måndag 11 augusti 2014

Testpilot för Robomow RS 622

Förra våren blev jag kontaktad med en förfrågan om jag ville testköra en Robomow gräsklippare under sommaren. Jag brukar inte säga ja till att göra reklam för produkter, men eftersom de här robotarna ryktas ha en viss förmåga att jaga bort sork från tomten så var jag faktiskt ganska nyfiken på dem. Så jag sa ja, jag tänkte att jag kunde testa den på gräsmattan vid vår ateljé (ni som har läst här ett tag vet att vi haft enorma problem med sork där). 


Hur det nu var så visade det sig när gräsklipparen skulle levereras att alla testexemplar var upptagna. Det blev inget av det hela. Och när jag blev kontaktad på nytt i våras hade vi lämnat vår ateljé, så det kändes inte alls lika intressant längre. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte, men efter att ha läst på lite grann på nätet så beslöt jag mig ändå för att säga ja. Vi har inte mycket gräsmatta på vår tomt (det är en liten tomt), men jag räknade ut att vi trots allt skulle kunna spara en hel del tid genom att ha en robot som klipper det mesta.

Så här ser vår tomt ut i år:


Nu vet jag faktiskt inte hur mycket som skiljer de olika modellerna Robomow åt, men eftersom den klipparen som verkade logisk att ha på vår tomt (den lilla modellen) återigen var slut, så levererades istället den stora "upp till 2200 kvadratmeter" modellen. En väldigt stilig maskin, inte tal om något annat, men så fort vi bara kikade ner i kartongen började vi undra om han inte var en aning överdimensionerad.

Nå, maskinen fanns ju hemma, så efter att först ha läst den väldigt lättöverskådliga quickguiden och efter det gjort här-och-där djupdykningar i den tjocka manualen så tog jag fram min tomtskiss och försökte mäta upp hur vi på bästa sätt skulle kunna placera ut trådarna (eller om det kallas linor, eller kabel).

Till den här modellen (och jag vet som sagt inte hur/om den skiljer sig från den mindre modellen på den punkten), så måste kabeln ha 60 cm avstånd från exempelvis en rabatt, en buske el dylikt. Kabeln läggs ut medsols, och går den in i ett nytt "rum" så måste den gå ut samma väg som den kom in. Vet inte om ni hänger med - men vägen roboten går styrs av begränsningarna man själv satt genom att placera ut kabel på marken, och kabeln kan inte brytas. Roboten läser hela tiden av var gränsen går. Den kan liksom inte flytta sig till andra sidan huset utan att ha kabel som leder vägen. Hänger ni med nu?
När gräsklipparen ska flytta sig igenom t ex en öppning i en häck så måste den ha 60 cm på ena sidan, och 60 cm på andra sidan. Alla öppningar måste alltså vara minst 120 cm.

Nu har jag ritat måtten lite slarvigt på skissen nedan. Men det rödstreckade området i bilden nedan visade sig vara det enda ställe på tomten där Robomow skulle kunna gå. Eller mer korrekt uttryckt; den största ytan där han skulle kunna röra sig.



Han behöver sex meter rak start- och målsträcka också, för att gå in rätt i sin laddningsstation. Om vi nu tar vår lilla tomt på 900 kvadratmeter som exempel, och tittar närmare på det rödstreckade området där han kan gå, så hittar vi här både tomtens torraste och mest solutsatta gräsmatta, OCH även det skuggigaste partiet (hela vänstra sidan under träden). Varken i skuggpartiet eller i det soligaste partiet klipper vi gräset varje vecka. Det brukar inte behövas.

