Veckans vackraste?

Trots alla år med trädgård hittar jag ständigt nya saker som får mitt hjärta att klappa fortare. Som de här stjälkarna till exempel. Ser ni vad det är för växt?

Det är helt vanlig bladdill. Kämpade för att lägga dem på komposten men det gick helt enkelt inte. Jag klippte ner dem i bitar om 20 cm och satte i vas. Och vasen ställde jag på arbetsbordet. Det är bara ränder i vitt och grönt, men oj, oj, oj så vackra ränder...

Det var en fin dill, så jag passade på att ta frön på en gång. Dillkronorna är förstås oerhört vackra de också, men har man katter så är det här bordsdekorationer som fungerar mindre bra.

Tips: Torra dillkronor är förresten väldigt användbart om man bygger modelljärnväg. Ett enskilt blomknippe kan bli väldigt fin stam till mindre uppstammade träd, typ bollpill. 

Basilikadrink

Jag är ingen spritälskare, men jag tar en gärna en snaps vid midsommar, och en till julbordet. Och mitt favoritrecept på gravad lax är smaksatt med flädersaft och gin. Och ibland har jag en flaska vodka som står på hyllan för att jag vid nåt tillfälle har fått den. Ja, ni har bilden klar för er va? Jag vill inte bidra till onödig alkoholkonsumtion, men om ni nu skulle råka ha ingredienserna hemma så kommer här sommarens absolut godaste drinktips, huset Tinbäcks "Fawlty Tower".

För två personer:

Koka en sockerlag på 2,5-3 dl vatten och 0,5 - 0,75 dl socker
Låt lagen svalna.
Blanda i en rejäl hand full basilikablad (motsvarande de repade bladen av en kruka basilika från snabbköpet).
Mixa med stavmixer tills vätskan blivit riktigt grön.
Sila vätskan genom sil, så att de grövsta delarna av basilikabladen försvinner.
Pressa en limefrukt i citruspress och blanda ner saften i socker/basilikalagen.
Ställ på kylning någon timma.
Fyll två glas till hälften med is eller krossad is.
Häll på vodka enligt önskemål om styrka, 5-15 cl per glas kanske. Och fyll upp med basilikasockerlagen. Dekorera ev med ett fint basilikablad och/eller en klyfta eller skiva av lime.

I det alkoholfria alternativet ersätts vodkan med en matsked outspädd fläderblomssaft per glas. (Och jag tycker att ni ska testa innan ni skakar på huvudet åt mig - det här är TOKgott!)

Var har jag i mitt tråg med timjan?

Jag skulle byta ut en timjan som gått ut i mitt lilla tråg för små kryddväxter. Satte planterspaden i jorden och fick upp mängder med små gröna bladcigarrer. Tätt, tätt låg de, helt osynliga innan jag satte spaden i jorden. De låg på mellan 1 och 7 centimeters djup, ca 10-13 stycken.

Bladen är fast ihoprullade, en efter en, så att det blivit ett flera lager tjockt bladhölje runt larven som huserar i vad jag först antog var en lerklump i mitten. Sedan började jag fundera...

Är det någon som vet vad detta kan vara för larv?

Jag har ju helt glömt bort att berätta vad detta förmodligen är. Jag skrev till jourhavande biolog på Naturhistoriska Riksmuseet och fick svaret att det troligen är ett tapetserarbi. Fantastiskt spännande att läsa om dessa finurliga och arbetsamma varelser:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Tapetserarbin

Spansk körvel

Idag åkte vi en omväg till affären när vi skulle handla och passerade en plats där det en gång legat ett torp. Det är bara några spridda stenar av grunden kvar på marken, men även vintertid syns platsen tydligt p g a informationsskylten hembygdsföreningen satt upp på kullen. 

Den här årstiden behöver man ingen skylt för att se att det en gång varit en boplats för människor. Ett par fruktträd, en syren, några slånbärsbuskar, och en hel slänt av Myrrhis odorata, spansk körvel.

Den spanska körveln sprider sig gärna. Jag tycker den kan vara vacker. Den är en av de tidigaste kryddörterna att gå i blom, ofta tidigare än gräslöken till och med. Bladen är mjuka och ljusgröna, plantorna är dunigt yviga. Bladen smakar bäst innan plantan går i blom. Smaken påminner om anis/lakrits.

Spansk körvel anses vara en "naturlig sötare". Blad kan hackas fint och läggas med i frukträtter - som t ex paj, eller kokas med i kompott - för att öka sötman. Själv föredrar jag bladen råa, mycket fint hackade i en potatissallad till exempel, eller i en sås med gräddfil och majonäs, eller i sällskap av gräslök strödda över en omelett.

