Vad ersätter man stockrosor med?

Den maffiga tulpanrabatten som fanns efter husets kortsida när vi flyttade in är tyvärr inte lika imponerande idag. De vissnande tulpanerna ersattes av vita prästkragar och i mitt enträgna arbete att försöka få bort dem har många tulpanlökar följt med av bara farten. Men några står fortfarande kvar i väntan på att slå ut, gammeldags och pålitliga, Appeldoorn och Golden Appeldoorn.

I takt med att prästkragarna minskade planterade jag nytt för att ha något när tulpanerna vissnade ned. Jag valde stockrosor eftersom jag tycker att de gör sig väldigt bra mot husväggar och eftersom de har lite höjd. Tyvärr fick stockrosorna redan från första början rost, och trots att de har fyllt sin funktion (de är verkligen inga två meter höga praktexemplar, men vackra i färg mot vårt vita hus) så har jag nu slutligen tröttnat på de orangeprickiga bladen och grävt upp varenda planta och varenda liten frösådding. (Ser just nu på bilden nedan att nog sjutton finns det en prästkrage kvar i rabatten trots allt mitt rensande!)

I den smala och torra rabatten har jag under flera års tid satt ner plantor som jag haft i kruka och sedan inte vetat vad jag skulle göra av. Det började med en stäppsalvia, sedan tre (eller är det fler?) kantnepeta,  en form av miniatyrfrossört (som jag just nu inte minns namnet på) och flera lavendelplantor. Och så har flera aklejor valt att bosätta sig här själva. I gruset framför rabatten blommar just nu pärlhyacint, viol, scilla och lungört (de har alla hittat hit på egen hand). Nu när stockrosorna är borta har det alltså blivit - utan alltför mycket tanke på det hela - en sommartid ganska blågrå rabatt.

Stockrosorna är uppgrävda och lite plats att peta ner några nya plantor finns alltså, men vad ersätter jag dem med? Något som har högsommarhöjd och klarar torka (vattnar här bara under extrem torka eftersom rabatten ligger direkt vid husväggen) i ganska soligt läge? Blommorna är inte det viktiga, men finns de över en längre tid så önskar jag mig något som funkar i ton till de blå och till husets vita.
Några förslag?

Testpilot för Robomow RS 622

Förra våren blev jag kontaktad med en förfrågan om jag ville testköra en Robomow gräsklippare under sommaren. Jag brukar inte säga ja till att göra reklam för produkter, men eftersom de här robotarna ryktas ha en viss förmåga att jaga bort sork från tomten så var jag faktiskt ganska nyfiken på dem. Så jag sa ja, jag tänkte att jag kunde testa den på gräsmattan vid vår ateljé (ni som har läst här ett tag vet att vi haft enorma problem med sork där). 

Hur det nu var så visade det sig när gräsklipparen skulle levereras att alla testexemplar var upptagna. Det blev inget av det hela. Och när jag blev kontaktad på nytt i våras hade vi lämnat vår ateljé, så det kändes inte alls lika intressant längre. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte, men efter att ha läst på lite grann på nätet så beslöt jag mig ändå för att säga ja. Vi har inte mycket gräsmatta på vår tomt (det är en liten tomt), men jag räknade ut att vi trots allt skulle kunna spara en hel del tid genom att ha en robot som klipper det mesta.

Så här ser vår tomt ut i år:

Nu vet jag faktiskt inte hur mycket som skiljer de olika modellerna Robomow åt, men eftersom den klipparen som verkade logisk att ha på vår tomt (den lilla modellen) återigen var slut, så levererades istället den stora "upp till 2200 kvadratmeter" modellen. En väldigt stilig maskin, inte tal om något annat, men så fort vi bara kikade ner i kartongen började vi undra om han inte var en aning överdimensionerad.

Nå, maskinen fanns ju hemma, så efter att först ha läst den väldigt lättöverskådliga quickguiden och efter det gjort här-och-där djupdykningar i den tjocka manualen så tog jag fram min tomtskiss och försökte mäta upp hur vi på bästa sätt skulle kunna placera ut trådarna (eller om det kallas linor, eller kabel).

