Apotekarros

Ska man bara ha en ros i sin örtagård så måste det nästan bli denna, Rosa officinalis, apotekarros. Det är den äldsta av de bevarade gallicarosorna och kan spåras tillbaka till 1310. Möjligtvis är den ännu äldre. Gallicarosor var de första rosor som odlades utanför Kina.

Apotekarrosen blir ca 1 meter hög och bred, har ett tätt växtsätt och den blommar i slutet av juni till slutet av juli. Blomfärgen beskrivs som karmosinröd. (Jag vet att färgbeskrivningen på rosor har ett eget språk, men en illustratör kallar inte den här färgen för karmosinröd.)

Bladfärgen är grön till mörkgrön och nya skott har en attraktiv ljusare nyans.

Det är en lättodlad ros som även trivs på torra jordar, men den kan ibland angripas kraftigt av mjöldagg. Ett fint sätt att odla den är som centerpiece. Bilden nedan är från Julitas kvartersindelade örtagård, där rosen ensam tronar i mittrundeln.

Jag fick min ros i present av svärfar. En lycklig omständighet gjorde att han vid ett besök i Ulriksdals Slottsträdgård slog sig i slang med trädgårdsmästaren Magnus, som talade sig så varm för apotekaren att svärfar bara inte kunde låta bli att ta med sig en därifrån.

Apotekarrosen är alla salvor och parfymers moder. Rosornas ros om man vill göra rosengelé och rosenvatten. Det ni.

I väntan på att mitt eget kvartersindelade kryddland skulle bli klart har den stackars apotekaren stått jordslagen i krusbärslandet. Snö och harar har gått hårt åt den två vintrar i rad. Men i våras hittade jag äntligen en plats för den - även om det inte blev som centerpiece i kryddlandet. Och äntligen blev jag belönad med de första blommorna. Klåfingrig som jag är plockade jag genast av hälften och lade på tork. Och vet ni, det är precis så fantastiskt som jag hoppades - kronbladen doftar nästan lika mycket i torrt tillstånd som de gjorde på busken. Wow!

Vad ska jag göra med bladen då? Sju blommor blev i torrt tillstånd ungefär två matskedar. Det räcker inte till några excesser med andra ord. Men en liten doftpåse till linneskåpet kan det nog bli.

Och så ett litet tork-tips till dem som inte är vana vid att torka kryddor och blomblad.

Bästa resultat får man om man lossar kronbladen från sina fästen och brer ut dem luftigt på en torkbricka eller tidningspapper. Torktiden kan variera mellan en och tre veckor. Det beror på hur tjocka bladen man vill torka är. Luftfuktigheten påverkar också. På en torr plats går det snabbare.

När bladen känns torra lägger man dem i en glasburk med lock tills man ska använda dem. Det för att inte de flyktiga oljorna ska förfaras. Men för att få bästa resultat ska man alltid lägga med litet papper i burken innan man stänger locket. Även om kronbladen känns helt torra är det inte säkert att de är det. En bit tidningspapper i burken suger upp eventuell fukt och hindrar bladen från att ruttna om de fortfarande skulle vara lite för fuktiga.

Och så slutligen en undran; är det någon som kan tipsa mig om en kläng- eller klätterros som skulle passa fint i utkanten av kryddlandet? Inte för stor, men den får gärna breda ut sig, om den håller sig till ett fontänartat växtsätt så att jag har kvar odlingsyta på marken. Eller en klättrare att leda upp i båge eller portal? Gärna en ros med intressant historia. Och färgen... gärna lite dov, kanske till och med mörk.