Vill man att plantan ska vara grön och fin hela säsongen klipper man bort blomstänglarna, då håller sig körveln fin ända till långt in på hösten. Låter man fröställningarna sitta kvar får man istället naturgodis på sensommaren/hösten. Frukterna/fröhusen som i början är gröna (och favorittillhåll för bärfisar) blir så småningom svarta och hårda. Då skördar man dem som anissmakande tugg-godis. (Lite väl trådigt och mycket att spotta ut i min smak, men min pappa har berättat att det var hans favoritgodis när han var liten.)

Spansk körvel som prydnad? Den bildar relativt snabbt täta "ruggar". I min trädgård har jag som snabblösning planterat Myrrhis odorata som utfyllnad i den misskötta häckens tomrum. Hos mig funkar det.

Bilden tagen idag i Södertälje.

Ät ogräset!

Jag tjatar och tjatar om det varje år den här tiden, kirskål är nyttigt, gratis och som absolut bäst just nu. Passa på att plocka och använd i köket när ni ändå håller på att rensa i trädgårdarna. Skörda de späda, nyutslagna bladen. Skölj dem väl och gör soppor, pajer eller woka. Stuva, gör gratänger, använd som fyllning i filodegsknyten. Allt man kan göra med spenat och ruccola kan man göra också med kirskål.

På Valborgsmässoafton blev det wokad kyckling med förra sommarens sista vaxbönor från frysen, den första piplöken från kryddlandet och kirs från häcken. Massor med vitlök och färsk ingefära och ett par matskedar svart bönpasta gjorde rätten precis så där kryddstark som man (eller jag åtminstone) gärna vill ha den när det blåser nordan och regnar småspik ute.

Har ni svårt att komma upp med egna rätter att testa kirskål i så googla. Det finns mängder med matbloggar som just nu ger fantasifulla och nyttiga tips. Ett par exempel; kirskål i smoothie här och pesto på kirskål här.

Så persilja

Älskad kryddväxt som man inte kan vara utan, men hur gör man egentligen för att få så tidig skörd som möjligt? På friland sår man i från slutet av april till juni. Fröerna tar ofta lång tid på sig att gro, upp till fyra, fem veckor är inte ovanligt, så misströsta inte om det inte syns något liv i såfåran på en gång. Ett sätt att påskynda groddningen är att lägga fröna i varmt (40-50 grader) vatten ett par dygn innan sådd.

För att få igång plantor lite tidigare kan det vara en god idé att förså dem inomhus. Här kan man få ett litet problem, för även om persilja kan låta vänta på sig upp till sex veckor innan den visar sig i krukan så kan den lika gärna gro på bara två veckor. Så det kan vara bra att inte så för tidigt om man inte har en sval och ljus plats att härbärgera alla småplantor på innan det är dags att plantera ut dem i trädgården. Persilja skiljer sig nämligen inte från andra växter man driver upp inomhus - har de väl fått några blad så är vanlig rumstemperatur för varmt för dem. 22 grader dygnet runt gör bara att de ränner iväg och blir skrangliga och veka. Ställ dem gärna någonstans där det är 15-18 grader och låt dem få massor med extraljus i form av kall-ljus ljusrör tills det är dags att plantera ut dem.

Ett annat tips för att lyckas extra bra med sådden inomhus är att inte bredså i låda utan så 3-4 frön i småkrukor. Då fyller man krukan till två tredjedelar med en fint plantjord och toppar med såjord som man lägger fröna på. Täck sådden med ett tunt lager såjord. Gror flera frön så rensar man så att endast den kraftigaste plantan är kvar.
Anledningen till att man oftast lyckas bättre med sådden om man sår i krukor från början är att persilja har pålrot. Växter med pålrot är generellt inte förtjusta i flyttas, persilja är inget undantag. Med det sagt så kan tilläggas att det brukar fungera alldeles utmärkt att bredså i låda och sedan flytta plantorna till egna krukor också. Det som händer är att plantan slutar att växa ovan jord under ett par, tre veckor och lägger all energi på att rota sig i den nya jorden istället. Man fördröjer alltså tillväxten med några veckor.

