Den schizofrena undulaten

Av nån anledning kom jag och min man att tala om tama fåglar i morse. Jag vet inte riktigt varför, det kan ha börjat med att vi pratade om att kompostering blir överflödig när man har höns. Eller startade det med att vi talade om åldrande, och vilket plusvärde husdjur kan ha? Eller var det bara det att en av våra katter plötsligt försökte att ta en bit smörgås ur min mun, vilket fick mig att tänka på undulaten som min min morfar och hans sambo hade.

Mormor och morfar hade en undulat som husdjur på sin ålders höst. Han hette Peter men kallades Peterle. Den som är tysktalande vet att Peterle betyder ungefär "lilla Peter". Peter flyttade in till morfar och mormor när han var väldigt ung och morfar och mormor redan varit pensionärer i många år. Han blev det viktigaste i deras liv. Hela tillvaron inordnades för att passa lilla Peter. Han flög fritt i lägenheten under stora delar av dygnet och han dresserades till att ta sin mat ur matte och husses mun. Även när vi släktingar kom på långbesök så förväntades vi upplåta våra munnar åt Peter, för det var ju liksom så han var van att ha det.

Eftersom Peter så ofta satt i närheten av sin matte och husses talorgan (åtminstone tror jag att det var därför) så blev han fenomenal på att härma röster. Jag minns hur han kunde sitta så nära munnen att han bokstavligen såg rätt in i den, och sen försökte han härma ljudet som kom ut. Han härmade aldrig mig, jag var nog inte där tillräckligt ofta. Men han kunde härma både morfar och mormor, och flera andra personer.

Till saken hör att min morfar och mormor vid denna tid hade en granne med multipla personligheter. Två av dem var ständigt i gräl med varandra. Speciellt grälsjuka var de tidiga mornar och förmiddagar. Under en sommarmånad när jag var 14, 15 vaknade jag nästan varje morgon av deras röster som hördes genom väggen in till morfar och mormor. Och att gå på toa blev nästan till en mardröm eftersom fönstret där alltid stod på glänt och gränsade direkt till grannens kök, där fönstret också alltid stod öppet.

Grannen - en kvinna - hade fem olika identifierbara personligheter. Det visste vi eftersom de brukade prata med varandra och kalla varandra vid namn. Bara två av dem var ovänner, en man och en kvinna. Och av någon anledning var det just dessa grälande personligheter som lilla Peter fann vara bäst lämpade för efterhärmning. Så, så snart det sjuka grannen slutade sin litania inne hos sig ungefär vid lunchtid så tog Peterle vid och fortsatte grälet inne hos oss. I timmar satt han och grälade på sig själv. Arg man (ja, tänk kvinna som härmar djup mansröst) som slängde grovheter till kvinna, som slängde förolämpningar tillbaka. Flera timmar i sträck, varje eftermiddag. På plattyska, niederdeutsch.
Till samlingen märkliga djurminnen man har. (Och uppriktigt så reser sig håren på kroppen fortfarande när jag tänker på lilla Peter. Inte alls på ett behagligt vis.


Lilla Peter var så speciell och älskad att min lillasyster efter en (ovanligt kort) tids övertalning fick våra föräldrar att köpa en ensam undulat till vårt hem också. Här ett klipp från min gamla blogg som handlar om honom, Hacke:

Funderade över varför i hela friden jag kallar katten prinspotta, och kom fram till att det måste härleda från smeknamnet mina föräldrars undulat hade. Han kallades (alltid mycket kärleksfullt) för Äckelpotta. Med utropstecken efter. Och betoning på Potta.

Den här undulaten var en undulat som hade lätt för att lära sig. När pappa drabbades av en långvarig luftrörskatarr en gång så tog undulaten efter honom och satt och hostade så att han höll på att kikna i buren. Hundens skällande tog han också efter.