Efter att ha kontrollmätit ute på tomten var det bara att inse att en sån här gräsklippare inte är någon större vits att ha på en tomt som vår. Den fyller ingen funktion. Utom ifall man är sån lagd att man ser nya teknikprylar nästan som husdjur. Tycker om att ha dem omkring sig som en del av familjen ungefär. ;-)


Men jag lämnade inte tillbaka klipparen utan att ha pratat med en kompis i närheten först. Han har nämligen en 3000 kvadratmeter stor tomt och en dotter som upprepade gånger klagat på att hennes pappa tillbringar en av veckans två lediga dagar med att klippa gräsmattan istället för att vara med familjen. Ett telefonsamtal och så var det klart, jag kunde lämna över "Robban" till honom istället.

Här står han på sin nya test-tomt. Och det är precis så här han ska verka för att komma till sin rätt.
Är ni nyfikna på att veta ännu lite mer om Robomows för- och nackdelar så kika in igen om några dagar. Jag ska skriva lite mer om hur det funkade att sätta allt i ordning, och även berätta om vad den nya testpiloten upplever som de två problem han haft med maskinen.



söndag 20 juli 2014

105 mm macro

Jag fick testa kameraoptik jag inte är van vid igår när vi hade kompisar på besök, ett 105 mm microobjektiv från Nikon. Mitt i maten som vi var ägnade jag inte mer än tio minuter åt att fota, men det räckte för att jag skulle upptäcka hur mycket jag trivdes med objektivet. Det kändes kreativt. Säkert spelade det in att det var så tungt så att jag fick släppa lite på mina försök att vara stadig på handen (ovan vid tyngden som jag var). Hur som helst så kändes det lite som att måla med kameran. Det blev mer fokus på färg på något vis.







Bilden nedan är tagen med ett 50 mm normalobjektiv. Det lånade jag också en kort stund och testade. Hade tur med ljuset, det blev riktigt snygga bokeh-effekter i bilderna.
Läs mer om bokeh här.


måndag 14 juli 2014

Bus med bokhäcken

Jag har bestämt mig för att sluta vara irriterad på glipan i bokhäcken jag planterade förra året. Ett par snitt med sekatören och så blev det ett hål istället för en glipa. 

Tittin!


Och tittut!



söndag 6 juli 2014

Malva Moschata

Myskmalva, en favorit. Jag kan inte förklara varför, men jag gillar den. Det finns både rosa och vit. Jag har båda sorterna, men när jag grävde upp trädgården vid ateljén så tog jag mest vita exemplar med mig. Mina myskmalvor härstammar från en fröpåse från Runåbergs, jag har nog haft dem minst femton år vid det här laget. De ursprungliga plantorna har försvunnit för länge sedan men det dyker upp nya hela tiden.


Trots att den egentligen är ganska lik ängsnävorna så tycker jag att de passar bra ihop. Nu har jag klippt ner både Kungsnäva och Ängsnäva och då fyller malvan ut bra och tar över blomningen.

Förra året ersatte jag ett gigantiskt exemplar av blå ängsnäva med två vita myskmalvor och en stormhatt i det jag antar man kan kalla min perennarabatt. Titta på bilden nedan så ser ni att jag förmodligen råkat plantera den ena malvan direkt i ett myrbo. Eller vad kan det annars finnas för förklaring till att det ena exemplaret är bara hälften så högt som det andra? Jag är ganska säker på att det är myror. Vi har mycket myror normalt men i år är det rekord.  Det är myror precis överallt. Ställer jag ner en kruka någonstans är det myror under den bara ett par dagar senare. Myror, bladlöss och mördarsnigel, och rönnbärsmal i äppelträden. Så sammanfattar jag vårt odlingsår redan nu. 


Men myskmalvorna är fina iallafall. Den lille tanige också. De är omgivna av tre stormhattar i knopp och två sorters pimpinell. Och persilja.