Alla plantor man drivit upp inomhus måste avhärdas innan utplantering, det innebär att man låter dem stå ute dagtid men tar in dem nattetid under någon vecka. De måste också gradvis vänjas vid solen - annars bränns bladen - så börja med att ställa dem i skuggan ett par dagar, sedan halvskugga.  Persilja är förövrigt ingen soldyrkare alls, den trivs bäst i näringsrik jord i halvskugga. Står den soligt är det viktigt att jorden är fukthållande.
Ett planteringstips är att använda de lite lägra krusbladiga sorterna som kantväxt. Både krus- och slätbladig persilja är också fina i samplanteringar i kruka ihop med sommarblommor eller andra kryddväxter.

På gång i min trädgård (höst2010 - höst2013)

 Skissen nedan visar hur det såg ut hos oss i höstas, 2012.

Sommaren 2012 hann jag nästan inte med någonting alls utomhus, så det mesta av det som hänt i trädgården sedan sist jag gjorde ett inlägg likt det här (4 februari 2011) gjorde jag - eller vi - sommaren 2011. Vad har då tillkommit/ändrats på två somrar?

a. Ett nytt träd, silverbladigt med svart stam. Luftig krona.
b. Rödbladig fläder, 'Black Lace'. Luftig i växtsättet den också, blir inte särskilt hög.
c. Utökat en rabatt bredvid en stor brudspirea som stod här när vi flyttade in. Lungört och stor Rosenflockel.
d. Vit/grön kornell.
e. Utökat gräsrabatten med tre kvadratmeter, både på längden och bredden. Flyttat om ganska mycket i den. Delat vissa växter, flyttat andra till nya ställen.
f. Här ska de tre vinbärsbuskarnas ersättas av en häck vad det lider, men det blir visst aldrig gjort. Marktäckning framför häcken är iallafall påbörjad med ett par meter jättedaggkåpa. Två plantor libbsticka är också planterade här.
g. Grönsakslandet som låg i en flera meter lång sträng förut har nu istället blivit tre upphöjda odlingsbäddar. Två uppstammade krusbär i den något större "lådan" högerst. Under krusbären jordgubbar.
h. Hallonplantorna borttagna. Eller åtminstone kapade.  Små bär som inte smakade gott, trista plantor, det ska bli nya hallon på annat ställe så småningom.
i. En död jättestor forsythia grävdes upp och en helt nedfrusen paradisbuske sågades av vid marken. (Paradisbusken har brutit igen.) En helt ny (eller två egentligen) upphöjda bäddar har snickrats. Mellan dem en trappa (tomtens lägsta punkt vid j). I den största odlingsbädden har en pärlrönn planterats som ersättning för forsythian (som fyllde en funktion som insynsskydd) och en apotekarros har ersatt en rosenspirea.. I bäddarna blandade perenner, bla nävor.
j. Ett dike grävdes för att plantera en kort bokhäck (tanken var insynsskydd mot grannen), men lerjorden visade sig vara för kompakt. Vatten som samlas i diket rinner inte bort. Diket är alltså inte planterat med något än så länge.
k. Skärmar har satts upp mellan vedboden och de upphöjda bäddarna. Humle och klematis har planterats vid skärmarna. Grillhörna och skuggig sittplats mitt på dagen.
l. Det tillfälliga kryddlandet har utökats ganska rejält och många fler växter har planterats här (alldeles för tätt) i väntan på sina riktiga platser. En drivbänk har snickrats.
m. En buddleja på prov i grusgången.
n. En gul/grön kornell med nävor vid sidan.
o. Den lilla gräsrabatten har utökats mot sandlådan som hyser matkryddorna. Gräsen delats. Flera nya växter planterats.
p. En schersmin (tror vi - självsådd hittad i grusgången).
q. Pion.
r. Hela långa torra, tulpanrabatten efter husets kortsida har fått kantnepeta som sommarsällskap.
s. Grusgången har breddats med 50-60 cm, lutningen har på den har ändrats och nytt grus har lagts på.

Och för den som vill jämföra med hösten 2010 så såg det då ut så här:

Har jag några planer för i år? Absolut, massor. Men inomhusrenoveringen har prioritet även i år, så jag har bara satt upp fyra "måsten":

1. Gräva klart det som ska bli kryddlandet.

2. Plantera en tre meter lång bokhäck som ska bli fondvägg.

3. Ersätta den stora (största jag sett någon gång) ölandstoken med en till rönn.

4. Plantera klart en bit jord jag grävde upp i höstas. En vingad benved ska få sin plats här (om den överlevt vintern, jordslagen i grönsakslandet).

Inlägget från 2011 kan du läsa här.

