Gratis tulpaner i Stockholm

Nu är jag lite tidigt ute, för det är inte dags än. Men jag vill bara tipsa om att ni ska hålla er framme när stadens rabatter ändrar från vår- till sommarplanteringar. Många vårlökar (tulpaner o kejsarkronor t ex) slängs när de tas upp. Förmodligen komposteras de och återgår till kretsloppet på så vis, så nån nytta gör de även när de upphört att blomma, men, är det inte bra trist att låta vackra blommor bara blomma en gång?

Håll ögonen öppna och håll er framme när det är dags. Frågar ni snällt och har en kasse med er får ni förmodligen plocka fritt bland det som tas upp.
På bilderna här är några av de lökar som min man kom hem med förra året. De stod i en rondell i innerstan nära hans jobb. Han hade ingen aning om vad det var för färg, så jag plockade ut de lökar som såg likadana ut och försökte plantera dem i grupper efter det systemet.
På bilden ovan har jag haft en sån tur att de lökar jag satt precis passar i färg med de gula och klarögda tulpaner jag redan hade i rabatten.

Och här nedan, ja, jag är verkligen supernöjd med hur de rödorange tulpanerna går i ton med bokhäcken bakom. Lyckträff.

Den lilla busken i förgrunden är en vingad benved som för första gången sedan planteringen inte frusit ner denna vinter. Jag hoppas verkligen att den tar sig ordentligt nu under sommaren så att den har "lite att ta av" om det händer igen. Hittils har den dött ner ända till basen och fått börja om varje år. Väldigt tråkigt när sånt händer. Den ska funka här, men ibland går det troll i härdigheten.

Malva Moschata

Myskmalva, en favorit. Jag kan inte förklara varför, men jag gillar den. Det finns både rosa och vit. Jag har båda sorterna, men när jag grävde upp trädgården vid ateljén så tog jag mest vita exemplar med mig. Mina myskmalvor härstammar från en fröpåse från Runåbergs, jag har nog haft dem minst femton år vid det här laget. De ursprungliga plantorna har försvunnit för länge sedan men det dyker upp nya hela tiden.

Trots att den egentligen är ganska lik ängsnävorna så tycker jag att de passar bra ihop. Nu har jag klippt ner både Kungsnäva och Ängsnäva och då fyller malvan ut bra och tar över blomningen.

Förra året ersatte jag ett gigantiskt exemplar av blå ängsnäva med två vita myskmalvor och en stormhatt i det jag antar man kan kalla min perennarabatt. Titta på bilden nedan så ser ni att jag förmodligen råkat plantera den ena malvan direkt i ett myrbo. Eller vad kan det annars finnas för förklaring till att det ena exemplaret är bara hälften så högt som det andra? Jag är ganska säker på att det är myror. Vi har mycket myror normalt men i år är det rekord.  Det är myror precis överallt. Ställer jag ner en kruka någonstans är det myror under den bara ett par dagar senare. Myror, bladlöss och mördarsnigel, och rönnbärsmal i äppelträden. Så sammanfattar jag vårt odlingsår redan nu. 

Men myskmalvorna är fina iallafall. Den lille tanige också. De är omgivna av tre stormhattar i knopp och två sorters pimpinell. Och persilja.

Persiljan lät jag stå i våras i stället för att rensa bort. Vacker flockblom under högsommaren är aldrig fel. Den samsas med en Geranium Patricia som bara har ett år på nacken. Patricia är en knepig dam tycker jag, hon blir sällan långlivad hos mig, jag köper ny planta ungefär vart tredje år. Testar olika ställen att ha henne på men inget verkar duga. Men i sommar tror jag det blir vackert där hon står iallafall, hon väver sig genom persiljan som alldeles snart kommer att börja blomma. Snyggt!

Bladlusår

Jag har aldrig sett så mycket bladlöss i hela mitt liv som i år. Till och med växter som normalt brukar vara problemfria är nedlusade. Och plantor som riddarsporre och stormhatt, de har så mycket löss att de slutat växa för länge sedan. De få rosor jag har kommer inte blomma i år, alla knoppar är förkrympta.

