Utsikter

Tänk vad dagar kan skilja sig åt. Igår stod jag i fönstret i ateljén och tittade ut när molnen för en kort stund skingrades under solförmörkelsen. Häpnade över vad annorlunda och magisk världen blivit. Solljus som en solnedgång om hösten, en varm och guldskimrande värld.

Samma tid idag var det istället en sagoboksillustration utanför rutan. Allt helt och hållet vitt och dämpat. Jag behöver inte ens gå ut för att höra tystnaden.

Jag bär med mig många utsikter. Sådana som kan dyka upp i minnet plötsligt, helt utan anledning. Utsikten från mitt tonårsrum sena vårkvällar, när björkarna utanför stod i knopp och färgades rosa av solnedgången, och bladverket ännu inte var så stort så att de skymde kanalen 200 meter bort. Utsikten från köket på Kommendörsgatan, högst upp i huset, men ändå kunde jag se när det var Georg Rydeberg som gick framåtlutad nere på gatan med sin matkasse. Utsikten från studentrummet på Lappis, där lövskogen bort mot Värtan ständigt skiftade färg och ingen dag var den andra lik. Utsikten från Heleneborgsgatan på Söder, den mest grandiosa av dem alla med utsikt över hela Riddarfjärden, och ändå trivdes jag aldrig med den - den fick mig att känna mig avskärmad och isolerad.

Jag funderar på om inte utsikter är som älskade människor som dör ifrån en. Även om de inte längre finns så bär man dem med sig resten av livet i minnet.

Om det är någon som har försökt att kontakta mig men fått mejlen i retur så kan jag meddela att mejlen funkar nu igen. Skicka igen!