Vårstädning - hur noggrann ska man vara?

Ja, hur noggrann ska man vara, och när ska man börja? Jag börjar när det är skönt att vara utomhus. När jag kan gå runt utan att få platåskor av leran. I år var det ovanligt tidigt, bilden nedan är tagen för nästan en månad sedan. Inte något grönt ännu (de uppstammade krusbären i förgrunden är utspruckna idag) men det var mer än tio plusgrader, ingen blåst, och inte någon tjäle i jorden.

Vad börjar man med? Man börjar med att klippa ned allt som ska klippas ner i land och rabatter. Man klipper häckarna, beskär äppelträden, putsar buskar, luftar komposten kanske, rensar grusgångarna, kantskär rabatterna. Och vad gör man inte? Jag kan iallafall tala vad jag inte gör; jag rensar inte bort alla döda blad och stjälkar som ligger på öppen jord förrän det blir absolut nödvändigt, så sent som möjligt alltså.

Vad vinner man på att rensa jorden sent?
- Allt torrt organiskt material på jordytan fungerar som ett skydd för perenner om det är barmark.
- Allt "blött" organiskt material bryts fortfarande ner (när det är plusgrader), det fungerar som mat för mikroorganismer och maskar. (Det gör alltså jorden mer humusrik.)
- Torrt material som grova stjälkar och stora torra blad älskas av fåglarna som just nu håller på att bygga eller fodra sina bon. Fåglar gillar vi, för de äter skadeinsekter och larver som vi inte vill ha i våra land.
- Vill man ta till vara småplantor av perenner som förökat sig själva ökar chansen att hitta dem ju längre man väntar.

När är det då dags för att rensa ordentligt? Gör det i samband med grundgödslingen. När det är dags för den beror på var i landet man bor. Jag (Sörmland) håller på just nu. Ta bort det som finns kvar av torrt fjolårsspill i landen (och tro mig, det är förvånansvärt lite kvar av det som låg på jorden bara för en månad sedan), rensa bort ogräs och mylla ner gödning.

Och vad gör man av det som man rensar bort? Vi lägger det på komposten förstås.

Finfin läsning om vårrensning här: Natur och Trädgård

Bladlusår

Jag har aldrig sett så mycket bladlöss i hela mitt liv som i år. Till och med växter som normalt brukar vara problemfria är nedlusade. Och plantor som riddarsporre och stormhatt, de har så mycket löss att de slutat växa för länge sedan. De få rosor jag har kommer inte blomma i år, alla knoppar är förkrympta.

Spruta vatten med högt tryck funkar inte, vi pratar ju inte om bara någon enskild växt som är drabbad. Och såpa med T-röd… Jo, det är ju en gammal välprovad medicin, men ju mer jag börjat intressera mig för djurlivet i trädgården (ner till minsta insekt) desto svårare har jag för att använda något som tar kål även på nyttodjuren.

Plommonträden i tomtgränsen har sett lite molokna ut har jag noterat, men det var först när jag drog ner några kvistor i ansiktshöjd som jag såg vad problemet var; löss. Mer löss. Ännu mer löss. Hundratusentals säkert.

Jag hade en vattenkanna stående under ett av träden och den var så klibbig när jag lyfte upp den att den fastnade i handen. Inte kul faktiskt. Rätt äckligt till och med.

Nå, det finns ju ljuspunkter i eländet ändå. Trädgårdens good guys har kalas. Och för en gångs skull behöver man inte leta särskilt länge för att hitta dem - det är bara att gå till närmasta lusangripen planta och kika ner så hittar man någon larv med munnen full. Det här (nedan) är larven av en blomfluga.

Titta nu noga hur den ser ut, för den här ska ni under inga omständigheter klämma ihjäl. Det här är en liten hjälte. Ca 10-11 mm lång. Smal i ena änden och bred i den andra. (Uppförstorad nedan.)

En annan liten krigare hittar jag på ungefär vart femte blad av schersminen just nu. Taggarna utåt och full fart framåt - en nyckelpigelarv. Nyckelpigelarverna är rätt roliga att studera. De kan stundtals vara rätt livliga. Och ibland ser det ut som om de får attacker av hicka. Har ingen aning om vad det beror på.