Persiljan lät jag stå i våras i stället för att rensa bort. Vacker flockblom under högsommaren är aldrig fel. Den samsas med en Geranium Patricia som bara har ett år på nacken. Patricia är en knepig dam tycker jag, hon blir sällan långlivad hos mig, jag köper ny planta ungefär vart tredje år. Testar olika ställen att ha henne på men inget verkar duga. Men i sommar tror jag det blir vackert där hon står iallafall, hon väver sig genom persiljan som alldeles snart kommer att börja blomma. Snyggt!


onsdag 18 juni 2014

Bladlusår

Jag har aldrig sett så mycket bladlöss i hela mitt liv som i år. Till och med växter som normalt brukar vara problemfria är nedlusade. Och plantor som riddarsporre och stormhatt, de har så mycket löss att de slutat växa för länge sedan. De få rosor jag har kommer inte blomma i år, alla knoppar är förkrympta.


Spruta vatten med högt tryck funkar inte, vi pratar ju inte om bara någon enskild växt som är drabbad. Och såpa med T-röd… Jo, det är ju en gammal välprovad medicin, men ju mer jag börjat intressera mig för djurlivet i trädgården (ner till minsta insekt) desto svårare har jag för att använda något som tar kål även på nyttodjuren.

Plommonträden i tomtgränsen har sett lite molokna ut har jag noterat, men det var först när jag drog ner några kvistor i ansiktshöjd som jag såg vad problemet var; löss. Mer löss. Ännu mer löss. Hundratusentals säkert.


Jag hade en vattenkanna stående under ett av träden och den var så klibbig när jag lyfte upp den att den fastnade i handen. Inte kul faktiskt. Rätt äckligt till och med.

Nå, det finns ju ljuspunkter i eländet ändå. Trädgårdens good guys har kalas. Och för en gångs skull behöver man inte leta särskilt länge för att hitta dem - det är bara att gå till närmasta lusangripen planta och kika ner så hittar man någon larv med munnen full. Det här (nedan) är larven av en blomfluga.


Titta nu noga hur den ser ut, för den här ska ni under inga omständigheter klämma ihjäl. Det här är en liten hjälte. Ca 10-11 mm lång. Smal i ena änden och bred i den andra. (Uppförstorad nedan.)


En annan liten krigare hittar jag på ungefär vart femte blad av schersminen just nu. Taggarna utåt och full fart framåt - en nyckelpigelarv. Nyckelpigelarverna är rätt roliga att studera. De kan stundtals vara rätt livliga. Och ibland ser det ut som om de får attacker av hicka. Har ingen aning om vad det beror på.


När ni ser en sån här ska ni alltså inte klämma ihjäl den heller. Den strider på vår sida.

Och stöter ni på en sån här (nedan) på ett blad eller i en blomma så är det inte en konstig gallutväxt som man kan tro om man bara tittar hastigt och inte har glasögon på sig. Det här är nyckelpigans puppa.  Den låter vi självklart vara kvar den också alltså.


Och när det gäller nyckelpigor så kan de ju se lite olika ut. Det gäller också deras puppor. På min schersminbuske har jag tre sorters helt olikfärgade nyckelpigepuppor. Den ovan, en sort som man närmast kan beskriva som svart och beige, och en tredje som är mer svart-brun-röd. Alla ser vid närmare betraktande ut som något ur en sciencefiction-film.

Något slags jubileum har Leva Grönt idag såg jag just. Inlägg 300. Ett trefaldigt leve är det väl värt; Hurra Hurra Hurra!

onsdag 4 juni 2014

Favoritkombo

Just nu är detta det som jag tittar mest och helst på i min trädgård, planteringen kring den Ryska kornellen. Det är lite "billiga effekter" jag använt mig av när jag låtit gult och limegrönt möta blårosa och lila, men oh så snyggt jag tycker att det är.


Geranium phaeum, Brunnäva, i olika blålila nyanser, alla självsådda  hemma hos mig. (Mammorna är G. phaeum 'Samobor', G. phaeum 'alba' och G. phaeum 'Lily Lovell'.)



Tulpanen minns jag inte namnet på, men det är en vanlig sort i plantskolorna, lätt att hitta.