Spruta vatten med högt tryck funkar inte, vi pratar ju inte om bara någon enskild växt som är drabbad. Och såpa med T-röd… Jo, det är ju en gammal välprovad medicin, men ju mer jag börjat intressera mig för djurlivet i trädgården (ner till minsta insekt) desto svårare har jag för att använda något som tar kål även på nyttodjuren.

Plommonträden i tomtgränsen har sett lite molokna ut har jag noterat, men det var först när jag drog ner några kvistor i ansiktshöjd som jag såg vad problemet var; löss. Mer löss. Ännu mer löss. Hundratusentals säkert.

Jag hade en vattenkanna stående under ett av träden och den var så klibbig när jag lyfte upp den att den fastnade i handen. Inte kul faktiskt. Rätt äckligt till och med.

Nå, det finns ju ljuspunkter i eländet ändå. Trädgårdens good guys har kalas. Och för en gångs skull behöver man inte leta särskilt länge för att hitta dem - det är bara att gå till närmasta lusangripen planta och kika ner så hittar man någon larv med munnen full. Det här (nedan) är larven av en blomfluga.

Titta nu noga hur den ser ut, för den här ska ni under inga omständigheter klämma ihjäl. Det här är en liten hjälte. Ca 10-11 mm lång. Smal i ena änden och bred i den andra. (Uppförstorad nedan.)

En annan liten krigare hittar jag på ungefär vart femte blad av schersminen just nu. Taggarna utåt och full fart framåt - en nyckelpigelarv. Nyckelpigelarverna är rätt roliga att studera. De kan stundtals vara rätt livliga. Och ibland ser det ut som om de får attacker av hicka. Har ingen aning om vad det beror på.

När ni ser en sån här ska ni alltså inte klämma ihjäl den heller. Den strider på vår sida.

Och stöter ni på en sån här (nedan) på ett blad eller i en blomma så är det inte en konstig gallutväxt som man kan tro om man bara tittar hastigt och inte har glasögon på sig. Det här är nyckelpigans puppa.  Den låter vi självklart vara kvar den också alltså.

Och när det gäller nyckelpigor så kan de ju se lite olika ut. Det gäller också deras puppor. På min schersminbuske har jag tre sorters helt olikfärgade nyckelpigepuppor. Den ovan, en sort som man närmast kan beskriva som svart och beige, och en tredje som är mer svart-brun-röd. Alla ser vid närmare betraktande ut som något ur en sciencefiction-film.

Något slags jubileum har Leva Grönt idag såg jag just. Inlägg 300. Ett trefaldigt leve är det väl värt; Hurra Hurra Hurra!

Hur man får en blå gunga att smälta in i omgivningen

Lätt som en plätt - man planterar blå blommor runt omkring.

Skördetider

Trevligt just nu är att sitta på bänken nere vid grönsakerna. Den har jag ställt dit först i år, och den har snabbt blivit en favoritplats kvällstid, speciellt nu när det varit så varmt och det är skönast att sitta i skuggan. Funderar mycket på hur jag ska göra det lite mer "ombonat" kring grönsakslådorna. Någon form av spaljé eller vind- insynsskydd tror jag det blir nästa år. 

Trots bristande tillsyn är jag ovanligt nöjd med mina odlingslådor i år, allt har vuxit bättre än på länge. Och trots att våren var så sen så har jag kunnat skörda både lök, purjo, spenat och mangold i tre veckor redan. Jag tillhör den hariga skaran som normalt hellre sår för sent än för tidigt, speciellt som jag inte brukar ha möjlighet att vakta sådder och planteringar när det varnas för frost. Bilden nedan är tagen för tre veckor sedan. Nu är det mesta av löken redan uppäten, schalottenlökarna har lagt sig ner så de vill nog skördas de också. Det enda jag inte tagit av ännu är rödbetorna (annat än småblad till sallader förstås).