Till den här modellen (och jag vet som sagt inte hur/om den skiljer sig från den mindre modellen på den punkten), så måste kabeln ha 60 cm avstånd från exempelvis en rabatt, en buske el dylikt. Kabeln läggs ut medsols, och går den in i ett nytt "rum" så måste den gå ut samma väg som den kom in. Vet inte om ni hänger med - men vägen roboten går styrs av begränsningarna man själv satt genom att placera ut kabel på marken, och kabeln kan inte brytas. Roboten läser hela tiden av var gränsen går. Den kan liksom inte flytta sig till andra sidan huset utan att ha kabel som leder vägen. Hänger ni med nu?
När gräsklipparen ska flytta sig igenom t ex en öppning i en häck så måste den ha 60 cm på ena sidan, och 60 cm på andra sidan. Alla öppningar måste alltså vara minst 120 cm.

Nu har jag ritat måtten lite slarvigt på skissen nedan. Men det rödstreckade området i bilden nedan visade sig vara det enda ställe på tomten där Robomow skulle kunna gå. Eller mer korrekt uttryckt; den största ytan där han skulle kunna röra sig.

Han behöver sex meter rak start- och målsträcka också, för att gå in rätt i sin laddningsstation. Om vi nu tar vår lilla tomt på 900 kvadratmeter som exempel, och tittar närmare på det rödstreckade området där han kan gå, så hittar vi här både tomtens torraste och mest solutsatta gräsmatta, OCH även det skuggigaste partiet (hela vänstra sidan under träden). Varken i skuggpartiet eller i det soligaste partiet klipper vi gräset varje vecka. Det brukar inte behövas.

Efter att ha kontrollmätit ute på tomten var det bara att inse att en sån här gräsklippare inte är någon större vits att ha på en tomt som vår. Den fyller ingen funktion. Utom ifall man är sån lagd att man ser nya teknikprylar nästan som husdjur. Tycker om att ha dem omkring sig som en del av familjen ungefär. ;-)

Men jag lämnade inte tillbaka klipparen utan att ha pratat med en kompis i närheten först. Han har nämligen en 3000 kvadratmeter stor tomt och en dotter som upprepade gånger klagat på att hennes pappa tillbringar en av veckans två lediga dagar med att klippa gräsmattan istället för att vara med familjen. Ett telefonsamtal och så var det klart, jag kunde lämna över "Robban" till honom istället.

Här står han på sin nya test-tomt. Och det är precis så här han ska verka för att komma till sin rätt.
Är ni nyfikna på att veta ännu lite mer om Robomows för- och nackdelar så kika in igen om några dagar. Jag ska skriva lite mer om hur det funkade att sätta allt i ordning, och även berätta om vad den nya testpiloten upplever som de två problem han haft med maskinen.

105 mm macro

Jag fick testa kameraoptik jag inte är van vid igår när vi hade kompisar på besök, ett 105 mm microobjektiv från Nikon. Mitt i maten som vi var ägnade jag inte mer än tio minuter åt att fota, men det räckte för att jag skulle upptäcka hur mycket jag trivdes med objektivet. Det kändes kreativt. Säkert spelade det in att det var så tungt så att jag fick släppa lite på mina försök att vara stadig på handen (ovan vid tyngden som jag var). Hur som helst så kändes det lite som att måla med kameran. Det blev mer fokus på färg på något vis.

Bilden nedan är tagen med ett 50 mm normalobjektiv. Det lånade jag också en kort stund och testade. Hade tur med ljuset, det blev riktigt snygga bokeh-effekter i bilderna.

Läs mer om bokeh här.

Bus med bokhäcken

Jag har bestämt mig för att sluta vara irriterad på glipan i bokhäcken jag planterade förra året. Ett par snitt med sekatören och så blev det ett hål istället för en glipa. 

Tittin!

Och tittut!

Malva Moschata

Myskmalva, en favorit. Jag kan inte förklara varför, men jag gillar den. Det finns både rosa och vit. Jag har båda sorterna, men när jag grävde upp trädgården vid ateljén så tog jag mest vita exemplar med mig. Mina myskmalvor härstammar från en fröpåse från Runåbergs, jag har nog haft dem minst femton år vid det här laget. De ursprungliga plantorna har försvunnit för länge sedan men det dyker upp nya hela tiden.

Trots att den egentligen är ganska lik ängsnävorna så tycker jag att de passar bra ihop. Nu har jag klippt ner både Kungsnäva och Ängsnäva och då fyller malvan ut bra och tar över blomningen.

