Tjejprat

Jag håller på att utöka det lilla trädgårdslandet. Förra året gav jag upp i den ända som vetter mot grannens plommonträd. Det har nämligen ynglat av sig fritt under flera år, och vi för en än så länge ojämn kamp mot alla babyplommon som kommer. Men nu har jag grävt upp ett av de större självsådda träden som hade placerat sig mitt i där det en gång varit ett bestånd jordärtskocka och iris. Irisen har jag förstås sparat. Den ska rensas fri från renfana och skockor och hamna i örtagården så småningom. Skockorna - små och eländiga - har jag också sparat, eftersom de är av en annan sort än de jag har tidigare.

En ny grop till skockorna har jag också fått fram, genom att till slut gräva upp gullbollen som stått invävd i rölleka och törel. (Den som hängt med ett tag vet hur jag brottats med min hatkärlek till både gult och gullboll.) Och i min gamla trädgård har jag grävt upp mina älskade rödskaliga skockor (bilden nedan).

Både dessa och de små vita ska nu på plats i sin nya grop i den nedre del av trädgården som jag redan börjat kalla nyttoträdgården. (Även fast det bara är några meter hallon och fem meter grönsaksland än så länge.)

Jag tar alltid upp de flesta skockorna på våren. Det passar bäst i det här klimatet. I år blev det ovanligt sent, men det beror ju på att snön låg så länge. Visst har de börjat bryta nu (ni ser att nya skott börjat bildats) men de här går jättebra att äta fortfarande. Och - nu kommer tjejpratet - jordärtskockor innehåller massor med järn, det vet ni va? Det är en av de mer järnrika grönsaker vi kan odla. Så är man fertil kvinna, eller av någon annan anledning lagd åt det anemiska hållet, gör plats åt skockor i ett hörn av trädgården. De behöver väldigt lite skötsel och är i stort sett helt problemfria.