In memoriam

Tulsa, Tuss, Tusseline eller Tussen, dog den 25 juli i somras. Hon blev bara nio år gammal. Det finns katter och så finns det Katter med stort K. Katter som besvarar ens kärlek, som blir så glada att se en när man varit hemifrån att de bokstavligen står och hoppar jämfota på golvet och gör små glädjesprång när man kommer hem. Katter som alltid pratar med en, som med varenda rörelse och blick talar om vad de tänker och tycker om saker och ting. Både när de är nöjda och missnöjda. Katter man aldrig kommer att glömma, och aldrig sluta sakna.

Vi brukade kalla henne Buddha ibland, hon var oftast väldigt lugn och klok, medlaren i vår kattfamilj - den som aldrig tog parti, som avskydde bråk och ville att alla skulle må bra. Hon ville att vi skulle må bra också. När jag gick och lade mig på kvällarna följde hon alltid med och lade sig bredvid min huvudkudde, även när resten av familjen var vakna. Så fort jag släckte lampan pep hon iväg till de andra, men hon höll mig sällskap så länge jag var vaken.

Sorgen gör fortfarande ont. Men en tröst är alla minnen från våra år tillsammans, och att jag vet att hon hade ett bra liv. Nu har jag planterat en buske i trädgården som är bara är för henne. En tålig och robust rysk kornell. Inget flådigt eller känsligt, Tulsa var en rejäl katt. Och så lyser det gulbrokbladiga bladverket upp i mörka hörnet, precis som Tulsa lyste upp våra liv.