Förra året ersatte jag ett gigantiskt exemplar av blå ängsnäva med två vita myskmalvor och en stormhatt i det jag antar man kan kalla min perennarabatt. Titta på bilden nedan så ser ni att jag förmodligen råkat plantera den ena malvan direkt i ett myrbo. Eller vad kan det annars finnas för förklaring till att det ena exemplaret är bara hälften så högt som det andra? Jag är ganska säker på att det är myror. Vi har mycket myror normalt men i år är det rekord.  Det är myror precis överallt. Ställer jag ner en kruka någonstans är det myror under den bara ett par dagar senare. Myror, bladlöss och mördarsnigel, och rönnbärsmal i äppelträden. Så sammanfattar jag vårt odlingsår redan nu. 

Men myskmalvorna är fina iallafall. Den lille tanige också. De är omgivna av tre stormhattar i knopp och två sorters pimpinell. Och persilja.

Persiljan lät jag stå i våras i stället för att rensa bort. Vacker flockblom under högsommaren är aldrig fel. Den samsas med en Geranium Patricia som bara har ett år på nacken. Patricia är en knepig dam tycker jag, hon blir sällan långlivad hos mig, jag köper ny planta ungefär vart tredje år. Testar olika ställen att ha henne på men inget verkar duga. Men i sommar tror jag det blir vackert där hon står iallafall, hon väver sig genom persiljan som alldeles snart kommer att börja blomma. Snyggt!

Bladlusår

Jag har aldrig sett så mycket bladlöss i hela mitt liv som i år. Till och med växter som normalt brukar vara problemfria är nedlusade. Och plantor som riddarsporre och stormhatt, de har så mycket löss att de slutat växa för länge sedan. De få rosor jag har kommer inte blomma i år, alla knoppar är förkrympta.

Spruta vatten med högt tryck funkar inte, vi pratar ju inte om bara någon enskild växt som är drabbad. Och såpa med T-röd… Jo, det är ju en gammal välprovad medicin, men ju mer jag börjat intressera mig för djurlivet i trädgården (ner till minsta insekt) desto svårare har jag för att använda något som tar kål även på nyttodjuren.

Plommonträden i tomtgränsen har sett lite molokna ut har jag noterat, men det var först när jag drog ner några kvistor i ansiktshöjd som jag såg vad problemet var; löss. Mer löss. Ännu mer löss. Hundratusentals säkert.

Jag hade en vattenkanna stående under ett av träden och den var så klibbig när jag lyfte upp den att den fastnade i handen. Inte kul faktiskt. Rätt äckligt till och med.

Nå, det finns ju ljuspunkter i eländet ändå. Trädgårdens good guys har kalas. Och för en gångs skull behöver man inte leta särskilt länge för att hitta dem - det är bara att gå till närmasta lusangripen planta och kika ner så hittar man någon larv med munnen full. Det här (nedan) är larven av en blomfluga.

Titta nu noga hur den ser ut, för den här ska ni under inga omständigheter klämma ihjäl. Det här är en liten hjälte. Ca 10-11 mm lång. Smal i ena änden och bred i den andra. (Uppförstorad nedan.)

En annan liten krigare hittar jag på ungefär vart femte blad av schersminen just nu. Taggarna utåt och full fart framåt - en nyckelpigelarv. Nyckelpigelarverna är rätt roliga att studera. De kan stundtals vara rätt livliga. Och ibland ser det ut som om de får attacker av hicka. Har ingen aning om vad det beror på.

När ni ser en sån här ska ni alltså inte klämma ihjäl den heller. Den strider på vår sida.

Och stöter ni på en sån här (nedan) på ett blad eller i en blomma så är det inte en konstig gallutväxt som man kan tro om man bara tittar hastigt och inte har glasögon på sig. Det här är nyckelpigans puppa.  Den låter vi självklart vara kvar den också alltså.

Och när det gäller nyckelpigor så kan de ju se lite olika ut. Det gäller också deras puppor. På min schersminbuske har jag tre sorters helt olikfärgade nyckelpigepuppor. Den ovan, en sort som man närmast kan beskriva som svart och beige, och en tredje som är mer svart-brun-röd. Alla ser vid närmare betraktande ut som något ur en sciencefiction-film.

Något slags jubileum har Leva Grönt idag såg jag just. Inlägg 300. Ett trefaldigt leve är det väl värt; Hurra Hurra Hurra!

Favoritkombo

Just nu är detta det som jag tittar mest och helst på i min trädgård, planteringen kring den Ryska kornellen. Det är lite "billiga effekter" jag använt mig av när jag låtit gult och limegrönt möta blårosa och lila, men oh så snyggt jag tycker att det är.

