Bondböna 'Witkiem'

När jag började odla grönsaker för många år sedan var det potatis, bondbönor och rödbetor som jag satsade på första året. Vi hade grävt upp ett hyfsat stort land, kanske 4 x 6 meter. Potatisarna blev fantastiska, rödbetorna växte inte alls och bondbönorna var så fulla med löss att hela plantorna var svarta. Dessutom blev det en sån explosionsartad tillväxt av stora, feta tistlar när vi flådde gräsmattan av jorden att vi inte ens tänkte tanken att försöka odla ett nästa år på samma ställe.

De lusfulla bondbönorna var så läskiga att jag tror att jag till och med sa "aldrig mer bondbönor!".

Men så går tiden, och går lite till. Och tanken på bondbönor börjar pocka på i bakhuvudet igen. Och när jag satt förrförra vintern och kryssade i en fröbeställningslista så hade jag plötsligt satt ett kryss i rutan för bondbönor också. Och visst blev det en liten skörd förra året, ett par deciliter tror jag vi fick. Små men naggande goda. Det gav mersmak, så i år sådde jag igen, men startade lite tidigare, och oj vilken skillnad det blev både på antal bönor på varje stjälk och på storleken. Och, jag vågar knappt säga det högt, bladlöss har det knappt varit heller - vare sig förra eller denna sommar. Så här sitter jag nu och är upp över öronen liksom förälskad. I bondbönor!

Den här sorten heter 'Witkiem', den får 5-6 bönor - eller frön - i varje balja. Ju mognare de blir desto ljusare blir fröerna. På bilden är en hel tallrik nyskalade Witkiem som kokades och åts som tillbehör till tomat- och dillströmmingslåda i kväll. Fantastiskt gott med dill till bondbönorna faktiskt.

Det finns flera olika sorter bondbönor. Impecta har en del, och Runåbergs har också. Nästa år ska jag testa 'A grano violetto', en sort som rodnar en aning.