Adjö kära sockertopp

Många trädgårdsmänniskor tycker att sockertoppsgranar är bland det fulaste man kan ha i sin trädgård. Jag tillhör inte den kategorien. Jag tycker att om man vill ha en barrväxt och har en liten trädgård så är sockertopp bland det tjusigaste man kan ha. Den har en pregnans i formen som få andra barrträd, och det helt utan att man varit på själv och pillat med saxen.

Vid framsidan av vårt hus växer en riktigt stor och väldigt gammal sockertopp som jag blev förälskad i redan första gången vi var och tittade på huset. Den har dessvärre tagit enormt mycket stryk de senaste tre snörika vintrarna.

Tittar man lite närmre så ser man att stora partier på granens framsida är på väg att dö. Och med granar är det ju så trist att en gång dött alltid dött. Granar bryter inte nytt på gammal ved. Så småningom kommer de här bruna barren trilla dän och lämna kvar kala grenar.

Tyvärr funkar det inte heller att vänta och tro att nya skott från de levande partierna liksom ska svänga åt sidan och täcka över de döda partierna. Granar beter sig inte på det viset.

Nedan granen sedd lite från andra hållet.  Härifrån ser man även tydligt hur mycket skada den tagit tidigare vintrar, den är naggad i konturen och stora partier saknas.

Här (nedan) syns det ännu tydligare. Den här granen går inte längre att rädda.

Stammen hade en diameter på 30 centimeter, och granens höjd var dryga tre meter. Det är ett träd med många, många år på nacken. Och i går sågade vi ner det. Det är så hjärtat kan brista.

På två av bilderna här ovan ser man att ett dike håller på att grävas bakom granen. I det har vi nu planterat en granhäck som ersättning. Jag ville gärna fortsätta ha något vintergrönt så här ut mot gatan.
Benveden i bilden tar också mycket stryk under de våldsamma snömängder vi haft senaste åren, men trots att den är så ful nu så repar den sig på något mirakulöst vis och blir snygg igen under sommaren.

Jag har lite funderingar kring vad mer jag ska plantera så här ut mot gatan. Läget vätter mot öster med fritt spelrum för nordanvinden som sveper längs med gatan. Tillsvidare snyggar jag nog bara upp det hela och försöker att få gräsmattan fin igen. Men eftersom det också är här vi brukar ställa bilen så får jag lust att göra något speciellt av den här platsen. Något som fungerar även vintertid. Kanske med en stor sten i fokus... Eller ett par till barrträd, kanske i miniatyr...