Geranium phaeum, Brunnäva, i olika blålila nyanser, alla självsådda  hemma hos mig. (Mammorna är G. phaeum 'Samobor', G. phaeum 'alba' och G. phaeum 'Lily Lovell'.)

Tulpanen minns jag inte namnet på, men det är en vanlig sort i plantskolorna, lätt att hitta.

Just nu blommar även några mörkblå aklejor på samma ställe, och som underplantering växer gulbladig alunrot. (Alunroten trivs inte riktigt på detta ställe, vilket däremot gulbladig mattram verkar göra, så till nästa år ska jag byta alunroten mot mattram.
I knopp står en rosa pion, och senare i sommar kommer Prickklocka (Jag har iallafall för mig att det var prickklocka jag planterade förra sommaren.)

Utställning på Österåkers Konsthall, 31 maj-13 juli

Just nu har jag och Karin Berglund (författare, skribent och fotograf) gemensam utställning i Åkersberga på Österåkers Konsthall. Karin visar sina fantastiska foton och jag visar handgjorda askar i papier-maché. Utställningen öppnade i går men håller på i sex veckor, så det finns gott om tid ännu för den som vill åka dit och titta. Klicka upp inbjudan nedan så hittar ni info om öppettider och adress.

Länsmansgården har förutom konsthall ett café, konsthantverk och en antikbod. Dessutom finns en fantastiskt fin liten örtagård. Ett besök där rekommenderas varmt till dem som ännu inte har upptäckt platsen.

I skrivande stund kommer jag på att jag glömt att lämna en gästbok för besökare att skriva i på konsthallen. Har ni varit på utställningen och vill sända en hälsning så skriv gärna en kommentar här i stället om ni har lust.

"Pennskrin" Iann Eklund Tinbäck 2014

Pionernas tid börjar nu

Luktpionens röda skott lyser upp i rabatterna just nu. En favoritkombination hos mig den här årstiden är luktpion och rosa eller vit Chionodoxa, Vårstjärna, men egentligen behöver den inga blommande vänner för att komma till sin rätt - färgen på luktpionens skott går att kombinera med andra perenner och buskar i all oändlighet.

Paeonia lactiflora, Luktpion

Ofta tänker man kanske mest på blommornas färg och form när man ska köpa en pion, men jag vill gärna slå ett slag för pionernas bladverk. Speciellt värdefullt just den här årstiden eftersom pioner är ganska tidiga att skjuta upp ur jorden. Jag tycker att varenda en av pionerna nedan är minst lika vacker som vilken tulpanplantering som helst.

 Paeonia veitchii, Rosenpion

Paeonia officinalis, Bergpion

Paeonia mollis, Luddpion

Paeonia lanceolata

Alla foton tagna på Bergianska Trädgården i Stockholm den 2 maj 2014.

Örter i kruka

Tjuvstartar säsongen redan nu i påsk med att köpa kraftiga och fina exemplar av "italienska kryddörter" på Willys. De flesta av mina egna kryddörter i landet befinner sig - åtminstone som det ser ut - i vila ännu. Bara piplöken, ramslöken och skogslöken går att skörda av så här tidigt. Inte ens gräslöken har riktigt vaknat än.

Jag köper hellre några krukor av sådana här importerade kryddväxter än blommor den här årstiden. En längtan efter grönt kanske. Och efter att laga mat av det man kan skörda i sin egen trädgård istället för att köpa. Planterar man de här örterna i väldränerade krukor och sand- och torvblandad jord, och låter dem stå lite lagom vindskyddat så här i början av säsongen, så håller de sig fina till långt in i höst. Timjanen håller sig förmodligen till långt efter jul.

Jordblandning för örter i kruka:
3 delar bra planterjord/urnjord/blomjord
2 delar grov sand el fint grus (typ akvariesand)
1 del torv 

Boudoir

När jag hör ordet boudoir tänker jag på något intimt och sammetsklätt och gärna rött. Så när jag lät det röda i den här bilden komma fram genom att beskära den så att allt grönt försvann och dessutom ökade på de varma tonerna något så tänkte jag att "jamen så, så kanske det är - rudbeckior är fjärilsboudoirer". Men så googlade jag på ordet och fann att så är det troligtvis inte alls. "Ursprungligen ett rum att dra sig tillbaka och tjura i". 

