Veckans vackraste?

Trots alla år med trädgård hittar jag ständigt nya saker som får mitt hjärta att klappa fortare. Som de här stjälkarna till exempel. Ser ni vad det är för växt?

Det är helt vanlig bladdill. Kämpade för att lägga dem på komposten men det gick helt enkelt inte. Jag klippte ner dem i bitar om 20 cm och satte i vas. Och vasen ställde jag på arbetsbordet. Det är bara ränder i vitt och grönt, men oj, oj, oj så vackra ränder...

Det var en fin dill, så jag passade på att ta frön på en gång. Dillkronorna är förstås oerhört vackra de också, men har man katter så är det här bordsdekorationer som fungerar mindre bra.

Tips: Torra dillkronor är förresten väldigt användbart om man bygger modelljärnväg. Ett enskilt blomknippe kan bli väldigt fin stam till mindre uppstammade träd, typ bollpill. 

Höst i grönsakslandet

Alla årstider har sin charm men våren och hösten är mina favoriter. Vårens hundra nyanser av grönt och höstens must av gulorange, och brunt, och grafiska växtskelett.

Ibland är höststädningen bara deprimerande. Har det varit en dålig sommar är det desto skönare att plocka fram filtarna inomhus och ta igen vad man missat i filmutbudet. Men har sommaren varit bra...

...har sommaren varit bra, och man är nöjd med både väder och växtkraft, då blir hösten inte bara ett avslut och en lång räcka trista göromål som att tömma krukor och plocka undan utemöblerna. Istället blir den en smygstart på nästa säsong. En väntan som gör gott.

Jag är så himla nöjd med sommaren som varit. Jag har (förstås) inte hunnit med ens hälften av vad jag hoppades kunna förbättra struktur- och plantmässigt i trädgården i år (och ja, jag kallar det trädgård trots att det inte är mer än vad man ser på bilden nedan - jag har målbilden klar i huvudet, så för mig är detta en trädgård redan). Men å andra sidan har vi nog aldrig ätit så bra. Jag har verkligen lyckats bra med grönsakerna i år. Att nu göra årsavslut känns precis rätt. Varenda grönsak utom tre gurkor som frosten tog har tagits till vara. Idag skördade jag de sista purjolökarna, i morgon ska jag ta mangolden som fortfarande står fin i sista odlingslådan.

När jag rensade ur de två första grönsaksbäddarna idag märkte jag att allt mitt pysslande med dem äntligen börjat göra nytta. Jorden i dem är lite annorlunda. Det är inte längre bara en blandning av platsens hårda lerjord och den sandiga köpejorden, utan äntligen kan man ana antydan av struktur i den. Den "håller ihop" på ett helt nytt sätt.
Alltså kan det bara bli ännu bättre. Och ett av stegen för att få min jord bättre är vintertäckningen med löv. Den gör underverk för strukturen och genomluftningen - maskarna gillar verkligen löv!

Det som gått bäst att odla i år har varit bönor och morötter. Det som inte gått alls har varit vanlig sallat och kål (grönkål, svartkål). Skulle vara roligt att veta om andra också har haft problem med kål? (Jag tror inte att skadedjursangreppen varit värre än normalt, det har mest verkat som om de inte velat växa alls...?)

Tredje och sista bilden är färger jag gillar just nu. Jag gillar hur klätterhortensian blir gulorange så fort det varit frost. Jag gillar hösthimlarnas gråblå moln (de dagar himlen inte är klarblå). Jag gillar faluröda vedboden, och tegelfasaden på "Trösk" i bildens bakgrunden. Jag gillar krusbäret som börjar gulna (och jag gillar skorstenen som sticker upp som ett utropstecken mitt på horisonten också).
(Jag gillar inte den provisoriska Biltema - eller var det Rusta? - klätterportalen åt den namnlösa klematisen från Julita.)

Mina tre bästa jordförbättrare för grönsakslandet är:

- Hushållskompost som myllas ner på våren
- Gräsklipp som täckning mellan raderna på sommaren
- Ett tjockt lager löv som täcke på vintern

Dessutom odlar jag i fyraårig växtföljd, men så snart jag hinner ska den utökas till att bli 7- eller 8-årig istället.

Kofta av tröja - DIY

Ja, vad gör man när det bara regnar, regnar och regnar? Är inomhus och tar igen allt man inte hunnit med de senaste sex månaderna. Och kommer på nya projekt.

I garderoben hittade jag för en tid sen en gammal lammullströja som jag inte använt på säkert femton år. Anledningen att jag inte använt den är att den blivit "förstörd" i tvätten. Ull på för hög värme. Ja, ni vet. Kompakt och stadigt, inte riktigt samma tröja (inte alls samma storlek) som när jag köpte den.