Vit stormhatt

Aconitum napellus 'album', äkta stormhatt, vit. En sådan finns i min trädgård också. Köptes och planterades förra sommaren. Äkta stormhatt är en gammal medicinalväxt så självklart hör den hemma i min örtagård, trots att den är giftig.

Hela plantan är giftig, och man bör ha handskar på sig när man planterar om eller delar, för i roten är giftet särskilt koncentrerat. Det är en alkaloid som heter akonitin, ett nervgift. Det är giftets bedövande verkan som gjort att man tidigare använde rot till b.l.a. salvor med smärtstillande effekt. Det finns dock inget botemedel mot akonitin-förgiftning, all behandling med stormhatt har därför upphört idag. Men plantan är vacker. Inte så hög ännu, men redan många blomstänglar. Börjar blomma runt midsommar och håller på fram till augusti.

Stormhatt har många plus, höjd i rabatten, lång blomningstid om man kompletterar med olika sorter, och eftersom den är så giftig är den också har- och rådjurssäker.

Jag har även blå äkta stormhatt. Man ser en av dem i översta bilden, skymta bakom den vita, överst i bild. Den blommar något senare än den vita. Den stormhatten är jag speciellt förtjust i eftersom den funnits i min familj ungefär i femtio års tid. Min pappa delade en av sina plantor för att ge mig, och sedan har jag delat den igen. Det här är vad jag vet fjärde stället den växer på. Men pappa fick en delad planta i sin tur, så gud vet hur gammal den från början kan vara, och var den vuxit och varit med om.

Lavandula multifida

Sommarlavendel, ettårig. De plantor jag satte på friland istället för i kruka har vuxit enormt under sensommar/förhöst. Jag drar slutsatsen att jag ska prova med en kraftigare och mer näringsrik jord om jag planterar den i kruka igen, och inte använda min vanliga sand/kompost/barkmull blandning.

Ett problem med sommarlavendel är att man måste ha gott om plats om man vill dra upp den från frö själv, den är nämligen en av de där sommarblommorna som man helst bör så riktigt tidigt - gärna i februari - om det ska bli något av den.

Sommarlavendel har odlats i Sverige ända sedan Rudbecks tid. Vill ni se en bild på hur sommarlavendeln i Linnés herbarium ser ut, klicka här.

Sorg (eller: första steget för att gå vidare)

Idag blir det snapshots tagna med mobilen. Iddes inte ta fram kameran för att fotografera något som hade varit fullständigt otänkbart för bara sju, åtta år sedan. Min älskade första egna trädgård försvinner nu på riktigt - och det är jag själv som håller i spaden.

Sorkinvasionen har inte gått att få bukt med, och egentligen gav vi upp på riktigt redan för tre år sedan, men det var först idag som jag verkligen satte spaden i jorden. Nu har jag sörjt klart. Nu ska det som är kvar jämnas ut med marken, och vi ska så gräs istället. Jag har under fyra års tid grävt upp det som jag kunnat och som funnits kvar, och flyttat till min nya trädgård, och kvar finns bara de växter som klarat av sorkarnas framfart bäst och som är bra på att föröka sig. På den här sidan fanns det nu bara brunnävor, ängsnävor, nattviol, gullvivor, jakobs stege och revfingerört (ogräs). Allt det gröna som syns i landen på bilden ovan består av det.

Några timmar senare såg det ut så här.

Lättgrävt var det iallafall. Sorkarna har luckrat jorden väl. Med sorg konstaterar jag också hur fin den tunga lerjorden (60 meter från Mälaren och sjöbotten för inte alls länge sedan) har blivit efter 15 års bearbetning med kompost och gödsel.

Den här trädgården är inte stor, runt 500 kvadratmeter, och av det är drygt hälften gräsmatta. De två rabatterna jag grävde upp idag var min experimentverkstad för att blanda perenner med kryddörter. Planteringar enbart för lyst och ögonfägnad. Speciellt fint var det på våren då smalbladig lungört samsades med rödbladig primula, gulbladig alunrot och mängder av gullvivor och påskliljor. De ersattes av ormrotens ljusrosa blomspiror, vit nattviol, och sedan fingerborgsblommor, mörkrosa liljor och en mängd olika rosa nävor. Som grön grund växte gråbo, två olika sorters åbrodd och Gode Henriks målla. Hjärtstilla tog upp det rosa inslaget, och lite mörkt i form av rödbladig målla gav höjd. Närmast katternas uterum växte många violer, speciellt den prickiga 'Freckles' trivdes bra. Aklejor jag fått av Hannu på Kinnekulle.

