Facit

Nästan halva juni har gått och jag antar att man väl kan säga att man nu helt säkert kan se vad den hårda vintern egentligen ställde till med. Att det lilla nyplanterade valnötsträdet dog har jag redan berättat, men så är det ett och annat som visst lever, men aj vad risigt och trist det ser ut.

Till vänster i bilden nedan är en gammal, stor paradisbuske. Den har knoppar nu, på två grenar. Resten är snustorrt. Tar man en gren mellan fingrarna kan man smula sönder den. Jag antar att det inte finns något annat att göra än att klippa ner den vid marken och se vad som händer.

Bilden till höger ovan föreställer min glanskörsbär, prunus serrula. Jag lade ner tid på att hitta ett flerstammigt exemplar som såg ut som jag ville, och jag lade pengar på att köpa ett större exemplar så att jag inte skulle behöva vänta så länge på att det skulle bli något av den. Och så ser den ut så här nu... Men, det kommer faktiskt nya, friska skott nere vid basen. Jag vet inte riktigt hur jag ska behandla dem bara. Är det någon idé att vänta och se vad det blir av dem, eller ska jag gräva upp hela trädet och slänga på komposten?

Bilden nedan till vänster. En rosenspirea. Det finns två på tomten, jag har inte planterat någon av dem. Bägge ser likadana ut. Men här ser man redan att de kommer igen nerifrån. Jag såg i Uppsala Botaniska trädgård förra veckan att deras spireor är lika härjade.

Till höger i bilden ovan ett städsegrönt mycket stort och väldigt vackert exemplar av något vars namn... precis nu helt fallit bort... *hjärnsläpp*. Vackert exemplar skriver jag, ja, det har varit vackert. Men all snö i vintras fullständigt mosade de långa, mjuka grenarna. Jag ska ge mig in i det där grensnurret och klippa ur all dött, och det kommer att göra ont i hjärtat kan jag berätta.

Jag pratade med den lokala plantskolan och de kunde berätta att de hade fått höra många sorgliga berättelser senaste tiden. Det ovanliga med vintern som var är att den tog så mycket som normalt brukar klara sig även hårda vintrar. Inte bara unga, oetablerade plantor gick åt skogen, utan 15-20 år gamla buskrosor, uppvuxna träd, klätterväxter som i många år prytt husfasader... Och det som gör mest ont att förlora är minnesväxterna. Rosen jag fick av mor, den första plantan vi satte i vår nya trädgård, trädet vi planterade när vår dotter föddes... Det är som om delar av ens historia plötsligt försvinner...

*

Något trevligt ska jag väl skriva om också. Mina sork-dödade pioner kanske? Jag berättade tidigare i våras om hur sorken farit fram under snön under vintern och hur mycket de förstört. Bland annat de två, stora buskpionerna som jag fått av min pappa och haft i minst femton år. Den ena var bara att lyfta upp ur jorden, det fanns överhuvudtaget inget rotsystem kvar på den. Den andra stod snett men bjöd ändå litet motstånd när jag drog i den, så jag lät den sitta kvar eftersom den också verkade ha några knoppar i liv på en av de fem huvudgrenarna.

Och så här ser den ut idag. Att hela busken ser helt vanskapt ut eftersom den bara har en ynklig gren som pekar ut åt ena sidan syns knappt nu när den är full av blad. Och så fint den blommar ändå.

(Och om ni nu tänker er det här gånger fem i storlek och blom, och lägger till ytterligare en lika stor buske men med vita blommor bredvid - då förstår ni varför jag inte gillar sork va?)