Signature plants

Signature plants är ett uttryck man ofta stöter på i engelsk trädgårdslitteratur. Det är de där växterna som gör en trädgård speciell, som profilerar den, som man minns när man åkt därifrån. Det kan vara växter som upprepas på flera ställen i en trädgård och därigenom blir som ett stråk, en melodi. Det kan vara en växt med en speciell färg, kanske en röd vallmo i en annars helt gulblommande trädgård. Eller en böjd och knotig gammal tall som resten av trädgården har byggts upp omkring.

En signature plant är den växt du inte kan plocka bort om du vill behålla din trädgårds själ och uttryck.

Det här är min signature; läkemalva, Althaea Officinalis.

Denna vanliga, gamla läkeväxt gör hela min kryddträdgård. Jag kan inte tänka mig ett trädgårdsliv utan den. Skulle den försvinna skulle jag göra vad som helst för att få tillbaka den.

Den växer i utkanten av den lilla rektangelformiga yta som bildar min trädgård och är det första som möter dig när du "stiger in". Jag impulsköpte den för tiotalet år sedan och planterade den där det just då fanns plats, vilket råkade vara i en nygrävd rundel avsedd för jordärtskockor. Djupgrävd jord precis förbättrad med hela trädgårdskomposten.

Plantan stortrivdes.

Den verkar stortrivas fortfarande. Varje vår klipper jag ner den till marken, och varje höst är den två meter hög igen. Enligt växtbeskrivningen ska den inte bli två meter hög, snarare 100-120 cm. Men jag måste ha fått tag på något superexemplar.

På bilden nedan ser man plantan från andra sidan trädgården. Jag fotade stående på en bänk. Får ni ett grepp om hur maffig den är? Två meter hög berättade jag nyss. Då kan ni föreställa er omkretsen också. Och visst förstår ni varför nästan ingen som kommer och hälsar på mig kan låta bli att kommentera den?

Läkemalvan sprider sig inte särskilt mycket med frö. Med lite tur har jag någon ny planta varje år att gräva upp och ge bort. Man kan dela för att föröka den också, men det har jag inte haft lust att göra ännu.

Hela plantan går att använda om man vill. Allt på den är ätligt, utom själva stammarna. Blad och blommor kan användas i sallader. Rötterna kan kokas och ätas som grönsak. Roten kan också torkas och sedan pulveriseras, den ska ha sårläkande egenskaper och även vara bra mot hosta, slemlösande. Jag har min(a) plantor bara som prydnad. (Och så plockar jag blad varje år och lägger i växtpressen för att använda som bokmärken.)

*

Från en malva till en annan. Myskmalva, Malva moschata, är en annan favorit hos mig. Mest för att jag tycker att den är så mysig att plocka in i vas. Moschata betyder myskdoftande. Det låter tilltalande, men jag vet inte om jag har upptäckt någon speciellt utpräglad doft alls hos den. (Kanske är den en kvällsdoftare? Jag får smyga mig ut nån sommarnatt och undersöka saken närmare.)

Myskmalva sprider sig något mer med frö, men eftersom den hos mig inte är särskilt långlivad så är jag bara glad att det hela tiden kommer nya plantor. Den är också en sådan växt som gör sig bättre självsådd bland andra plantor, på oväntade ställen, än i ordnade grupper.

På bilderna visar jag den rosa varianten, även fast jag själv föredrar den vita. Men även rosa kan vara väldigt fint ibland. På bilden nedan en ung, självsådd planta som på sensommaren växer upp genom delvis nedvissnad björnrot.

Malva, malva, malva. Jag har två huvudintressen i mitt gröna rum. Det ena är kryddväxter. Det andra är nävor, geranium. Malvor passar fint ihop med båda. Så kanske är det inte konstigt att jag börjat bli så förtjust i dem?

Det här (nedan) är vad jag ska så i år, gråmalva, Lavatera thuringiaca. Har precis förstått att jag nog borde ha sått fröerna jag fick tag på i somras redan under hösten. Men vi får se hur det går med tidig vårsådd utomhus.

Det var en blåsig dag när jag skulle fotografera gråmalvan i Linnéträdgården i Uppsala, så bilden nedan är inte riktigt skarp. Jag visar den trots det, för man kan ändå ana vad det är som gör just gråmalvan så fullständigt underbar. På plantan finns samtidigt de stora, rosa blommorna, mängder av outslagna, klart blekgröna knoppar och så papperstunna fröhus i ljusbrunt. På håll ser hela plantan ut att glittra. Helt sagolik om man gillar den romantiska, lite gammeldags stilen. (Fast å andra sidan kan jag tänka mig att det går att göra riktigt, riktigt raffinerade arrangemang av gråmalva även i en modern trädgård!)

Har ni någon egen favoritmalva?

Och är det någon som funderat över sin egen signature plant? Jag är väldigt nyfiken, så berätta gärna. Eller om ni kanske till och med gör ett eget blogginlägg, skriv en rad så kan jag lägga en länk här. Om ni vill.