När man planterar och planterar om, flyttar växter, sår nytt, försöker man skapa sitt eget paradis på jorden (eller varför håller man annars på och njuter så obeskrivligt av det?). Hur många bakslag man än åker på med växter som inte trivs, inte klarar vintern, så finns det på något vis aldrig med i planeringen att man kanske själv ska radera allt. Åtminstone har aldrig jag tänkt tanken. Jag har tänkt att när jag flyttar så tar någon annan vid, och ändrar det jag påbörjat efter sin smak. Några träd och buskar ryker. Det blir kanske marktäckare i alla skuggor, och säkert sås det svårrensade partiet närmast huset igen om det nu inte är en riktig trädgårdsnörd som tar vid. Men att det skulle vara jag själv som tog det slutgiltiga steget att radera de senaste tjugo åren...  Och nu - när träden vi planterat äntligen ser ut som träd, och buskarna fått full höjd och blivit det efterlängtade vindskyddet vi verkligen behövde här i jordbrukslandskapet, ett stenkast från Mälarens öppna vatten.

Vi har haft problem med rådjur, älg, harar, mördarsniglar. Och de senaste åren vildsvin, som gjort att vi inte längre kan ha utomhuskompost. Det har landat en luftballong (!) på vår nyanlagda sparrissäng. Infiltrationsanläggningen har svämmat över och dränkt halva trädgården i avloppsvatten, vi blir bestulna på trädgårdsmöbler och trädgårdsverktyg. Men det finns inget otyg som drabbat oss lika hårt som sorken.

Jag har skrivit en bok om den här trädgården (när den fortfarande var "i sin linda"). Den har varit min glädje och vila. Och nu säger jag adjö. Att jag äntligen satte spaden i jorden på riktigt känns som en lättnad. Slut på sorg och vanmakt. Dags att gå vidare.

Erotik på Skansen

Jag var på Skansen idag för att fotografera i deras kryddträdgård, men när jag suttit här under kvällen och labbat med bilderna fastnar jag bara här - vid alliumen.

Allvarligt talat, finns det sexigare växtslag?

Jag får rysningar längs ryggraden. Det pirrar i magen. Jag vill sträcka ut handen och röra vid skärmen.

Växtporr.

(Och nej, jag vågar inte tänka på vad det här inlägget säger om mig. :-))

Rätt svar

Hoppsan, jag lade nog ribban lite för högt den här gången. Jag resonerade som så att det var svårt, men inte omöjligt. Om man har ätit samma sak själv någon gång så borde man känna igen den trådiga strukturen på den kokta roten.

Nå, vad var det då? Känner ni igen växten? En läke- och medicinalväxt som har använts av människan i många hundra år. Roten innehåller hela 35% slemämnen och har därför en starkt lindrande och lenande verkan. Slemmet gör också att det är en inte alltför ovanlig ingrediens i salvor och krämer. Vanligt är att man torkar roten och sedan gör en infusion på den. Men den går att äta kokt också. Smaken är mycket god, men den trådiga konsistensen gör att det nog knappast kommer att bli en särskilt ofta förekommande rätt hemma hos mig. Dessutom är det en av mina absoluta favoritväxter i kryddträdgården, och jag vill nog ha kvar de gamla plantorna där de står. Inte äta upp dem.

Läkemalva, Althaea officinalis.
Ett tidigare blogginlägg om läkemalva finner ni här.

Nedan (och för all del, ovan också) en bild på familjens yngsta, Majsan. Ständig companion när jag pysslar med mina växter inomhus nu för tiden. Jag lovar, hon har haft nosen med i varenda kruka jag sått i år och varenda planta jag skolat om. Och hon har provsmakat malvan också. (Vilken hon spottade ut. Däremot tyckte hon att det var väldigt kul att leka med den klump av tuggade och utspottade rottrådar som jag lyckades få ihop på tallriken under min provsmakning.)

Minidrivhus

Jag har börjat plantera ut en del av det som finns i växthuset. Och det är nu de kommer till användning, petflaskorna jag bunkrat upp under våren. Inget kul när frosten tar det man planterat för tidigt.

Mentha x gracilis 'Variegata'

Apropå myntor i kruka och om att toppa dem; här har vi en annan. Mentha x gracilis 'Variegata', ingefärsmynta. Det här är en mynta som tidigt på våren har det mest ljuvligt variegerade blad i grönt och gult. I maj månad är de unga bladen närmast självlysande, men efter hand övergår de till rent grönt. Det spelar ingen roll om plantorna står i sol eller skugga, gröna blir de.