När mamma och pappa hade födelsedagsbjudningar så brukade följdaktligen undulaten hälsa alla som gick fram till buren med det glada tillropet: ÄckelPOTTA!!! Och försökte sen gästerna föra en konversation vid bordet så satt undulaten inne i buren och hostade så att det lät som om han höll på att kräkas. Ringde det på ytterdörren började han skälla som en halvhysterisk yorkshireterrier. 

Han var i sitt esse vid dylika tillställningar. Gästerna däremot var väl måttligt roade av fågeln som fick en demonstrativ rethosta så fort någon försökte öppna munnen. 

Mördare överallt

Det var ju inte direkt vad jag väntade mig att sätta fingrarna i när jag stoppade ner handen i korgen med nypor.

Så var det maj plötsligt...

... och jag tycker att jag inte hinner med någonting. Men så är det varje år, så varför är jag förvånad. Det brukar ju ordna sig ändå, även om man inte hunnit rensa överallt eller binda upp allt snabbväxande från början.

Ett av förra höstens impulsköp från realådan ser ut så här nu:

Tulpaner. Jag minns inte vad de heter, men jag blev så förtjust nu när de kom och jag upptäckte vilka läckra stjälkar de har. Mörkt blålila. Det såg man inte på förpackningen som bara visade själva blomman. Ska försöka få tag på fler i höst och göra något lite mer planerat vid planteringen. Så fint det skulle kunna bli om de stack upp i en "matta" av något med ljust gröna blad.

En annan favorit som blommar nu är kejsarkronan. Jag är just nu väldigt förtjust i de gula.

Och så har jag ju mitt numer ständiga sällskap i ateljéträdgården. Helt ogenerade pinnar de fram och tillbaka mellan sina hålor dagarna igenom (åtminstone soliga dagar). Och lika oblygt sätter de sig och smaskar på "grönsakerna" mitt framför näsan på mig.

Fast grepp om stjälken så att de snabbt kan tugga i sig...

Det ser ut som om han har ett sugrör i munnen, eller hur?

Höger- eller vänsterhand verkar inte spela någon roll...

Och slutligen en suddig, men nästan lite symbolisk bild över vad mina stackars plantor härdar ut. Förra året hade sorkarna helt utrotat en av mina gamla buskpioner, och av den andra fanns bara en levande gren kvar. I år lever den fortfarande, och dessutom så bryter den nu med nya skott nerifrån basen:

Runt pionen är det väl 10-12 sorkhål bara inom en meters håll. Det största är precis där sorken i bilden kommer upp. Visst är det fantastiskt vilken levnadskraft som finns i vissa växter?!

Sorkbilder: Klas-Göran Tinbäck

Dagbok (vårstädning)

Två dagar med strålande solsken, som gjorda för vårstädning utomhus. Igår gjorde jag rent växthuset och idag rensades det lite bland perennerna. Jag satte tänderna i partiet utanför källaringången också, det ni ser på bilden nedan. Här har sorkarna haft det riktigt roligt. De flesta nävorna verkar vara borta, höstsolrosen är försvunnen, alla tovsipporna är väck. Och plattgången - ja, var är den egentligen?

Där var den. Under tio centimeter jord. Inte en platta ligger på samma nivå längre. Och under plattorna verkar flera stora gångar gå, för kliver man på dem lite i kanterna sjunker de ner i jorden.

Jag passade på att rensa bort lite av den röda lungörten när jag var i farten. Det var en del orm i trädgården förra året och jag vill ha det lite luftigare kring entrén i år eftersom katternas rastgård finns i direkt anslutning.

Den röda lungörten blommar så tidigt att jag aldrig hinner rensa bort gammalt ur den innan den slår ut. I år var den före både scilla och vårstjärna. Samtidig med snödropparna (som alla redan blommat ut - så fort det gick i år!).

Plattgången har varit ett väldigt fint parti som jag trivts otroligt bra med. Plattorna är egentligen mursten som jag fick av en vän som inte behövde dem längre. Det framgår inte riktigt av mina bilder men de är ungefär som röd kalksten i färgen.