Jag kommer från och med nu endast kalla rudbeckior för fjärilscaféer. :-)

Geranium på taket

Geranium Robertianum får man nog räkna som ett ogräs. Vet man inte hur den ser ut men jag säger att dess svenska namn är stinknäva, då vet alla som har den i sin trädgård genast vilken näva det är, eller hur? Har man mycket av den och för krig, då brukar doften av den genast väcka obehag, eller åtminstone olust. 

I Julita i Sörmland finns denna stuga med hela taket täckt med nästan bara stinknäva. Ett och annat (annat) ogräs finns också, men nävan har verkligen brett ut sig rejält.

Vore det inte för att stinknävan fröade av sig så enormt så är den väldigt söt egentligen. Bladen är finflikade och ljusgröna, blomman ljusrosa med mörkare ådring, den står frisk och fin hela sommaren. För mig fungerar det här huset som en fin inspiration för hur även ogräs kan finna sin plats om man tillåter. Det man ska tänka på är väl egentligen bara att inte välja fleråriga ogräs.

Om att jobba hemma

Mellan slipning av golvlister och ommålning av väggar (inomhus tack och lov) så försöker jag att hinna med att fota för min nästa bok. Eftersom det står möbler och flyttkartonger precis överallt så har det varit något av en utmaning de senaste veckorna. Kan ju inte säga att det direkt underlättar att ha tre hjälpredor som måste ha sina nosar med i allt som sker.

Kan inte låta bli att skratta åt eländet. Vad tycker ni, kan jag ha med den här bilden i boken? :-)

Gud är i detaljerna

Gud är i detaljerna (eller; gud bor i detaljerna, gud finns i detaljerna) är ett idiom som tillskrivs arkitekten Mies van der Rohe. Grundmeningen är att noggrannhet är en dygd. Vad man än gör bör man göra det utifrån bästa förmåga.

Som illustratör är det just detaljerna som är mitt största artistiska problem. Störst kritik har mina illustrationer fått av folk som tycker att de är för noggranna, för detaljerade, för naivistiska i sin tydlighet. Trots att jag alltid gör mitt bästa att vara så tydlig i bild jag kan (eftersom jag ofta blir anlitad just för att göra förklarande illustrationer), så sitter ändå en tagg (hagtornslik tror jag, den sitter djupt och irriterar) som ständigt påminner mig om jag inte är tillräckligt konstnärlig. Jag bara ritar.

Varför sitter jag nu här och går från Mies van der Rohe till min egen konstnärlighet? Jo, vi åt kronärtskockor till middag ikväll. De var nog inte purfärska, de fick stå på spisen 45 minuter innan de var klara, en aningen beska var de också. Och bladen var brunfläckiga här och där.

Men halvvägs in i skockan hittade jag en hälsning från den tyskfödde arkitekten. Han tyckte tydligen det var bäst att vara övertydlig. En kronärtskocksblomma är ju redan perfekt i sin detaljrikedom, i den närmast matematiska perfektion i vilken bladen som omsluter blomman är placerade. Men här är den; god is in the detail säger den.

Och om någon undrar så har jag inte blivit religiös, inte börjat tro på det övernaturliga - det här är bara hur tankarna vandrar en helt vanlig tisdagskväll i en paus mellan renovering och beslutsvånda i ett projekt åt det mer konstnärliga hållet.

Oregano och isbegonia i skön förening

Min favoritkombo denna sommar blev isbegonia/sommarbegonia och gulbladig oregano Oreganum vulgare 'Aureum'. Tyvärr minns jag inte vad begonian heter. Den är frösådd och fröerna kommer från Impecta, men de har inte längre kvar den i sortimentet.

Jag vet inte vad det är som gör att jag gillar den här kombinationen så mycket, men säkert gör den ljusblå krukan sitt till. Egentligen är jag inte alls förtjust i begonior, men på senare år har det kommit många nya fina sorter. För ett par tre år sedan fick jag tag på frön till en som hade liknande blommor som denna men så mörka blad att de nästan var svarta. Väldigt effektfullt i kruka även det. Kul att använda i samplanteringar. Och så kan man inte komma från att begonia är väldigt tacksam. Blommar länge och sköter sig i stort själv så länge den får vatten med jämna mellanrum.

Vilka favoritkombos har ni gjort i år?

Rödbetschips

Okey, det tar lite tid, men det är så enkelt, och så gott. 

