Dålig vinter för nävor?

Nu börjar det synas i rabatterna vad som klarat sig denna vinter och vad som inte gjort det. Det som grämer mig mest är att en hel mängd nävor gett vika. Jag har inte gått igenom mina land med skisserna från förra året i näven, men jag skulle tro att att det är mellan åtta och tolv olika sorter som försvunnit.

Flera av dem var planterade förra våren, och hade tagit sig väldigt bra, men tydligen inte tillräckligt för att överleva vintern.

På bilden ovan en trotjänare (foto fr 2011), G. pratense (självsått exemplar efter G. prat. 'Splish Splash'). Ängsnävor verkar tåla nästan vad som helst, men jag har till och med förlorat ett par exemplar av dem i år.
Jag tyckte vintern var bra. Lagom mängd snö, inga långa perioder med vansinneskyla. Inga långa perioder med sträng kyla och barmark i kombination heller. Inga överdrivna mängder regn. Varför gick vintern så hårt åt mina perenner?

Mer exempel på vad jag inte väntat mig förlora;
Blågull, normalt en av de mest busenkla växter man kan odla.
Oregano (inte hybridoregano - den brukar vara känslig för barmark och låga temperaturer), vanlig kungsmynta. Både gamla och unga exemplar har försvunnit.
Fänrikshjärta som har spridit sig enormt de senaste två åren, bara ett enda litet blad kvar nu (och tänk, den som blommade redan den här tiden förra året).
Mina två största exemplar av bredbladig salvia, knasterdöda, de som brukar stå för den mer eller mindre städsegröna höjden i mitt kryddland den här tiden på året. Trist.
Tovsippa - också den vanligtvis så nästan löjligt lättodlad, och så snäll att föröka sig själv. En planta kvar av runt tio stycken.

Men såklart bjuder trädgården även på positiva överraskningar. Det får bilden nedan symbolisera. Den föreställer en björnrot Meum athamaticum, i blom. Björnrot är inte alls svårodlad, men den kan vara lite knepig att få tag på. Alla mina plantor hade blivit uppätna av sorken, utom en liten, liten klunga blad som jag grävde upp och satte i kruka för två år sedan. Förra sensommaren delade jag den krukade plantan i tre och satte ut i trädgården igen, och nu kommer de så fint. Den här björnroten var en av de första växter jag köpte när jag anlade mitt allra första kryddland, och affektionsvärdet är stort. Sen är björnrot förstås också en av de vackraste växterna i kryddlandet, och en av de roligaste att arbeta med visuellt.

Härlig upptäckt är också att glanskörbäret Prunus serrula, inte har frysit ner i år. Jag hade nästan gett upp tanken på att få ha ett sådant hos mig. Det trestammiga träd jag köpte har förvandlats till en mångkvistad buske, men det lever och bryter iallafall i år. Vi får se vad det blir av det under sommaren.
Bergbambun verkar också ha gillat den mer snöfattiga vinter vi hade i år. Äntligen ser buskarna ut att sätta fart. De senaste två åren har de börjat om från börjat nerifrån varje vår. De enorma snömängderna vi har haft verkar inte ha fallit den på läppen.
Bergbambu i norrland, går det? Hur gör ni i sånt fall? Bygger in den för att hindra snön krossa stammarna?

Och hör ni, är det någon annan i Sörmland som har gjort liknande upptäckt i år att många nävor inte klarat vintern? Som det verkar så är de flesta som råkat illa ut G. oxanianum här hos mig.