I mitten av fyrkanterna och precis runt omkring dem fanns här rödbladig revsuga som marktäckare. I revsugan fanns spridda klungor med olika violer. Närmast den vita husväggen växer (eller växte - det är bara ett par plantor kvar i år) gul nunneört. Ut mot gräsmattan blommade tovsippa frodigt, och följdes sen av olika nävor. Närmast rastgården (den svarta stommen ni skymtar i bilderna ovan) växte vivor och kungsängslilja som följdes av verbena och björnrot. Det stod en stor bambu här också, men den försvann redan första året sorken kom.

Det går knappt att föreställa sig hur det har sett ut när man håller på i resterna...

Förra sommaren gjorde jag om en hel rabatt där sorken farit fram ganska ordentligt. Jag lyfte de växter som fanns kvar. Grävde om allt ordentligt så att alla högar försvann, och så satte jag tillbaka de växter som sorken lämnat ganska intakta. I tomrummen satte jag vanlig lungört eftersom sorken verkar lämna dem ifred. Tänkte att det väl kunde bli en rabatt med bara marktäckare då... Trist att bara så igen allt med gräs menar jag. Men det var verkligen bortkastat jobb. Det är så stora jordhögar i den rabatten nu att man inte ser lungörten längre. Och de nävor jag hade där (det var min rosa-näva-rabatt från början) - av dem finns inte EN enda kvar i år.

I den mån jag hinner med så kommer jag framöver att så igen rubbet. Det får bli gräsmatta av det mesta. Inte för att gräsmattan klarar sig bättre - som ni ju sett i tidigare inlägg - men, jag slipper iallafall bli ledsen över förstörda plantor.

Kanske blir det på sikt mindre lockande för sorken också, om jag slutar envisas med att mata dem med smaskiga perennarötter.

När jag var färdig med friläggandet av plattgången flyttade jag mig utåt i samma rabatt och räfsade löv och ris. Det hade väl gått fyrtiofem minuter när jag nästa gång gick över plattorna, och se här:

Trots att jag håller på 2-3 meter därifrån är det redan ett nytt utgångshål i jorden! Vilka rackare va!??

PS. Trots vad man kan tro har jag haft en underbar helg! Så skönt att vara ute i flera timmar, och alltid lika roligt att få se katternas glädje när de får komma ut igen. Tussan tog en mus idag, trots att hon var inne i lilla rastgården. Begriper inte hur hon bär sig åt.

(Däremot stod alla tre katter och bara stirrade igår när en marsvinsstor sork spatserade förbi utanför nätet. Den verkade inte trigga igång några jaktinstinkter alls... ?!)

The wind in the willows

Jag läste aldrig Det susar i säven själv som barn, men jag har ett vagt minne av att den gick som radioföljetong vid något tillfälle. Den fångade mig aldrig, men som vuxen har jag tagit igen vad jag gick miste om då. Favoritupplagan är den med illustrationer av Paul Bransom. (Bildgoogla gärna på namnet, det är en fantastisk illustratör med djur som specialitet.)

Jag kan inte riktigt förklara vad det är i den här historien som jag tycker så mycket om, kanske är det att den är så vansinnigt rolig. Många vändningar tar den, och paddan, mullvaden, grävlingen och råttan lever ett liv som det inte alls är svårt att känna sig hemma i. Ibland känns det som om jag själv borde vara med på deras utflykter. Jag känner mig som en i gänget.

Fast råttan är ju egentligen inte alls en råtta, han är en vattensork. I en svensk översättning kallar mullvaden honom Sorkis när de är lite avslappnade och har det trevligt i all gemytlighet.

Vattensork...

Och åkersork...

Jag tror att vi har båda sorterna här. De små sakerna som katterna tar ibland är åkersork. Och de stora marsvinsaktiga djuren som rör sig som robotar är vattensorkar.