När ni ser en sån här ska ni alltså inte klämma ihjäl den heller. Den strider på vår sida.

Och stöter ni på en sån här (nedan) på ett blad eller i en blomma så är det inte en konstig gallutväxt som man kan tro om man bara tittar hastigt och inte har glasögon på sig. Det här är nyckelpigans puppa.  Den låter vi självklart vara kvar den också alltså.

Och när det gäller nyckelpigor så kan de ju se lite olika ut. Det gäller också deras puppor. På min schersminbuske har jag tre sorters helt olikfärgade nyckelpigepuppor. Den ovan, en sort som man närmast kan beskriva som svart och beige, och en tredje som är mer svart-brun-röd. Alla ser vid närmare betraktande ut som något ur en sciencefiction-film.

Något slags jubileum har Leva Grönt idag såg jag just. Inlägg 300. Ett trefaldigt leve är det väl värt; Hurra Hurra Hurra!

Den schizofrena undulaten

Av nån anledning kom jag och min man att tala om tama fåglar i morse. Jag vet inte riktigt varför, det kan ha börjat med att vi pratade om att kompostering blir överflödig när man har höns. Eller startade det med att vi talade om åldrande, och vilket plusvärde husdjur kan ha? Eller var det bara det att en av våra katter plötsligt försökte att ta en bit smörgås ur min mun, vilket fick mig att tänka på undulaten som min min morfar och hans sambo hade.

Mormor och morfar hade en undulat som husdjur på sin ålders höst. Han hette Peter men kallades Peterle. Den som är tysktalande vet att Peterle betyder ungefär "lilla Peter". Peter flyttade in till morfar och mormor när han var väldigt ung och morfar och mormor redan varit pensionärer i många år. Han blev det viktigaste i deras liv. Hela tillvaron inordnades för att passa lilla Peter. Han flög fritt i lägenheten under stora delar av dygnet och han dresserades till att ta sin mat ur matte och husses mun. Även när vi släktingar kom på långbesök så förväntades vi upplåta våra munnar åt Peter, för det var ju liksom så han var van att ha det.

Eftersom Peter så ofta satt i närheten av sin matte och husses talorgan (åtminstone tror jag att det var därför) så blev han fenomenal på att härma röster. Jag minns hur han kunde sitta så nära munnen att han bokstavligen såg rätt in i den, och sen försökte han härma ljudet som kom ut. Han härmade aldrig mig, jag var nog inte där tillräckligt ofta. Men han kunde härma både morfar och mormor, och flera andra personer.

Till saken hör att min morfar och mormor vid denna tid hade en granne med multipla personligheter. Två av dem var ständigt i gräl med varandra. Speciellt grälsjuka var de tidiga mornar och förmiddagar. Under en sommarmånad när jag var 14, 15 vaknade jag nästan varje morgon av deras röster som hördes genom väggen in till morfar och mormor. Och att gå på toa blev nästan till en mardröm eftersom fönstret där alltid stod på glänt och gränsade direkt till grannens kök, där fönstret också alltid stod öppet.

Grannen - en kvinna - hade fem olika identifierbara personligheter. Det visste vi eftersom de brukade prata med varandra och kalla varandra vid namn. Bara två av dem var ovänner, en man och en kvinna. Och av någon anledning var det just dessa grälande personligheter som lilla Peter fann vara bäst lämpade för efterhärmning. Så, så snart det sjuka grannen slutade sin litania inne hos sig ungefär vid lunchtid så tog Peterle vid och fortsatte grälet inne hos oss. I timmar satt han och grälade på sig själv. Arg man (ja, tänk kvinna som härmar djup mansröst) som slängde grovheter till kvinna, som slängde förolämpningar tillbaka. Flera timmar i sträck, varje eftermiddag. På plattyska, niederdeutsch.
Till samlingen märkliga djurminnen man har. (Och uppriktigt så reser sig håren på kroppen fortfarande när jag tänker på lilla Peter. Inte alls på ett behagligt vis.


