den. Så för att ge kombinationen det lilla extra satte jag in palettblad (blomsternässla) också.

Akvarell till Trädgårdsskolan av Eva Hernbäck, Bokförlaget Prisma.

I år sådde jag rosenskära för att ha i kruka och fylla på tomrum där sorken gått fram i kryddlandet. Det var en påse med blandade färger, vita och ljus- och mörkrosa. I krukorna på uteplatsen hoppades jag på tur och att rosenskärorna jag planterade skulle blomma i ljus-eller mörkrosa - det skulle bli mest flashigt ihop med de andra växterna. Rent teoretiskt borde det ju vara 66% chans att de skulle göra det. Men alla fyra plantorna har en efter en slagit ut i vitt. Säkert kan man även räkna ut hur stor chansen är att det skulle hända, men jag nöjer mig med att konstatera att jag ibland verkligen har maximal otur.

Egentligen föredrar jag vita rosenskäror. Det är väl det som gör det hela så ironiskt.

Tecknarens Trädgårdsbok

2010-07-08T00:56:00.000-07:00

Storstädning i ateljén! Slut på förlaget, men ett par kartonger finns kvar hemma hos mig. Tecknarens trädgårdsbok utgiven 2001 på Prisma.

Boken är rikt illustrerad med teckningar och fotografier. Storlek 17,5 x 25 cm. 156 sidor. Skyddsomslag. Växtporträtt, odling och trädgårdsidéer. Och så några recept förstås.

Kontakta mig genom att skicka ett mejl till adressen som finns under fotot på mig här längst upp till vänster på sidan. Skriv hur många ex. du vill köpa och ditt namn och adress. När du har betalat - jag kommer att mejla tillbaka med inbetalningsinformation - så skickar jag boken omgående med ekonomibrev.

Pris: 75 kr plus porto = 120 kronor