Just nu blommar även några mörkblå aklejor på samma ställe, och som underplantering växer gulbladig alunrot. (Alunroten trivs inte riktigt på detta ställe, vilket däremot gulbladig mattram verkar göra, så till nästa år ska jag byta alunroten mot mattram.
I knopp står en rosa pion, och senare i sommar kommer Prickklocka (Jag har iallafall för mig att det var prickklocka jag planterade förra sommaren.)

söndag 1 juni 2014

Utställning på Österåkers Konsthall, 31 maj-13 juli

Just nu har jag och Karin Berglund (författare, skribent och fotograf) gemensam utställning i Åkersberga på Österåkers Konsthall. Karin visar sina fantastiska foton och jag visar handgjorda askar i papier-maché. Utställningen öppnade i går men håller på i sex veckor, så det finns gott om tid ännu för den som vill åka dit och titta. Klicka upp inbjudan nedan så hittar ni info om öppettider och adress.


Länsmansgården har förutom konsthall ett café, konsthantverk och en antikbod. Dessutom finns en fantastiskt fin liten örtagård. Ett besök där rekommenderas varmt till dem som ännu inte har upptäckt platsen.

I skrivande stund kommer jag på att jag glömt att lämna en gästbok för besökare att skriva i på konsthallen. Har ni varit på utställningen och vill sända en hälsning så skriv gärna en kommentar här i stället om ni har lust.


"Pennskrin" Iann Eklund Tinbäck 2014

måndag 12 maj 2014

Den schizofrena undulaten

Av nån anledning kom jag och min man att tala om tama fåglar i morse. Jag vet inte riktigt varför, det kan ha börjat med att vi pratade om att kompostering blir överflödig när man har höns. Eller startade det med att vi talade om åldrande, och vilket plusvärde husdjur kan ha? Eller var det bara det att en av våra katter plötsligt försökte att ta en bit smörgås ur min mun, vilket fick mig att tänka på undulaten som min min morfar och hans sambo hade.

Mormor och morfar hade en undulat som husdjur på sin ålders höst. Han hette Peter men kallades Peterle. Den som är tysktalande vet att Peterle betyder ungefär "lilla Peter". Peter flyttade in till morfar och mormor när han var väldigt ung och morfar och mormor redan varit pensionärer i många år. Han blev det viktigaste i deras liv. Hela tillvaron inordnades för att passa lilla Peter. Han flög fritt i lägenheten under stora delar av dygnet och han dresserades till att ta sin mat ur matte och husses mun. Även när vi släktingar kom på långbesök så förväntades vi upplåta våra munnar åt Peter, för det var ju liksom så han var van att ha det.

Eftersom Peter så ofta satt i närheten av sin matte och husses talorgan (åtminstone tror jag att det var därför) så blev han fenomenal på att härma röster. Jag minns hur han kunde sitta så nära munnen att han bokstavligen såg rätt in i den, och sen försökte han härma ljudet som kom ut. Han härmade aldrig mig, jag var nog inte där tillräckligt ofta. Men han kunde härma både morfar och mormor, och flera andra personer.

Till saken hör att min morfar och mormor vid denna tid hade en granne med multipla personligheter. Två av dem var ständigt i gräl med varandra. Speciellt grälsjuka var de tidiga mornar och förmiddagar. Under en sommarmånad när jag var 14, 15 vaknade jag nästan varje morgon av deras röster som hördes genom väggen in till morfar och mormor. Och att gå på toa blev nästan till en mardröm eftersom fönstret där alltid stod på glänt och gränsade direkt till grannens kök, där fönstret också alltid stod öppet.

Grannen - en kvinna - hade fem olika identifierbara personligheter. Det visste vi eftersom de brukade prata med varandra och kalla varandra vid namn. Bara två av dem var ovänner, en man och en kvinna. Och av någon anledning var det just dessa grälande personligheter som lilla Peter fann vara bäst lämpade för efterhärmning. Så, så snart det sjuka grannen slutade sin litania inne hos sig ungefär vid lunchtid så tog Peterle vid och fortsatte grälet inne hos oss. I timmar satt han och grälade på sig själv. Arg man (ja, tänk kvinna som härmar djup mansröst) som slängde grovheter till kvinna, som slängde förolämpningar tillbaka. Flera timmar i sträck, varje eftermiddag. På plattyska, niederdeutsch.
Till samlingen märkliga djurminnen man har. (Och uppriktigt så reser sig håren på kroppen fortfarande när jag tänker på lilla Peter. Inte alls på ett behagligt vis.