Mangolden har gett massor.  Och jag njuter obeskrivligt av att handskas med de färgglada stjälkarna till 'Bright Lights'. Paj med bara stjälkar och getost som smaksättare har blivit en lunchfavorit.

Det jag har misslyckats totalt med i år är borlottobönor och svartkål. Bönorna har totaltvägrat att gro trots att jag sått i omgångar. Och svartkålen har haft våldsamma angrepp av ohyra och dessutom liksom blivit gråaktiga och torra trots vattning. Kålen drog jag upp för någon vecka sedan och sådde ett par rader pak choi istället. Hoppas att det fungerar bättre.
Mördarsniglar har käkat upp mycket av sallaten, men jag har sått nytt hela tiden, så jag har ändå kunnat skörda litet gröna blad. I det stora hela är det ändå länge sedan jag har ätit så gott som denna sommar. Jag har kunnat ta varje dag av något jag odlat själv. För mig är det höjden av livskvalitet så jag kan bara konstatera att grönsaksodling gör mig lycklig.

Verbascum Olympicum

Jättekungsljus. Maffigaste bladrosetten i gruset. Bladen mäter 60 cm där de är som längst.

Tredje sommaren, dvs två och ett halvt år sedan sådd snart.
Borde man inte kunna förvänta sig blomning också?

Den är ursnygg där den står, men... någon som kan tipsa om varför den vägrar skjuta blomstängel?

Var har jag i mitt tråg med timjan?

Jag skulle byta ut en timjan som gått ut i mitt lilla tråg för små kryddväxter. Satte planterspaden i jorden och fick upp mängder med små gröna bladcigarrer. Tätt, tätt låg de, helt osynliga innan jag satte spaden i jorden. De låg på mellan 1 och 7 centimeters djup, ca 10-13 stycken.

Bladen är fast ihoprullade, en efter en, så att det blivit ett flera lager tjockt bladhölje runt larven som huserar i vad jag först antog var en lerklump i mitten. Sedan började jag fundera...

Är det någon som vet vad detta kan vara för larv?

Jag har ju helt glömt bort att berätta vad detta förmodligen är. Jag skrev till jourhavande biolog på Naturhistoriska Riksmuseet och fick svaret att det troligen är ett tapetserarbi. Fantastiskt spännande att läsa om dessa finurliga och arbetsamma varelser:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Tapetserarbin

Ät ogräset!

Jag tjatar och tjatar om det varje år den här tiden, kirskål är nyttigt, gratis och som absolut bäst just nu. Passa på att plocka och använd i köket när ni ändå håller på att rensa i trädgårdarna. Skörda de späda, nyutslagna bladen. Skölj dem väl och gör soppor, pajer eller woka. Stuva, gör gratänger, använd som fyllning i filodegsknyten. Allt man kan göra med spenat och ruccola kan man göra också med kirskål.

På Valborgsmässoafton blev det wokad kyckling med förra sommarens sista vaxbönor från frysen, den första piplöken från kryddlandet och kirs från häcken. Massor med vitlök och färsk ingefära och ett par matskedar svart bönpasta gjorde rätten precis så där kryddstark som man (eller jag åtminstone) gärna vill ha den när det blåser nordan och regnar småspik ute.

Har ni svårt att komma upp med egna rätter att testa kirskål i så googla. Det finns mängder med matbloggar som just nu ger fantasifulla och nyttiga tips. Ett par exempel; kirskål i smoothie här och pesto på kirskål här.

Snigelägg

Ja, jag vet inte - ska vi räkna detta till vårtecknen? Jag kommer att tänka på Ridley Scotts "Alien".

Man brukar ju säga att det är råttorna som kommer att överleva alla andra varelser på vår planet, men det skulle inte förvåna mig ett dugg om det blir sniglarna.

