The wind in the willows

Jag läste aldrig Det susar i säven själv som barn, men jag har ett vagt minne av att den gick som radioföljetong vid något tillfälle. Den fångade mig aldrig, men som vuxen har jag tagit igen vad jag gick miste om då. Favoritupplagan är den med illustrationer av Paul Bransom. (Bildgoogla gärna på namnet, det är en fantastisk illustratör med djur som specialitet.)

Jag kan inte riktigt förklara vad det är i den här historien som jag tycker så mycket om, kanske är det att den är så vansinnigt rolig. Många vändningar tar den, och paddan, mullvaden, grävlingen och råttan lever ett liv som det inte alls är svårt att känna sig hemma i. Ibland känns det som om jag själv borde vara med på deras utflykter. Jag känner mig som en i gänget.

Fast råttan är ju egentligen inte alls en råtta, han är en vattensork. I en svensk översättning kallar mullvaden honom Sorkis när de är lite avslappnade och har det trevligt i all gemytlighet.

Vattensork...

Och åkersork...

Jag tror att vi har båda sorterna här. De små sakerna som katterna tar ibland är åkersork. Och de stora marsvinsaktiga djuren som rör sig som robotar är vattensorkar.

En liten rundvandring med kameran nu när snön försvunnit; här har vi sydgaveln av huset. Här hade vi skottat upp en vall med snö. Bra isolering tyckte sorkarna.

Ovanför linjen är det kryddland (tja, föredetta) och nedanför linjen ska det vara gräsmatta.

Här har det också varit gräsmatta. En gång mellan två rabatter.

Och här - vi höll allvarligt på att nästan svimma när snön försvann - här har de gångat upp så mycket av gräsmattan att det ser ut som om det är plöjt nästan.

Det går inte att gå på marken, man faller ner med fötterna i gångarna, så när man ska in i växthuset får man hoppa mellan de fasta punkter som finns i något slags hela-havet-stormar.

Självklart blir man speciellt uppiggad av att se gångarna som leder rakt in i kärnan av de få buskar och perenner och som finns kvar. *ironi*

Och här, mellan det som en gång var sparrisbäddarna, låg det så sent som förra sommaren en plattgång. Plattorna finns väl där fortfarande, men under 15 cm jord...

Och för att riktigt spä på eländet hittade jag en gammal diabild häromdagen från år 2000 när det större kryddlandet var ganska nyanlagt. Man började se ungefär hur det skulle bli. Träden och buskarna hade börjat få höjd. Och inte en sork i sikte. (Inte någon mullvad heller, men gott om paddor och grävlingar.)

Bland det första som "rasade" var förstås humlestörarna som är helt nyuppsatta på bilden. Sork gillar inte störar i marken. Inte pergolor heller.

Men vad man nu än tycker om sork i trädgården så finns det alltså trevliga sorkar i litteraturen. The wind in the willows finns illustrerad (av Paul Bransom) på Project Gutenberg. Bläddra i den här.