Bilden nedan är tagen häromdagen. I båda krukorna är det ingefärsmynta. Den längst fram klippte jag ner helt i början av juli i hopp om att den skulle bli variegerad igen i den nya tillväxten, men den totalvägrade.

Hur som helst tycker jag att det är ganska roligt att laborera med sådana här växter i kruka. De är väldigt tacksamma att flytta runt i rabatterna där det blivit tillfälliga "hål" för att man klippt något. Och den här årstiden när det börjar se lite slitet ut här och var, lyser den klippta ingefärsmyntan verkligen upp.

Men det är klart... Den är väldigt söt i blom också. Jag kan inte förklara varför, men jag verkligen älskar blommor som kommer i våningar efter stjälken.

Ser ni det röda lejongapet till höger i bilden överst? Den har tydligen bestämt sig för att den växer bra där. Det är tredje sommaren nu som den kommit igen.

Apotekarros

Ska man bara ha en ros i sin örtagård så måste det nästan bli denna, Rosa officinalis, apotekarros. Det är den äldsta av de bevarade gallicarosorna och kan spåras tillbaka till 1310. Möjligtvis är den ännu äldre. Gallicarosor var de första rosor som odlades utanför Kina.

Apotekarrosen blir ca 1 meter hög och bred, har ett tätt växtsätt och den blommar i slutet av juni till slutet av juli. Blomfärgen beskrivs som karmosinröd. (Jag vet att färgbeskrivningen på rosor har ett eget språk, men en illustratör kallar inte den här färgen för karmosinröd.)

Bladfärgen är grön till mörkgrön och nya skott har en attraktiv ljusare nyans.

Det är en lättodlad ros som även trivs på torra jordar, men den kan ibland angripas kraftigt av mjöldagg. Ett fint sätt att odla den är som centerpiece. Bilden nedan är från Julitas kvartersindelade örtagård, där rosen ensam tronar i mittrundeln.

Jag fick min ros i present av svärfar. En lycklig omständighet gjorde att han vid ett besök i Ulriksdals Slottsträdgård slog sig i slang med trädgårdsmästaren Magnus, som talade sig så varm för apotekaren att svärfar bara inte kunde låta bli att ta med sig en därifrån.

Apotekarrosen är alla salvor och parfymers moder. Rosornas ros om man vill göra rosengelé och rosenvatten. Det ni.

I väntan på att mitt eget kvartersindelade kryddland skulle bli klart har den stackars apotekaren stått jordslagen i krusbärslandet. Snö och harar har gått hårt åt den två vintrar i rad. Men i våras hittade jag äntligen en plats för den - även om det inte blev som centerpiece i kryddlandet. Och äntligen blev jag belönad med de första blommorna. Klåfingrig som jag är plockade jag genast av hälften och lade på tork. Och vet ni, det är precis så fantastiskt som jag hoppades - kronbladen doftar nästan lika mycket i torrt tillstånd som de gjorde på busken. Wow!

Vad ska jag göra med bladen då? Sju blommor blev i torrt tillstånd ungefär två matskedar. Det räcker inte till några excesser med andra ord. Men en liten doftpåse till linneskåpet kan det nog bli.

Och så ett litet tork-tips till dem som inte är vana vid att torka kryddor och blomblad.

Bästa resultat får man om man lossar kronbladen från sina fästen och brer ut dem luftigt på en torkbricka eller tidningspapper. Torktiden kan variera mellan en och tre veckor. Det beror på hur tjocka bladen man vill torka är. Luftfuktigheten påverkar också. På en torr plats går det snabbare.

När bladen känns torra lägger man dem i en glasburk med lock tills man ska använda dem. Det för att inte de flyktiga oljorna ska förfaras. Men för att få bästa resultat ska man alltid lägga med litet papper i burken innan man stänger locket. Även om kronbladen känns helt torra är det inte säkert att de är det. En bit tidningspapper i burken suger upp eventuell fukt och hindrar bladen från att ruttna om de fortfarande skulle vara lite för fuktiga.

Och så slutligen en undran; är det någon som kan tipsa mig om en kläng- eller klätterros som skulle passa fint i utkanten av kryddlandet? Inte för stor, men den får gärna breda ut sig, om den håller sig till ett fontänartat växtsätt så att jag har kvar odlingsyta på marken. Eller en klättrare att leda upp i båge eller portal? Gärna en ros med intressant historia. Och färgen... gärna lite dov, kanske till och med mörk.