Lilla Peter var så speciell och älskad att min lillasyster efter en (ovanligt kort) tids övertalning fick våra föräldrar att köpa en ensam undulat till vårt hem också. Här ett klipp från min gamla blogg som handlar om honom, Hacke:

Funderade över varför i hela friden jag kallar katten prinspotta, och kom fram till att det måste härleda från smeknamnet mina föräldrars undulat hade. Han kallades (alltid mycket kärleksfullt) för Äckelpotta. Med utropstecken efter. Och betoning på Potta.

Den här undulaten var en undulat som hade lätt för att lära sig. När pappa drabbades av en långvarig luftrörskatarr en gång så tog undulaten efter honom och satt och hostade så att han höll på att kikna i buren. Hundens skällande tog han också efter.

När mamma och pappa hade födelsedagsbjudningar så brukade följdaktligen undulaten hälsa alla som gick fram till buren med det glada tillropet: ÄckelPOTTA!!! Och försökte sen gästerna föra en konversation vid bordet så satt undulaten inne i buren och hostade så att det lät som om han höll på att kräkas. Ringde det på ytterdörren började han skälla som en halvhysterisk yorkshireterrier. 

Han var i sitt esse vid dylika tillställningar. Gästerna däremot var väl måttligt roade av fågeln som fick en demonstrativ rethosta så fort någon försökte öppna munnen. 

Cats in art

Well you can google. Or just look at your own cat and enjoy the picture.

Donnan på köksbänken. 

Så kom den då äntligen, snön...

…och lite obekvämt känns det allt, nu när man gått omkring och varit varm och skön hela november och december. Men om tre månader blommar lungörten igen. Jag önskar alla odlarvänner ett gott 2014.

28 augusti 1991

Inget speciellt hände det datumet, utom att jag skissade dessa bilder i mitt skissblock. Skisserna var del av en uppgift vi hade på Konstfack. Jag minns inte riktigt hur den löd, men meningen var att vi skulle dokumentera en vecka i våra liv har jag för mig.

Jag skissade vid mitt föräldrahem på Djurgården i Stockholm.

Det var ett lätt duggregn i luften den dagen. Det svarta blev svartare än vanligt, och regnet - nästan bara som en dimma - gjorde luften disig. Minns fortfarande hur luften kändes att andas in.

Om att jobba hemma

Mellan slipning av golvlister och ommålning av väggar (inomhus tack och lov) så försöker jag att hinna med att fota för min nästa bok. Eftersom det står möbler och flyttkartonger precis överallt så har det varit något av en utmaning de senaste veckorna. Kan ju inte säga att det direkt underlättar att ha tre hjälpredor som måste ha sina nosar med i allt som sker.

Kan inte låta bli att skratta åt eländet. Vad tycker ni, kan jag ha med den här bilden i boken? :-)

Var har jag i mitt tråg med timjan?

Jag skulle byta ut en timjan som gått ut i mitt lilla tråg för små kryddväxter. Satte planterspaden i jorden och fick upp mängder med små gröna bladcigarrer. Tätt, tätt låg de, helt osynliga innan jag satte spaden i jorden. De låg på mellan 1 och 7 centimeters djup, ca 10-13 stycken.

Bladen är fast ihoprullade, en efter en, så att det blivit ett flera lager tjockt bladhölje runt larven som huserar i vad jag först antog var en lerklump i mitten. Sedan började jag fundera...

Är det någon som vet vad detta kan vara för larv?

Jag har ju helt glömt bort att berätta vad detta förmodligen är. Jag skrev till jourhavande biolog på Naturhistoriska Riksmuseet och fick svaret att det troligen är ett tapetserarbi. Fantastiskt spännande att läsa om dessa finurliga och arbetsamma varelser:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Tapetserarbin

Snigelägg

Ja, jag vet inte - ska vi räkna detta till vårtecknen? Jag kommer att tänka på Ridley Scotts "Alien".

Man brukar ju säga att det är råttorna som kommer att överleva alla andra varelser på vår planet, men det skulle inte förvåna mig ett dugg om det blir sniglarna.

Vårkänslor

Skatan bygger på sitt bo i plommonträdet precis utanför fönstret.

Och härinne har katterna legat och solat på golvet framför fönstret hela dagen.