Lilla Peter var så speciell och älskad att min lillasyster efter en (ovanligt kort) tids övertalning fick våra föräldrar att köpa en ensam undulat till vårt hem också. Här ett klipp från min gamla blogg som handlar om honom, Hacke:

Funderade över varför i hela friden jag kallar katten prinspotta, och kom fram till att det måste härleda från smeknamnet mina föräldrars undulat hade. Han kallades (alltid mycket kärleksfullt) för Äckelpotta. Med utropstecken efter. Och betoning på Potta.
Den här undulaten var en undulat som hade lätt för att lära sig. När pappa drabbades av en långvarig luftrörskatarr en gång så tog undulaten efter honom och satt och hostade så att han höll på att kikna i buren. Hundens skällande tog han också efter.
När mamma och pappa hade födelsedagsbjudningar så brukade följdaktligen undulaten hälsa alla som gick fram till buren med det glada tillropet: ÄckelPOTTA!!! Och försökte sen gästerna föra en konversation vid bordet så satt undulaten inne i buren och hostade så att det lät som om han höll på att kräkas. Ringde det på ytterdörren började han skälla som en halvhysterisk yorkshireterrier. 
Han var i sitt esse vid dylika tillställningar. Gästerna däremot var väl måttligt roade av fågeln som fick en demonstrativ rethosta så fort någon försökte öppna munnen. 


söndag 4 maj 2014

Pionernas tid börjar nu

Luktpionens röda skott lyser upp i rabatterna just nu. En favoritkombination hos mig den här årstiden är luktpion och rosa eller vit Chionodoxa, Vårstjärna, men egentligen behöver den inga blommande vänner för att komma till sin rätt - färgen på luktpionens skott går att kombinera med andra perenner och buskar i all oändlighet.

Paeonia lactiflora, Luktpion


Ofta tänker man kanske mest på blommornas färg och form när man ska köpa en pion, men jag vill gärna slå ett slag för pionernas bladverk. Speciellt värdefullt just den här årstiden eftersom pioner är ganska tidiga att skjuta upp ur jorden. Jag tycker att varenda en av pionerna nedan är minst lika vacker som vilken tulpanplantering som helst.


 Paeonia veitchii, Rosenpion



Paeonia officinalis, Bergpion



Paeonia mollis, Luddpion



Paeonia lanceolata


Alla foton tagna på Bergianska Trädgården i Stockholm den 2 maj 2014.

fredag 18 april 2014

Örter i kruka

Tjuvstartar säsongen redan nu i påsk med att köpa kraftiga och fina exemplar av "italienska kryddörter" på Willys. De flesta av mina egna kryddörter i landet befinner sig - åtminstone som det ser ut - i vila ännu. Bara piplöken, ramslöken och skogslöken går att skörda av så här tidigt. Inte ens gräslöken har riktigt vaknat än.


Jag köper hellre några krukor av sådana här importerade kryddväxter än blommor den här årstiden. En längtan efter grönt kanske. Och efter att laga mat av det man kan skörda i sin egen trädgård istället för att köpa. Planterar man de här örterna i väldränerade krukor och sand- och torvblandad jord, och låter dem stå lite lagom vindskyddat så här i början av säsongen, så håller de sig fina till långt in i höst. Timjanen håller sig förmodligen till långt efter jul.

Jordblandning för örter i kruka:
3 delar bra planterjord/urnjord/blomjord
2 delar grov sand el fint grus (typ akvariesand)
1 del torv 
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...