Jag var på väg att slänga den, för vilken gång i ordningen vet jag inte, men så fick jag för mig att prova att göra en kofta av den istället. Koftor är ju rysligt användbara.

Så här gjorde jag:

Obs! Bilden ovan kan ni klicka upp.

Och så här blev resultatet. Nedan med nedfälld krage, och bilden underst med uppfälld krage.

(Bilderna är riktigt dåliga. Trodde jag skulle kunna fixa dem i datorn, men det gick inte. Så fort det blir en dag med uppehållsväder och ljus ska jag fotografera igen och byta ut dem så att mönstret i krage och muddar syns bättre, och man ser hur fint kragen ligger.)

Slutresultatet blev över förväntan. Jag vet redan att det här kommer att bli ett favoritplagg. Kostnad i princip ingenting eftersom jag bara använde vad jag hade hemma. Tid: Två helkvällar i soffan. Jag tog ingen förebild, men hur tröjan såg ut innan jag råkade filta den i tvättmaskinen kan ni se på den här länken.

Inspirationsblad 2, vadå? Jo, Inspirationsblad 1 finner ni här.

Ingen mer tvätt på tork

Vi har en sommaringång och en vinteringång. På sommaren tar man sin lilla tvättkorg och går direkt ut i trädgården och hänger upp tvätten på torkvindan. Vill man frisk-luft-torka tvätt på vintern måste man först gå ut på gatan, gå runt halva huset och sen snirkla sig under plommonträdets hängande grenar för att komma fram till torkvindan. Så jag hänger ingen tvätt ute på vintern. För att riktigt förstärka hur höstlikt det redan blivit så upptäckte jag igår när jag gick ut med vad jag trodde var årets sista tvättkorg, att alla linorna på vindan brustit. Sorgsna vita trådar som fladdrade i vinden. Ingen mer syn som den nedan i år alltså.

Och så har det blivit dags för duntäcket redan också. Det känns som om det bara var några månader sedan jag plockade undan det. Och när jag tänker efter så var det ju det. I år har sommartäcket legat i sängen bara fem månader. Burrr.

Nedan en ny favorit som bara vägrar att låta sig fångas på bild på ett tillfredsställande vis; pärlmalört, Artemisia lactiflora. Är riktigt, riktigt nöjd med hur väl den passar in i gräsrabatten. Stjälkarna plockar upp det röda från smällspirean 'Diabolo' och vipporna höjer sig över tuvtåtelns skira blomställningar.

Men nu väntas första frostnätterna. Och det börjar bli dags att tänka på att tömma växthuset också. Normalt brukar jag tycka att det ganska skönt när hösten kommer. Säga adjö till trädgården för några månader och ägna sig åt inne-göranden som omväxling. Inte i år dock, i år känner jag mig inte alls färdig med sommaren. Den blev ju alldeles för kort.

Höstmarknad på Zeta's.

Utförsäljning av sortimentet med 30-50% rabatt var det som lockade mig. Tydligen skulle det finnas hemkokta marmelader, godis, ull, fårskinn, konsthantverk, äppelmusteri och allt möjligt mer, men det var inget jag såg till. Kanske var det inne i något av husen. Det var alldeles för fint väder för att gå in och titta där. Nå, jag fick vad jag var ute efter. Eller, nästan iallafall. Egentligen var jag ute efter någon barrväxt, något inte alltför storväxande som har tydlig form året om. Men jag kunde inte bestämma mig för vad jag skulle ta. Hopplöst med så mycket att välja på. Jag får fundera vidare på barrväxter över vintern.

Gick vidare till buskar och träd, och där fanns det ännu mer. Båda rönnarna jag var ute efter var slut, och de andra lite större träden som står på min önskelista var - trots höstrabatten - för dyra för min plånbok. Men det blev ett par buskar. En Aronia, för bladens höstfärg och för att bären är ätliga (allt multifunktionellt har förtur hos mig). Och en liten kompakt vingad benved, Euonymus alatus Compactus. Vingbenveden får även den en minst sagt anslående höstfärg, och eftersom den blir så låg (runt en meter på sikt) så kommer jag att plantera den ganska nära huset. Den kommer att synas bra inifrån, men ändå inte skymma utsikten över kryddlandet (som jag aldrig tröttnar att titta på).
Min lilla vingbenved är inte mycket att fota ännu, men titta in på den HÄR länken om ni vill läsa mer om den.

Tog mig en timma (eller var det två) med en bok och ett par koppar te i växthuset när jag kom hem. Hade utsikt över det ena päronträdet och fick till min förvåning se både rådjur och fasaner dyka upp och smaska i sig av fallfrukten. Jag har aldrig märkt att rådjuren ätit päron förut. Men varför inte - de gillar ju äpplen.