Röd rosenknoppspelargon

Jag visade bilder på den förra sommaren också, men jag kan inte låta bli att upprepa mig. Den är så himla fiiin. Varje enskild blomma är som en perfekt röd ros i miniatyr, och tillsammans ser de ut som en liten välbunden bukett.

När jag planterade om och "friserade" mina pelargoner i februari/mars blommade rosenknoppen redan, och jag klippte inte alls så hårt som jag brukar. Den är således ganska tanig nu. Det stör mig inte alls, pelargoner som inte är så hårt beskurna ser mer ut som pelargonerna på bilder från seklets början. Romantiskt och gammeldags. Men problemet är förstås att de tar upp väldigt stor plats. Den här får inte plats på fönsterbrädan inne längre, och ute på verandan där den står nu funkar snart inte heller. Den brer ut sig så att den redan en gång vält och hamnat på golvet.

Älskar den. (Och det är därför jag inte har flyttat den utomhus; jag tycker om att ha den bredvid mig när jag sitter på verandan och jobbar.)

Och Tussen i sin favoritstol.

Jag har ägnat några timmar i veckan åt att gräva nytt för att få ner mer perenner i jorden. Panikplanteringar. Jag har haft alldeles för mycket stående i krukor, sådant som jag grävt upp i "gamla" trädgården. Och i den här värmen och vattenbristen slokar det ganska ordentligt i alla krukor. Har faktiskt fått ner det mesta av det som vuxit i krukor nu, och trots att det är alldeles på tok för tätt planterat så hoppas jag att växterna åtminstone har sin överlevnad någorlunda tryggad nu.

Trots att det fortfarande inte regnat, och jag enligt ståndfast princip försöker att undvika vattna så långt det bara är möjligt, så växer de fleråriga örter som etablerat sig som ogräs i år. Allt blommar tidigare och är högre än någonsin. Dragonen är en meter hög. Kungsmyntorna - som jag brukar använda för att stödja upp höga ängsnävor - är så höga att de lagt sig ner de också. Jag var tvungen att klippa ner flera av dem nu i veckan. Eftersom jag också klippte ner ängsnävorna som blommat klart så är det för närvarande ganska tomt i rabatten. Men det är ett problem jag brottats med i flera år eftersom jag har så många nävor som blommar just i juni och sedan inte mer. Letar fortfarande efter det perfekta sällskapet.

I det före detta kryddlandet, som nu är tillfällighetsrabatten nummer ett, växer även sallat i år. Det finns ingen som helst tanke bakom det, utan beror bara på att det råkade finnas plats just där när min man hittade två öppnade påsar frön som inte var tömda. Sparrissallat och plocksallat samsas alltså med pimpinell, piplök och kungsmynta. Man kan plocka alla ingridienserna till grönsalladen på samma plats - även det kryddgröna. Ganska praktiskt när det regnar (om det nu kunde göra det någon gång!) att bara kila ut och snabbt få ihop det man behöver till middagen.

Jättegod sallad

Vet inte hur det är med er, men här frossar jag i gröna sallader just nu. En ny kvällsfavorit som tillbehör till varmrätt är följande:

Blandade sallatssorter efter smak, en stor näve (ca en halv dl per person) lika delar finhackad mynta och persilja. Dressing gjord av Julita rapsolja och nypressad citronsaft. Avsluta med några tag Roasted Cumin & Pepper över salladen. (Och garnera för all del gärna med vackra blommor från kryddlandet.)

Hoppsan! Jag fick visst besök mitt i fotograferandet.

Ljusa Långben kallar vi den här kotten. Hon/han kommer varje kväll nu, och är till skillnad från de andra två som också besöker oss väldigt tam. Så tam att det är rent omöjligt att bli av med den innan den fått mat. :-)

Jag var hård mot den i början "Gå och ät sniglar och snäckor! Av mig får du inget!" Men, vet ni hur svårt det är att få något gjort när man har en igelkott som följer efter en vart man går? Man känner sig kolossalt smickrad förstås, men efter någon halvtimma blir det lätt overkligt att ha en taggig skugga. Nu får den lite kattmat när den kommer. Den äter från handen också. Men klappar man på den spottar den. "Pffttchh" låter det.

Röd kalksten

Det här är inte hemma hos mig, utan hos min svägerska. De hade precis avslutat uppfräschningen av sitt lilla kryddkvarter när vi var och hälsade på i början av veckan.