Skär färska rödbetor i så tunna skivor som möjligt, helst inte tjockare än 1-1,5 mm. Hetta upp 2-3 cm olja (inte olivolja - vanlig matolja eller solrosolja blir mycket godare) i en tjockbottnad gryta eller kastrull.

När det bildas små bubblar kring skaftet på en träslev som man stoppar ner i oljan är temperaturen lagom att börja fritera i.

Lägg inte i fler rödbetsskivor åt gången än att de kan cirkulera fritt i oljan. Använd en stek/grillpincett och vänd skivorna då och då. När de börjar krinkla ihop sig och ändrar färg till lite åt det oranga hållet (inte bruna - då har de legat för länge och kommer att smaka bränt!) tar man upp dem och lägger dem på hushållspapper eller tidningspapper att rinna av.

Låt dem ligga bara i ett lager på tidningspappret. Låt svalna helt innan de flyttas över till en serveringsskål. Krydda rikligt med ett gott örtsalt, t ex ett hemmagjort på basilika, libbsticka och havssalt.
Ät omedelbart, får de ligga för länge försvinner krispigheten och de blir mjuka.

Rödbetschipsen brukar gå åt ganska snabbt, men vill man göra ett lite fylligare, matigare mål av det hela kan man blanda till en dippsås genom att mixa ett par deciliter turkisk yoghurt med en tjock skiva chevre och servera till.

Och kom ihåg - friterar man ska man alltid ha fläkten avstängd och ett lock till kastrullen till hands för att kväva elden med om oljan blir överhettad.

Cyklamen till salu (SÅLD!)

Jag håller på att städa bland lådor och skåp i min ateljé och plötsligt dyker det upp saker som jag nästan glömt att jag har gjort, eller inte glömt direkt - men inte tänkt på, på ett tag. Det här är ett blästrat fönsterglas som jag gjorde till mina föräldrars köksdörr för några år sedan. Inte så långt efter att glaset var färdigt bestämde sig mor o far att flytta, så glaset blev aldrig monterat i dörren.

Själv har jag inget litet fönster (eller dörr) med passande mått heller, så här ligger alltså en blästrad cyklamen på fönsterglas i en låda, till ingen nytta alls, men väldigt söt om jag får säga det själv. Så nu lägger jag ut det till salu här och hoppas att det kan få en plats i ett hem som lider av cyklambrist.

OBS! Glaset är SÅLT!

Måtten på själva glaset är 43,5 cm på höjden och 45 cm bredden.

Själva motivet, plantan, mäter 29 på höjden och 31,5 på höjden. Glasrutan kan alltså skäras till så att den blir mindre i storlek om man så önskar.

Glaset är 2 mm tjockt (det var tänkt att vara innerruta i en dörr som hade två glas).

Detta är ett unikat. Det finns bara en sån här glasskiva i hela världen. Bilden är ritad av mig och sedan överförd till tejp som lagts på fönsterglas och motivet är sedan utskuret ur tejpen med skalpell. Glasskivan har därefter blästrats med aluminiumoxid, vilket gör glaset matt på de ställen som inte täckts av tejp. Därefter är tejpen avlägsad.   

Priset är 450 kronor. Jag skickar den inte på posten, utan är någon intresserad så är det hämtning här i ateljén (Norsborg) eller inne i Stockholm City på överenskommen tid och plats som gäller.   

Skicka ett mejl vid intresse, ni har adressen högst upp till vänster här på sidan.

I en annan låda vid dagens städning dök också skisserna upp som jag gjorde när jag höll på med studierna till glasfönstret. Klicka upp bilderna om ni vill, idag har jag gjort dem lite större än vad jag brukar, så att ni ska kunna se bättre.                                                           

Det är något väldigt sympatiskt över den blomman som står och ser ut som om den har en hårfön mitt i ansiktet, tycker ni inte? Det är lustigt med cyklamen, vi vet ju att de är ganska "stela" blommor, inga blommor som darrar och svänger vid minsta vindpust menar jag. Men ändå kan de se ut som om de är fångade i värsta stormen på bild...

Är ni intresserade av att byta ut en fönsterruta hemma mot en cyklamenmönstrad sådan (nedan), så är det som sagt bara att skicka ett mejl. Vill man kan man förstås istället infatta rutan i en ram och bara ha den som "prydnad". Hängande i ett fönster eller mot en vägg, ja där bestämmer man själv.

OBS! På bilderna står glasrutan lutad mot en plexiglashållare, som i sin tur står på ett podium av glas.