Fågelholk med miljötänk

Den här snygga fågelholken kommer från Holkfabriken på Kinnekulle. Vi fick den i påskpresent av min svägerska. Jag har inte riktigt bestämt var den ska placeras ännu, men den har en stor fördel framför de flesta andra holkar - den är så tung att den faktiskt går att hänga över en gren utan att man behöver oroa sig för att den ska blåsa iväg vid höststormarna (eller orsaka sjögång för ruvande pippifåglar). Den är enkel att göra ren också, bara att lyfta ner och ta bort locket. Ska försöka hitta ett riktigt fiffigt ställe nu där grannskapets katter - som vi ofta ser uppkrupna i äppelträden - inte kommer åt den.

Läs mer om hur den är gjord på Holkfabrikens hemsida.

Höstmarknad på Zeta's.

Utförsäljning av sortimentet med 30-50% rabatt var det som lockade mig. Tydligen skulle det finnas hemkokta marmelader, godis, ull, fårskinn, konsthantverk, äppelmusteri och allt möjligt mer, men det var inget jag såg till. Kanske var det inne i något av husen. Det var alldeles för fint väder för att gå in och titta där. Nå, jag fick vad jag var ute efter. Eller, nästan iallafall. Egentligen var jag ute efter någon barrväxt, något inte alltför storväxande som har tydlig form året om. Men jag kunde inte bestämma mig för vad jag skulle ta. Hopplöst med så mycket att välja på. Jag får fundera vidare på barrväxter över vintern.

Gick vidare till buskar och träd, och där fanns det ännu mer. Båda rönnarna jag var ute efter var slut, och de andra lite större träden som står på min önskelista var - trots höstrabatten - för dyra för min plånbok. Men det blev ett par buskar. En Aronia, för bladens höstfärg och för att bären är ätliga (allt multifunktionellt har förtur hos mig). Och en liten kompakt vingad benved, Euonymus alatus Compactus. Vingbenveden får även den en minst sagt anslående höstfärg, och eftersom den blir så låg (runt en meter på sikt) så kommer jag att plantera den ganska nära huset. Den kommer att synas bra inifrån, men ändå inte skymma utsikten över kryddlandet (som jag aldrig tröttnar att titta på).
Min lilla vingbenved är inte mycket att fota ännu, men titta in på den HÄR länken om ni vill läsa mer om den.

Tog mig en timma (eller var det två) med en bok och ett par koppar te i växthuset när jag kom hem. Hade utsikt över det ena päronträdet och fick till min förvåning se både rådjur och fasaner dyka upp och smaska i sig av fallfrukten. Jag har aldrig märkt att rådjuren ätit päron förut. Men varför inte - de gillar ju äpplen.

Biologiska Museét

De som vuxit upp som barn i Stockholm har knappast kunna undvika ett eller fler besök på Biologiska museét på Djurgården. Vill slå ett slag för att besöka det även i vuxen ålder, det är ett fantastiskt fint litet museum. Bortsett från det magnifika 360 graders panoramarummet i två plan finns det ytterligare en sak som gör museét helt unikt; det är att ljuset i montrarna endast består av dagsljus. Det gör att karaktären på det vi ser ändrar karaktär från dag till dag. Precis som i den riktiga naturen.

Museét har öppet tisdag-fredag kl 12 -15. Lördag-söndag 10-15. Inträde 45 kr. (Sommartid är öppentiden längre.) Mer info på museéts hemsida HÄR.

In memoriam

Tulsa, Tuss, Tusseline eller Tussen, dog den 25 juli i somras. Hon blev bara nio år gammal. Det finns katter och så finns det Katter med stort K. Katter som besvarar ens kärlek, som blir så glada att se en när man varit hemifrån att de bokstavligen står och hoppar jämfota på golvet och gör små glädjesprång när man kommer hem. Katter som alltid pratar med en, som med varenda rörelse och blick talar om vad de tänker och tycker om saker och ting. Både när de är nöjda och missnöjda. Katter man aldrig kommer att glömma, och aldrig sluta sakna.

