Mest gröna toner

Efter att hyfsat framgångsrikt försökt att utrota renfanan som växer som ett ogräs på vår tomt, och med det mesta av gullriset och guldbollen uppgrävda, så finner jag att det inte finns mycket sensommarblomning att tala om hos mig. Av kryddväxterna står många i frö (eller är nedklippta) och de sensommarblommande perenner jag planterat har ännu inte etablerat sig ordentligt. På solhattarna och höstanemonen finns bara någon enstaka blomma. Det var precis samma sak i min gamla trädgård. Mina höstar brukar gå i grönt och brunt, eller brunlila.

Det vackraste gröna utropstecknet just nu är plocksallaten som håller på att gå i blom. Jag glömmer från år till år hur mycket jag tycker om att se den på det här viset (nedan).

Ett annat helgrönt glädjeämne är sparrissallaten (nedan, längst fram i bild) som inte heller den fick plats i grönsakslandet i år. Den växer i krydd- och tillfällighetsrabatten. Det är första året jag odlar sparrissallat och den har visat sig vara ett mirakel-grönt. Den tar aldrig slut (vi äter av den dagligen) och den blir inte besk, trots att den stått på plats i flera månader nu. Och så vacker den är med sina klargröna blad...

Jag jobbar på med att gräva och planera. Alldeles för lite plantering än så länge, tycker jag själv, men det får bli när det blir. I den här torkan som varit har jag haft god hjälp av spettet som står i bilden nedanför. Ett arvegods. Min man fick ärva det i början på 70-talet när hans mammas farbror gick bort. Vissa dagar när jag slitit som mest orkar jag knappt lyfta det - det är tungt - men så är det också effektivt.

I våras sådde jag gamla krassefrön som jag trodde hade legat alldeles för länge, men några av dem grodde. Det är en sort som heter 'Mosaic Flame'. Det blir en låg och kompakt liten buske med klarröda blommor. Jag hade väntat mig att den skulle breda ut sig mer, så plantorna är helt tokigt placerade, men jag är ändå väldigt glad i de här bladen. Det här är vad jag kallar användbar ettåring. Ska spara frön... Så igen, nästa år...