Ametiststormhatt

En oktoberstormhatt med djupt blå färg, Aconitum carmichaelii 'Arendsii'. Jag var osäker på om den skulle hinna blomma i år, den hade knappt synliga knoppar för bara tre veckor sedan. Men trots regn och kyla så har det gått snabbt sista veckan och nu blommar den för fullt. Blommorna är betydligt större än de är på den vanliga äkta stormhatten, Aconitum napellus.

Odlingssättet skiljer sig inte från andra stormhattar. Sol till halvskugga i vilket väderstreck som helst utom åt söder. Den tål de flesta jordar men föredrar en välgödslad, fuktighetshållande jord. Helst ska jorden inte torka upp för snabbt på våren, ju fuktigare tidigt på säsongen desto större chans att plantorna inte drabbas av svampangrepp.
De stadiga stjälkarna blir 100 - 150 cm höga och behöver oftast ingen uppbindning, såvida inte plantan står i ett utsatt, blåsigt läge. Först efter 3-5 år har plantan nått sin slutliga höjd. Den sprider sig väldigt långsamt, men kan, eller bör, delas vart tredje, fjärde år för att förbli snygg.

I landets norra delar hinner ametiststormhatten inte gå i blom sägs det. Jag var ju osäker själv på om det skulle hinnas med här i zon 3 i år, så jag kan gott tänka mig att det stämmer.
Någon i zon 4-5-6 som odlar 'Arendsii' med framgång?

Ametiststormhatt finns att köpa exempelvis på Zetas i Stockholm, och Åbergs trädgård, Ystad.

Prunus maackii, gulbarkig hägg

Näverhäggen just nu. Tyvärr har jag inte lyckats fånga den i sol än, men gissa bladen glöder då...

Skulle tro att det här trädet är ca fyra meter högt om man mäter upp till toppen, men det är ännu inte riktigt att man får "trädkänsla".  Härligt är ändå att det växer så snabbt, ett bra träd att plantera om man snabbt vill få upp lite höjd på tomten och ändå släppa igenom ljus. Kronan är luftig och bladen skira och tunna.

I förgrunden till höger i bild ett glanskörbär, Prunus serrula. För första året sedan jag planterade det frös det inte ner under vintern. Hoppas att det blir en mild vinter i år igen så att det växer på sig ännu lite mer, och förhoppningsvis blir mindre mottagligt för köld. Det ska ju egentligen inte vara några problem med härdigheten här.

I bildens nedre vänstra hörn, till vänster om spirean, skymtar nya skott av paradisbusken. Den frös också ner förra vintern. Det var bara ett par levande grenar kvar, och då talar vi om ett riktigt gammalt och omfångsrikt exemplar. Vi sågade ner och försökte gräva upp den förra sommaren, misslyckades med det, och nu har den alltså satt fart igen.

Östlig stäppsalvia

Salvia deserta, mycket lik Salvia nemorosa (stäppsalvia). Sådd från frö från Konnässörsklubben, Göteborgs Botaniska Trädgård. Plantorna är gigantiska. Visst visste jag att de skulle bli större än vanlig stäppsalvia, men inte stannade de på 70 cm som katalogen sa, flera är över metern höga. Jättefina. (Men så gillar jag stäppsalvia också, en favorit ända sedan jag började odla själv.)

Jag har alltid haft stäppsalvia tillsammans med kryddväxterna för att jag tycker att den passar så bra i mitt kryddland. Och nu när jag bygger upp en helt ny örtagård från början så tänkte jag att det kunde vara roligt att prova med en stäppsalvia jag inte haft tidigare. Men kanske måste jag tänka om - jag tror inte den här kommer att få plats i mitt bara 35 kvadrat stora kryddland.

Kanske får plantorna sitta kvar här nere i gula hösthörnan där jag planterade dem förra hösten eftersom jag inte hade plats någon annanstans.  Blått och gult ihop är verkligen en av de värsta färgkombinationer jag vet, men allt som behövs är ett stråk av orange för att det ska kännas bra.

Och det orange (eller orangebruna)... Ser ni det i bilden ovan? En lodrät stam lite till höger om bildens mitt, bakom salvian? Det är stammen till den gulbarkiga näverhäggen. Näverhäggen är för övrigt som vackrast just nu (eller är det vid lövsprickningen den är vackrast?). Bladen faller tyvärr tidigt, men just nu är de klargula, självlysande nästan när solen skiner genom dem. (Jo, jag ska försöka fånga det på bild, jag lovar.)

Mer blått och gult i min gulaste hörna; gullris och "husets aster". Jag var i färd med att utplåna gullriset helt från vår tomt - det fanns hur mycket som helst - men nu när det inte finns så mycket kvar, och allt gult är samlat på ett och samma ställe så vet jag inte längre... Det är något sympatiskt med överflödet också, den höstliga gulchocken.