En liten rundvandring med kameran nu när snön försvunnit; här har vi sydgaveln av huset. Här hade vi skottat upp en vall med snö. Bra isolering tyckte sorkarna.

Ovanför linjen är det kryddland (tja, föredetta) och nedanför linjen ska det vara gräsmatta.

Här har det också varit gräsmatta. En gång mellan två rabatter.

Och här - vi höll allvarligt på att nästan svimma när snön försvann - här har de gångat upp så mycket av gräsmattan att det ser ut som om det är plöjt nästan.

Det går inte att gå på marken, man faller ner med fötterna i gångarna, så när man ska in i växthuset får man hoppa mellan de fasta punkter som finns i något slags hela-havet-stormar.

Självklart blir man speciellt uppiggad av att se gångarna som leder rakt in i kärnan av de få buskar och perenner och som finns kvar. *ironi*

Och här, mellan det som en gång var sparrisbäddarna, låg det så sent som förra sommaren en plattgång. Plattorna finns väl där fortfarande, men under 15 cm jord...

Och för att riktigt spä på eländet hittade jag en gammal diabild häromdagen från år 2000 när det större kryddlandet var ganska nyanlagt. Man började se ungefär hur det skulle bli. Träden och buskarna hade börjat få höjd. Och inte en sork i sikte. (Inte någon mullvad heller, men gott om paddor och grävlingar.)

Bland det första som "rasade" var förstås humlestörarna som är helt nyuppsatta på bilden. Sork gillar inte störar i marken. Inte pergolor heller.

Men vad man nu än tycker om sork i trädgården så finns det alltså trevliga sorkar i litteraturen. The wind in the willows finns illustrerad (av Paul Bransom) på Project Gutenberg. Bläddra i den här.

Sånt man måste göra

Här klarade vi oss undan det utlovade snö- 0ch oväderskaoset, men jag måste tillstå att jag är lite orolig över att den kommande vintern ska bli lika hård som den var.

Först nu under hösten tog vi tu med sockertoppens skador. När vi sågade ur allt det döda såg vi hur stora skadorna egentligen var. Det är väl en tredjedel av granen som är bortklippt nu.

Men vad gör man? Granen är hur gammal som helst så jag tänker inte såga ner den utan att iallafall först vänta och se. Sockertoppar bryter inte nytt när man klipper ner, men det som kan hända (om man har tur) är att det friska på granen så småningom breder ut sig över skadorna så att de inte syns så mycket.

Mera träd och buskpyssel; jag har satt skydd över stammarna på nyplanterade träd och på de uppstammade krusbären. Tycker att det här var en vettig variant på gnagskydd, ett böjt, stadigt nät, som väldigt lätt går att få ner en bit i jorden också.

Fasciation

Jag tjuvade mina tomater häromdagen och hittade detta märkliga "öra". På andra sidan sitter alla blad i en tät spiralform. Jag antar att det är fenomenet fasciation det är fråga om, men jag har aldrig sett det på en tomatplanta tidigare.

Fasciation kan drabba alla växter och är ganska vanligt på riddarsporrar och digitalis. Bland vedartade växter lär daphne och prunus vara speciellt drabbade. Det uppstår ofta när en tillväxtpunkt blir skadad av t.ex. insektsangrepp, frost, sniglar, eller att man handskats vårdslöst med plantan. Det kan också bero på ett genetiskt fel. Det är inte smittsamt, men man bör inte ta frön från plantor som haft det.

Det yttrar sig i att stjälken som växer ut ser ut att vara sammanfogad av flera stjälkar som vuxit ihop till en. Det ni ser nedan är en pumpaplanta. Det som ser ut som en blomma är i själva verket de nya bladen i toppen på rankan.

Blommorna kommer som vanligt för pumpa i bladfästena, men i täta "ringar" runt den breda stjälken. Den plattbreda stjälken är ett annat typiskt kännetecken.

Vill ni ser fler exempel på hur fasciation kan yttra sig på olika plantor är det bara att bildgoogla på ordet.