Vi brukade kalla henne Buddha ibland, hon var oftast väldigt lugn och klok, medlaren i vår kattfamilj - den som aldrig tog parti, som avskydde bråk och ville att alla skulle må bra. Hon ville att vi skulle må bra också. När jag gick och lade mig på kvällarna följde hon alltid med och lade sig bredvid min huvudkudde, även när resten av familjen var vakna. Så fort jag släckte lampan pep hon iväg till de andra, men hon höll mig sällskap så länge jag var vaken.

Sorgen gör fortfarande ont. Men en tröst är alla minnen från våra år tillsammans, och att jag vet att hon hade ett bra liv. Nu har jag planterat en buske i trädgården som är bara är för henne. En tålig och robust rysk kornell. Inget flådigt eller känsligt, Tulsa var en rejäl katt. Och så lyser det gulbrokbladiga bladverket upp i mörka hörnet, precis som Tulsa lyste upp våra liv.

Dahlia i närbild

Nyskördad tillflyktsort

Hemma hos oss pågår det vi hoppas ska bli det sista rycket i köksrenoveringen. Jättekul (ha,ha) att sätta upp innertak, dörrfoder och golvlister, när det inte finns en rak vinkel i köket. Och jättekul (ha,ha,ha) att byggvaruhandeln slutat att saluföra det foder vi valt till dörrar och fönster (det foder som de lovade skulle finnas kvar i sortimentet i flera år) och vi nu har ett fönster som ser helt annorlunda ut än de andra. Ett fönster som det tog oss två exakt en vecka att fixa och som vi inte har den minsta lust att lägga en vecka till på. Men fint blir det, trots det. Och vid veckans slut kanske vi till och med har takbelysning. Bara en sån sak.

Jag tycker att det är roligt att slipa, spackla, måla och fixa, och trivs ganska bra med tillvaron just nu. Men jag undrar om jag skulle tycka det var lika okey om det inte vore för det faktum att jag kan ta min tillflyktsort till trädgården några gånger under dagen. Sitta med en kopp kaffe och titta på blommorna. Plocka sallatsblad till middagen. Skörda grönsaker.

Det finaste jag har i grönsakslandet just nu är stjälksellerin 'Tall Utah 52-7'. Otrolig grönska, och vackra plantor som är som smycken i landet.

Ser ni "kompisen" (nedan) som satt i blasten när jag tog upp en planta?

Vinbärssnäckor brukar inte göra så mycket skada, tycker jag. Men slemmigt blir det likväl.

Jag har en bekant vars granne planterat in vinbärssnäckor i sin radhusträdgård. Han som har snäckorna tycker att de är jättefina och värnar om dem ömt, men alla grannarna är fullständigt tokiga över att sniglarna inte håller sig på "sin" sida av tomtgränsen. På nätterna samlar grannarna vinbärssnäckor i hinkar, sätter lock på, och ställer in dem på "snigel-tomten". Och varje morgon släpper snigelälskaren ut snäckorna i det fria igen. Man kan ju undra hur länge detta krig kommer att fortgå. :-)

Jättefin barbequesås med selleri hittar man på recept.nu.

Jättegod sallad

Vet inte hur det är med er, men här frossar jag i gröna sallader just nu. En ny kvällsfavorit som tillbehör till varmrätt är följande:

Blandade sallatssorter efter smak, en stor näve (ca en halv dl per person) lika delar finhackad mynta och persilja. Dressing gjord av Julita rapsolja och nypressad citronsaft. Avsluta med några tag Roasted Cumin & Pepper över salladen. (Och garnera för all del gärna med vackra blommor från kryddlandet.)

Hoppsan! Jag fick visst besök mitt i fotograferandet.

Ljusa Långben kallar vi den här kotten. Hon/han kommer varje kväll nu, och är till skillnad från de andra två som också besöker oss väldigt tam. Så tam att det är rent omöjligt att bli av med den innan den fått mat. :-)

Jag var hård mot den i början "Gå och ät sniglar och snäckor! Av mig får du inget!" Men, vet ni hur svårt det är att få något gjort när man har en igelkott som följer efter en vart man går? Man känner sig kolossalt smickrad förstås, men efter någon halvtimma blir det lätt overkligt att ha en taggig skugga. Nu får den lite kattmat när den kommer. Den äter från handen också. Men klappar man på den spottar den. "Pffttchh" låter det.