torsdag 23 augusti 2012

Sorg (eller: första steget för att gå vidare)

Idag blir det snapshots tagna med mobilen. Iddes inte ta fram kameran för att fotografera något som hade varit fullständigt otänkbart för bara sju, åtta år sedan. Min älskade första egna trädgård försvinner nu på riktigt - och det är jag själv som håller i spaden.


Sorkinvasionen har inte gått att få bukt med, och egentligen gav vi upp på riktigt redan för tre år sedan, men det var först idag som jag verkligen satte spaden i jorden. Nu har jag sörjt klart. Nu ska det som är kvar jämnas ut med marken, och vi ska så gräs istället. Jag har under fyra års tid grävt upp det som jag kunnat och som funnits kvar, och flyttat till min nya trädgård, och kvar finns bara de växter som klarat av sorkarnas framfart bäst och som är bra på att föröka sig. På den här sidan fanns det nu bara brunnävor, ängsnävor, nattviol, gullvivor, jakobs stege och revfingerört (ogräs). Allt det gröna som syns i landen på bilden ovan består av det.

Några timmar senare såg det ut så här.


Lättgrävt var det iallafall. Sorkarna har luckrat jorden väl. Med sorg konstaterar jag också hur fin den tunga lerjorden (60 meter från Mälaren och sjöbotten för inte alls länge sedan) har blivit efter 15 års bearbetning med kompost och gödsel.

Den här trädgården är inte stor, runt 500 kvadratmeter, och av det är drygt hälften gräsmatta. De två rabatterna jag grävde upp idag var min experimentverkstad för att blanda perenner med kryddörter. Planteringar enbart för lyst och ögonfägnad. Speciellt fint var det på våren då smalbladig lungört samsades med rödbladig primula, gulbladig alunrot och mängder av gullvivor och påskliljor. De ersattes av ormrotens ljusrosa blomspiror, vit nattviol, och sedan fingerborgsblommor, mörkrosa liljor och en mängd olika rosa nävor. Som grön grund växte gråbo, två olika sorters åbrodd och Gode Henriks målla. Hjärtstilla tog upp det rosa inslaget, och lite mörkt i form av rödbladig målla gav höjd. Närmast katternas uterum växte många violer, speciellt den prickiga 'Freckles' trivdes bra. Aklejor jag fått av Hannu på Kinnekulle.

När man planterar och planterar om, flyttar växter, sår nytt, försöker man skapa sitt eget paradis på jorden (eller varför håller man annars på och njuter så obeskrivligt av det?). Hur många bakslag man än åker på med växter som inte trivs, inte klarar vintern, så finns det på något vis aldrig med i planeringen att man kanske själv ska radera allt. Åtminstone har aldrig jag tänkt tanken. Jag har tänkt att när jag flyttar så tar någon annan vid, och ändrar det jag påbörjat efter sin smak. Några träd och buskar ryker. Det blir kanske marktäckare i alla skuggor, och säkert sås det svårrensade partiet närmast huset igen om det nu inte är en riktig trädgårdsnörd som tar vid. Men att det skulle vara jag själv som tog det slutgiltiga steget att radera de senaste tjugo åren...  Och nu - när träden vi planterat äntligen ser ut som träd, och buskarna fått full höjd och blivit det efterlängtade vindskyddet vi verkligen behövde här i jordbrukslandskapet, ett stenkast från Mälarens öppna vatten.

Vi har haft problem med rådjur, älg, harar, mördarsniglar. Och de senaste åren vildsvin, som gjort att vi inte längre kan ha utomhuskompost. Det har landat en luftballong (!) på vår nyanlagda sparrissäng. Infiltrationsanläggningen har svämmat över och dränkt halva trädgården i avloppsvatten, vi blir bestulna på trädgårdsmöbler och trädgårdsverktyg. Men det finns inget otyg som drabbat oss lika hårt som sorken.

Jag har skrivit en bok om den här trädgården (när den fortfarande var "i sin linda"). Den har varit min glädje och vila. Och nu säger jag adjö. Att jag äntligen satte spaden i jorden på riktigt känns som en lättnad. Slut på sorg och vanmakt. Dags att gå vidare.

