I trädgården är det alltid den vackraste tiden...

... åtminstone känns det så när jag tittar på bilderna jag tog igår. Dessa färgtoner träffar mig direkt i hjärtat. Och inte blev det mindre vackert av dimman som låg tung hela dagen.

Men helt ärligt tycker jag att det är i kallaste laget att jobba ute nu. Jag satt och väntade vid köksbordet ända fram till lunch innan termometerns kvicksilver orkade sig över nollan. Speciellt mycket över nollan var det dock inte, som varmast blev det en plusgrad.

På dagordningen stod att gräva om grönsakslandet och räfsa upp alla löv från de fyra äppelträden. Trots varma kläder, mössa, raggsockor i gummistövlarna och underställ, var det helt omöjligt att få upp värmen. Inte ens när jag grävde som kraftigast blev jag varm. De blöta trädgårdshandskarna kylde så att hela kroppen var som en isbit, och efter ett tag hade jag knappt någon känsel i fingrarna.

Jag kom att tänka på en sommar som parkanställd för ganska länge sedan, en sån där sommar då det regnade precis hela tiden, och precis varenda dag. Efter ett par veckor hade jag sår både på händer och fötter, sår som inte läkte förrän mitt sommarjobb var slut. När arbetsdagen var över lade vi nämligen in både kläder, handskar och skor i torkskåpet, gjorde vi inte det var allt fortfarande blött dagen efter. Skorna och handskarna var i läder, och när de torkade i torkskåpet blev de stenhårda. I handskarna kunde man inte böja fingrarna innan de blivit uppblötta av regnet igen. Skorna, med stålhätta, blev inte blöta lika fort som handskarna, så av dem fick man ännu värre skavsår än av handskarna. Jag minns inte att vi någonsin klagade. Det var bara så det var.

Att bara låta saker vara som de är, är lite svårare idag. Jag funderade ganska ordentligt igår medan jag grävde vad lösning på mitt problem skulle kunna vara. Problemet att inte kunna sluta frysa alltså. Det enda uppenbara var att ha ett handskförråd om minst 10-15 par. Inte för att det skulle räcka en råkall dag med dimma, duggregn och när man handskas med kärra efter kärra med blöta löv, och lerjord. Men kanske skulle det kännas lite bättre iallafall, att inte behöva vara utan känsel i fingrarna fyra timmar i sträck.

Nå, till slut lät jag mig besegras. Både av kyla, mörker och uppenbar brist på fantasi. Det är helt enkelt slut på trädgårdssäsongen i Sörmland, jag får nog acceptera det. Det är inte meningen att man ska stå i duggregn och gräva om land när det nollgradigt ute. Det funkar möjligtvis i april, men inte i mitten av november. Den här tiden ska man helst bara gå runt och småpyssla. Piffla med saker, inte muffla i det blöta. Och så ska man njuta av alla underbara färgkombinationer naturen och trädgården bjuder på just nu. Hundra nyanser av brunt, och gråblått.