Det brukar sägas att man ska använda traktens egna material när man jobbar med en naturnära tomt. Det här är precis på kanten av Kinnekulle, Västergötland, och i trädgården är det flera projekt på gång som utnyttjar traktens kalksten. Här i form av rött grus vilket omgärdar kryddlådorna.

Man ser verkligen hur fint gruset smälter in i omgivningen. Trots att det är en så formell anläggning ser det ut som om kryddgården alltid har legat på plats just där.

I bilden nedan ser man också hur välgörande rödbladiga träd kan vara som fond ibland. Trädets mörka silhuett gör så att häcken av vinbärsbuskar tecknar ut, och får även gräsmattan att öka i lyster. Och se hur fint den blåvioletta stäppsalvian fångar upp trädets röda dunkel. Det är stäppsalvian som håller kvar intresset och hindrar blicken från att vandra iväg till de omgivande åkrarna.

Från kryddgården hade man utsikt över 41 vindkraftverk (sade man mig), men i bilden nedan är det Husaby kyrka som skymtar på andra sidan åkern.

Ägg med kryddgrönt

Nu spirar det. Körvel, piplök, gräslök, kers, libbsticka, nässlor och humleskott kan jag plocka av min trädgård. Här kommer ett tips till påskbuffén:

Finhacka olika kryddörter (t.ex. körvel och gräs- och piplök) väldigt fint. Ta ur gulorna ur hårdkokta ägg och mosa dem samman med det kryddgröna och någon matsked creme fraiche. Forma "bollar" av smeten och lägg tillbaka dem i äggen. Gott till sill och till rökta fiskar.

The wind in the willows

Jag läste aldrig Det susar i säven själv som barn, men jag har ett vagt minne av att den gick som radioföljetong vid något tillfälle. Den fångade mig aldrig, men som vuxen har jag tagit igen vad jag gick miste om då. Favoritupplagan är den med illustrationer av Paul Bransom. (Bildgoogla gärna på namnet, det är en fantastisk illustratör med djur som specialitet.)

Jag kan inte riktigt förklara vad det är i den här historien som jag tycker så mycket om, kanske är det att den är så vansinnigt rolig. Många vändningar tar den, och paddan, mullvaden, grävlingen och råttan lever ett liv som det inte alls är svårt att känna sig hemma i. Ibland känns det som om jag själv borde vara med på deras utflykter. Jag känner mig som en i gänget.

Fast råttan är ju egentligen inte alls en råtta, han är en vattensork. I en svensk översättning kallar mullvaden honom Sorkis när de är lite avslappnade och har det trevligt i all gemytlighet.

Vattensork...

Och åkersork...

Jag tror att vi har båda sorterna här. De små sakerna som katterna tar ibland är åkersork. Och de stora marsvinsaktiga djuren som rör sig som robotar är vattensorkar.

En liten rundvandring med kameran nu när snön försvunnit; här har vi sydgaveln av huset. Här hade vi skottat upp en vall med snö. Bra isolering tyckte sorkarna.

Ovanför linjen är det kryddland (tja, föredetta) och nedanför linjen ska det vara gräsmatta.

Här har det också varit gräsmatta. En gång mellan två rabatter.

Och här - vi höll allvarligt på att nästan svimma när snön försvann - här har de gångat upp så mycket av gräsmattan att det ser ut som om det är plöjt nästan.

Det går inte att gå på marken, man faller ner med fötterna i gångarna, så när man ska in i växthuset får man hoppa mellan de fasta punkter som finns i något slags hela-havet-stormar.

Självklart blir man speciellt uppiggad av att se gångarna som leder rakt in i kärnan av de få buskar och perenner och som finns kvar. *ironi*

Och här, mellan det som en gång var sparrisbäddarna, låg det så sent som förra sommaren en plattgång. Plattorna finns väl där fortfarande, men under 15 cm jord...

Och för att riktigt spä på eländet hittade jag en gammal diabild häromdagen från år 2000 när det större kryddlandet var ganska nyanlagt. Man började se ungefär hur det skulle bli. Träden och buskarna hade börjat få höjd. Och inte en sork i sikte. (Inte någon mullvad heller, men gott om paddor och grävlingar.)

Bland det första som "rasade" var förstås humlestörarna som är helt nyuppsatta på bilden. Sork gillar inte störar i marken. Inte pergolor heller.

Men vad man nu än tycker om sork i trädgården så finns det alltså trevliga sorkar i litteraturen. The wind in the willows finns illustrerad (av Paul Bransom) på Project Gutenberg. Bläddra i den här.