lördag 19 november 2011

Små glädjeämnen

Jag kan bli så otroligt glad över småsaker ibland. Som när jag upptäcker att den gulbladiga smällspirean har kvar sina blad även fast allt annat i trädgården fällt sina. Vilken färgklick den plötsligt blir - lika vacker nu som på våren när den bryter i en explosion av lime.

Jag har nästan ingenting som ger vintervärde i trädgården ännu, så allting som ger glädje fortfarande nu i november är små korn av guld.

För att få vinterstruktur i trädgården planterade jag buxbom för tre somrar sedan. Den har äntligen satt fart att växa i år, men inte vågar jag tro att den ska klara sig undan svampangreppen som härjar all annan buxbom. Så i somras skaffade jag några plantor gamander som jag ska testa som kantväxt istället. Den har inte vuxit med ett blad sedan planteringen. Och än så länge förstår jag inte alls varför den ofta beskrivs som alternativ där det är för kallt för att odla buxbom. Mina plantor står redan lika kala och spretiga som det mesta annat. Men den kanske sätter fart nästa år. Eller året efter det... Jag får väl vänta och se.
Jag tycker det är svårt att hitta låga, mörkbladiga, kantväxter som håller formen vintertid här i zon 3(4). Nepeta fungerar ju alltid, men den är i uttrycket ganska långt ifrån en välklippt buxbomshäck. I en stor trädgård blir det förstås genast många fler valmöjligheter, men när man måste tänka smått blir det något av en utmaning.

Fjärilsbusken är en till växt som normalt inte alls funkar här. Men när plantor plötsligt dök upp i varenda plantskola i trakten så tyckte maken att vi skulle prova. Skyddat läge, väldränerad jord och vintertäckning ska den ha för att överleva vintern.
Vi har planterat den i den gamla grusgången. Det är grusblandad jord ner till ett djup av 50-60 cm. Den står bredvid en uteplats som silar bort de värsta vindarna från både norr och öst. Och vintertäckningen löste vi så här:

En inhägnad av hönsnät, fylld med löst packade löv, runt busken. Tipset fick jag i en gammal engelsk trädgårdsbok. Jag har ingen som helst aning om ifall det kommer att fungera, men det får jag veta i vår. Åtminstone kan chansen finnas att skotten på de nedre delarna av stammarna får sitta kvar.

söndag 13 november 2011

I trädgården är det alltid den vackraste tiden...

... åtminstone känns det så när jag tittar på bilderna jag tog igår. Dessa färgtoner träffar mig direkt i hjärtat. Och inte blev det mindre vackert av dimman som låg tung hela dagen.

Men helt ärligt tycker jag att det är i kallaste laget att jobba ute nu. Jag satt och väntade vid köksbordet ända fram till lunch innan termometerns kvicksilver orkade sig över nollan. Speciellt mycket över nollan var det dock inte, som varmast blev det en plusgrad.

På dagordningen stod att gräva om grönsakslandet och räfsa upp alla löv från de fyra äppelträden. Trots varma kläder, mössa, raggsockor i gummistövlarna och underställ, var det helt omöjligt att få upp värmen. Inte ens när jag grävde som kraftigast blev jag varm. De blöta trädgårdshandskarna kylde så att hela kroppen var som en isbit, och efter ett tag hade jag knappt någon känsel i fingrarna.

Jag kom att tänka på en sommar som parkanställd för ganska länge sedan, en sån där sommar då det regnade precis hela tiden, och precis varenda dag. Efter ett par veckor hade jag sår både på händer och fötter, sår som inte läkte förrän mitt sommarjobb var slut. När arbetsdagen var över lade vi nämligen in både kläder, handskar och skor i torkskåpet, gjorde vi inte det var allt fortfarande blött dagen efter. Skorna och handskarna var i läder, och när de torkade i torkskåpet blev de stenhårda. I handskarna kunde man inte böja fingrarna innan de blivit uppblötta av regnet igen. Skorna, med stålhätta, blev inte blöta lika fort som handskarna, så av dem fick man ännu värre skavsår än av handskarna. Jag minns inte att vi någonsin klagade. Det var bara så det var.
Att bara låta saker vara som de är, är lite svårare idag. Jag funderade ganska ordentligt igår medan jag grävde vad lösning på mitt problem skulle kunna vara. Problemet att inte kunna sluta frysa alltså. Det enda uppenbara var att ha ett handskförråd om minst 10-15 par. Inte för att det skulle räcka en råkall dag med dimma, duggregn och när man handskas med kärra efter kärra med blöta löv, och lerjord. Men kanske skulle det kännas lite bättre iallafall, att inte behöva vara utan känsel i fingrarna fyra timmar i sträck.

Nå, till slut lät jag mig besegras. Både av kyla, mörker och uppenbar brist på fantasi. Det är helt enkelt slut på trädgårdssäsongen i Sörmland, jag får nog acceptera det. Det är inte meningen att man ska stå i duggregn och gräva om land när det nollgradigt ute. Det funkar möjligtvis i april, men inte i mitten av november. Den här tiden ska man helst bara gå runt och småpyssla. Piffla med saker, inte muffla i det blöta. Och så ska man njuta av alla underbara färgkombinationer naturen och trädgården bjuder på just nu. Hundra nyanser av brunt, och gråblått.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...