Sorg (eller: första steget för att gå vidare)

Idag blir det snapshots tagna med mobilen. Iddes inte ta fram kameran för att fotografera något som hade varit fullständigt otänkbart för bara sju, åtta år sedan. Min älskade första egna trädgård försvinner nu på riktigt - och det är jag själv som håller i spaden.

Sorkinvasionen har inte gått att få bukt med, och egentligen gav vi upp på riktigt redan för tre år sedan, men det var först idag som jag verkligen satte spaden i jorden. Nu har jag sörjt klart. Nu ska det som är kvar jämnas ut med marken, och vi ska så gräs istället. Jag har under fyra års tid grävt upp det som jag kunnat och som funnits kvar, och flyttat till min nya trädgård, och kvar finns bara de växter som klarat av sorkarnas framfart bäst och som är bra på att föröka sig. På den här sidan fanns det nu bara brunnävor, ängsnävor, nattviol, gullvivor, jakobs stege och revfingerört (ogräs). Allt det gröna som syns i landen på bilden ovan består av det.

Några timmar senare såg det ut så här.

Lättgrävt var det iallafall. Sorkarna har luckrat jorden väl. Med sorg konstaterar jag också hur fin den tunga lerjorden (60 meter från Mälaren och sjöbotten för inte alls länge sedan) har blivit efter 15 års bearbetning med kompost och gödsel.

Den här trädgården är inte stor, runt 500 kvadratmeter, och av det är drygt hälften gräsmatta. De två rabatterna jag grävde upp idag var min experimentverkstad för att blanda perenner med kryddörter. Planteringar enbart för lyst och ögonfägnad. Speciellt fint var det på våren då smalbladig lungört samsades med rödbladig primula, gulbladig alunrot och mängder av gullvivor och påskliljor. De ersattes av ormrotens ljusrosa blomspiror, vit nattviol, och sedan fingerborgsblommor, mörkrosa liljor och en mängd olika rosa nävor. Som grön grund växte gråbo, två olika sorters åbrodd och Gode Henriks målla. Hjärtstilla tog upp det rosa inslaget, och lite mörkt i form av rödbladig målla gav höjd. Närmast katternas uterum växte många violer, speciellt den prickiga 'Freckles' trivdes bra. Aklejor jag fått av Hannu på Kinnekulle.

När man planterar och planterar om, flyttar växter, sår nytt, försöker man skapa sitt eget paradis på jorden (eller varför håller man annars på och njuter så obeskrivligt av det?). Hur många bakslag man än åker på med växter som inte trivs, inte klarar vintern, så finns det på något vis aldrig med i planeringen att man kanske själv ska radera allt. Åtminstone har aldrig jag tänkt tanken. Jag har tänkt att när jag flyttar så tar någon annan vid, och ändrar det jag påbörjat efter sin smak. Några träd och buskar ryker. Det blir kanske marktäckare i alla skuggor, och säkert sås det svårrensade partiet närmast huset igen om det nu inte är en riktig trädgårdsnörd som tar vid. Men att det skulle vara jag själv som tog det slutgiltiga steget att radera de senaste tjugo åren...  Och nu - när träden vi planterat äntligen ser ut som träd, och buskarna fått full höjd och blivit det efterlängtade vindskyddet vi verkligen behövde här i jordbrukslandskapet, ett stenkast från Mälarens öppna vatten.

Vi har haft problem med rådjur, älg, harar, mördarsniglar. Och de senaste åren vildsvin, som gjort att vi inte längre kan ha utomhuskompost. Det har landat en luftballong (!) på vår nyanlagda sparrissäng. Infiltrationsanläggningen har svämmat över och dränkt halva trädgården i avloppsvatten, vi blir bestulna på trädgårdsmöbler och trädgårdsverktyg. Men det finns inget otyg som drabbat oss lika hårt som sorken.

Jag har skrivit en bok om den här trädgården (när den fortfarande var "i sin linda"). Den har varit min glädje och vila. Och nu säger jag adjö. Att jag äntligen satte spaden i jorden på riktigt känns som en lättnad. Slut på sorg och vanmakt. Dags att gå vidare.