12 kommentarer:

  1. Ja, tänk, att man blir så fäst vid sin trädgård! Jag förstår precis hur du känner! Det blir ju en del av en själv! Himla sorgligt är det när man måste inse fakta och göra slut med den! Åh, så svårt!
    Lisa

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det känns som om jag sörjt i evigheter. Det är verkligen dags att gå vidare. Och så fint du formulerar det Lisa, har inte tänkt på det så, men det är ju precis det jag gör - gör slut...

      Radera
  2. Det var radikala grepp, men du vet säkert vad du gör. Trots vemodet, kan du känna dig stolt över, att du inte sitter fast i nostalgin, utan är beredd att ta dig vidare. Det måste kännas skönt på sitt sätt!! Ja, alla skadedjur .... nej, vi tar det någon annan gång, jag är också lite luttrad.

    Ha det gott!
    /Ruben

    PS Jag har inte bilden klar för mig, hur gamla och nya trädgården hänger ihop. Du kanske kan förklara.

    PPS Nu har jag försökt sända detta minst 10 gånger. Otroligt svårt att tolka "ordverifieringen", jag fortsätter att försöka.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, ordverifieringen har blivit knepig sedan de ändrade.Jag får väl testa utan ett tag (bara för att det är du som ber mig ;-)) och se hur mycket tid det tar att ta bort skräpet som kommer sen. Ska fixa det nästa gång.

      Gamla och nya hänger inte ihop på något vis. Den ena finns vid arbetet och den andra vid bostaden. Det är flera mil emellan dem. Förvirrande nog (om man tittar på bilder) så är båda husen vitkalkade, och det finns även en hel del växter som numera finns i båda, eftersom jag successivt flyttat från gamla till nya.
      Och nu tänker jag gå ut och gräva lite mer, innan regnet kommer och jag sätter mig vid arbetsbordet igen!
      /i.

      Radera
  3. När man tar bort något kommer man på nya idéer, tänker jag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja. Det är väl det svåraste i processen nästan. För när man gräver bort allt och plötsligt bara har jord framför sig, så är det lätt att glömma sorkarna och varför man gör det. Man får en väldigt lust att dra upp nya linjer på plats plötsligt. Ser bara möjligheterna...

      Men min intention är att lämna den här biten bakom mig. Varje timma jag sparar in på arbete i den här trädgården blir en extra timme i nya. Det kan bara bli bra i slutändan. (Och så kan det bli en ny bok om en ny trädgård. :-))
      /i.

      Radera
  4. Usch, så sorgligt att vara tvungen att avsluta något man lagt ner sin själ i.

    Rebecca

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är det. Nästan ogripbart. Men nu har jag umgåtts med tanken på adjöet så länge att det faktiskt är skönt att äntligen ha tagit det slutgiltiga steget.
      /i.

      Radera
  5. Alla relationer (kärleks-, trädgårds-, vän- etc) kommer och går. Sorgligt är det när man märker att relationen inte håller i längden, det blir för jobbigt på alla "plan". Det bästa är ju att man har möjlighet (oftast) att bygga upp nya relationer, när man sörjt färdigt. Men det är viktigt att sörja färdigt och sen göra sig fri från det sorgliga.
    Kram från Eva Linnea

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har rätt Eva Linnea, men jag tror att man ibland glömmer vilken lång tid man kan behöva för att vara mogen att starta på nytt. Jag har känt mig mogen först nu att bryta upp på allvar och hade jag gjort något tidigare tror jag att jag alltid skulle ha gått med misstanken att jag gjorde något förhastat.
      /iet

      Radera
  6. jag som lämnade min trädgård förra sommaren är i dag så himla glad att jag gjorde det, trodde under 20 år att jag skulle åldras där.. såg bilderna... Men tänka sig vilken energi det gav att börja om.

    SvaraRadera
  7. Det känns lika jag sörjde åldrar. Det skramlande är ögonblick att gå vidare. Och så respektabel som du uttryckte det, Lisa, slå inte HJÄRNARBETE nästan det på det sättet, men det är precis vad jag gör slag provet, tack kram för att dela mig.

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...