Övergiven

Pioner står på topp-femlistan hos mig. De där barndomsblommorna som jag aldrig kan sluta att älska. Det är inte att jag samlar på dem, och jag är inte besatt av dem på något vis. Det är bara det att det liksom inte blir sommar på riktigt om jag inte får plocka in en stor bukett och ställa mitt på bordet.

Det finns en ödetomt en bit ifrån oss där det vuxit ett par stora pionbuskar i en helt igenvuxen rabatt i gräset. Det har väl hänt att jag varit där någon gång och stulit till mig en blomma när behovet fallit sig på. Det är stora, fluffiga bakelser i vitt, som gör sig allra bäst i buketter med skir vitmåra eller andra vildblommor.

I somras upptäckte jag att buskarna inte fanns kvar. Det vill säga, det var vad jag trodde först. När jag rotade runt i gräset så fanns de gamla plantorna där, men så intrasslade i gräs och ogräs att de inte längre orkade blomma. Det var bara några få gröna blad kvar nere i marknivå.

Då blev jag riktigt ledsen, så där som man bara kan bli när ett riktmärke på ens promenad har försvunnit. Man känner att tiden går, allting förändras och - jo, visst var väl allt bättre förr?

Bort försvann både god ton och ängslig försiktighet. Jag gick hem och hämtade spaden, och lyckades efter gott och väl 30 minuter hacka loss en bit av rotklumpen som innehöll både fin rotstam och ett par tillväxtpunkter.

Väl hemma tog det ytterliga en stund att pilla bort alla intrasslade ogräsrötter. Rotstumpen sattes i en kruka med planterjord och placerades vid husväggen. Och där stod den kvar större delen av sommaren. På sensommaren hade den varken dött eller brutit nya blad, så jag chansade och gjorde i ordning en planteringsgrop och planterade ut den.

Nu är jag väldigt nyfiken på om den ska komma i vår. Jag vet förstås att det kan dröja innan jag får se den i blom, men vad gör det om den bara överlever.

En planta med en historia. Det är dem jag tycker allra bäst om hemma hos mig. Saker jag fått av vänner och släktingar. Eller hittat i en dikesren. Malvan vi plockade en bukett av och lade på svärmors kista. Lungörten som ursprungligen plockades nere i Småland på femtiotalet och tog omvägen via Lidingö och Åkersstyckebruk innan den hamnade hos oss.

En fråga har jag dock, och det är om det är någon av mina bloggvänner som känner igen pionen och kan ge mig ett namn på den?