Sorg (eller: första steget för att gå vidare)

Idag blir det snapshots tagna med mobilen. Iddes inte ta fram kameran för att fotografera något som hade varit fullständigt otänkbart för bara sju, åtta år sedan. Min älskade första egna trädgård försvinner nu på riktigt - och det är jag själv som håller i spaden.

Sorkinvasionen har inte gått att få bukt med, och egentligen gav vi upp på riktigt redan för tre år sedan, men det var först idag som jag verkligen satte spaden i jorden. Nu har jag sörjt klart. Nu ska det som är kvar jämnas ut med marken, och vi ska så gräs istället. Jag har under fyra års tid grävt upp det som jag kunnat och som funnits kvar, och flyttat till min nya trädgård, och kvar finns bara de växter som klarat av sorkarnas framfart bäst och som är bra på att föröka sig. På den här sidan fanns det nu bara brunnävor, ängsnävor, nattviol, gullvivor, jakobs stege och revfingerört (ogräs). Allt det gröna som syns i landen på bilden ovan består av det.

Några timmar senare såg det ut så här.

Lättgrävt var det iallafall. Sorkarna har luckrat jorden väl. Med sorg konstaterar jag också hur fin den tunga lerjorden (60 meter från Mälaren och sjöbotten för inte alls länge sedan) har blivit efter 15 års bearbetning med kompost och gödsel.

Den här trädgården är inte stor, runt 500 kvadratmeter, och av det är drygt hälften gräsmatta. De två rabatterna jag grävde upp idag var min experimentverkstad för att blanda perenner med kryddörter. Planteringar enbart för lyst och ögonfägnad. Speciellt fint var det på våren då smalbladig lungört samsades med rödbladig primula, gulbladig alunrot och mängder av gullvivor och påskliljor. De ersattes av ormrotens ljusrosa blomspiror, vit nattviol, och sedan fingerborgsblommor, mörkrosa liljor och en mängd olika rosa nävor. Som grön grund växte gråbo, två olika sorters åbrodd och Gode Henriks målla. Hjärtstilla tog upp det rosa inslaget, och lite mörkt i form av rödbladig målla gav höjd. Närmast katternas uterum växte många violer, speciellt den prickiga 'Freckles' trivdes bra. Aklejor jag fått av Hannu på Kinnekulle.

När man planterar och planterar om, flyttar växter, sår nytt, försöker man skapa sitt eget paradis på jorden (eller varför håller man annars på och njuter så obeskrivligt av det?). Hur många bakslag man än åker på med växter som inte trivs, inte klarar vintern, så finns det på något vis aldrig med i planeringen att man kanske själv ska radera allt. Åtminstone har aldrig jag tänkt tanken. Jag har tänkt att när jag flyttar så tar någon annan vid, och ändrar det jag påbörjat efter sin smak. Några träd och buskar ryker. Det blir kanske marktäckare i alla skuggor, och säkert sås det svårrensade partiet närmast huset igen om det nu inte är en riktig trädgårdsnörd som tar vid. Men att det skulle vara jag själv som tog det slutgiltiga steget att radera de senaste tjugo åren...  Och nu - när träden vi planterat äntligen ser ut som träd, och buskarna fått full höjd och blivit det efterlängtade vindskyddet vi verkligen behövde här i jordbrukslandskapet, ett stenkast från Mälarens öppna vatten.

Vi har haft problem med rådjur, älg, harar, mördarsniglar. Och de senaste åren vildsvin, som gjort att vi inte längre kan ha utomhuskompost. Det har landat en luftballong (!) på vår nyanlagda sparrissäng. Infiltrationsanläggningen har svämmat över och dränkt halva trädgården i avloppsvatten, vi blir bestulna på trädgårdsmöbler och trädgårdsverktyg. Men det finns inget otyg som drabbat oss lika hårt som sorken.

Jag har skrivit en bok om den här trädgården (när den fortfarande var "i sin linda"). Den har varit min glädje och vila. Och nu säger jag adjö. Att jag äntligen satte spaden i jorden på riktigt känns som en lättnad. Slut på sorg och vanmakt. Dags att gå vidare.