En helt annan sak jag funderat på ikväll är vilken konstnär jag vore om man kunde jämföra trädgårdsmakeriet med bildkonsten. Hur ser min "palett" ut? Hur "målar" jag min trädgård? Vilka bilder försöker jag skapa? Jag kom fram till att jag är Gustav Klimt.
Har ni någonsin funderat över var någonstans i konsthistorien ni själva hör hemma?

Astrar i Skärholmens Perennpark

Astrar i offentlig miljö, inte dumt alls. I Skärholmens Perennpark har de en av huvudrollerna just nu. Enligt plantförteckningen ska det finnas fyra olika sorter där, jag har tyvärr bara lyckats fånga två av dem på bild. Nedan vad jag tror är (vet ni bättre så rätta mig gärna) Aster 'Harry Smith', balsamaster.

Otroligt stilig med de mörka stjälkarna, tyckar jag. Nästa gång jag går dit ska jag lukta på den. Jag antar att den heter balsamaster av en anledning.
Uppstickare i planteringarna är den grekiska vädden, Knautia maccedonica.

Parken verkar vara välbesökt av de som bor i området. Medan vi var där kom och gick det folk hela tiden. Vissa satte sig under träden vid skuggplanteringarna och pratade. Mammor med barn drogs till det öppna mittpartiet med vattenspegeln, där de hade utsikt över vad barnen tog sig för. Många tog fram sina kameror och fotograferade varandra framför växterna. Jag tror knappt jag såg en enda människa som bara passerade genom på någon av gångstigarna. De flesta stannade upp och ställde sig vid något tillfälle och såg sig omkring.
Visst måste sådana här blommande oaser ändra livskvalitén för de som bor där? Jag kan inte tänka mig annat. Tänk att promenera vägen nedan varje morgon till tunnelbanan. För en kort tid sen var det en asfalterad gångväg över en stor, tom gräsmatta, och se nu...

Trädgårdssolbrud, Helenium, är en annan växt som verkligen tar för sig i parken. Ni ser den i bakgrunden i bilden nedan. Underbar. Och fackelblomster stod för den mesta färgen just nu. Rosalila vart man än såg.

En aster åt det blåare hållet. Enligt uteslutningsmetoden när jag tittar på växtförteckningen tror jag att detta är en Aster macrophylla 'Twilight', oktoberaster. (Men rätta mig gärna om jag har fel.)

Oktoberaster, bolltistel och fackelblomster nedan. Så fint, så fint.

Jag är ett fan av Piet Oudolf ända sedan hans bok Drömplantor kom ut i början av 90-talet, så jag köper nästan rätt av hans idéer och planteringar per automatik. Och när jag steg in i Skärholmens Perennpark kände jag hur ögonen var på väg att börja tåras. Hans växtval, så nära hur naturen själv ser ut, är som ren poesi i mina ögon.

Ändå är det något som fattas i Skärholmen. Något som finns i Enköping som saknas här. En grundstruktur? De gröna väggarna? Jag skulle vilja ha upp några gröna skärmar i form av klippt bok eller något liknande, så att allt inte blev så överskådligt på en gång.
Men så tänker jag att det måste finnas en mening med att det är så öppet som det är. Att man inte ska behöva känna sig rädd när man går genom området kvällstid kanske? Att mammorna i de omgivande höghusen snabbt ska kunna lokalisera sina barn när de tittar ut genom fönstren?
Värt ett besök är den iallfall. Bara några minuters promenad från Skärholmen Centrum, så har ni vägarna förbi tycker jag att ni ska ta er tiden att besöka den. Mer info och karta hittar ni här.

PS. Idag visade jag ju bara astrarna. Visst vill ni ser fler bilder? Det kommer om någon dag eller två.

Oplanerat sällskap

I rabatten närmast huset växer bla gräs, bambu och kärleksört. I våras utökade jag den på djupet med 50 centimeter längs hela för att få plats med fler plantor och sära lite på några av perennerna som redan sitter för tätt. Då blev det istället för gott om utrymme på sina ställen, och jag planterade ett par av dahliorna som jag drev upp från frö förra sommaren som utfyllnad.

Eftersom det redan sitter mörkbladiga plantor i den här rabatten, bla kärleksörten 'Postmans Pride', så passar dahliorna fint in. Jag planterade också ett par plantor av en aster som fanns vid huset när vi flyttade in. Jag vet inte namnet, men jag tror att det är en ljungaster. Vi hade en jättestor rugge astrar av tre olika slag men också snårvinda, som växte betydligt bättre än astrarna. Jag grävde upp det mesta och sparade bara några rotbitar av astrarna i olika krukor. De stod på tillväxt hela förra sommaren och hade tagit sig fint, så de hamnade i gräsrabatten nu.

Jag har tyckt att den ena vuxit väldigt dåligt. Bara 25-30 cm hög... efter att ha stått i jorden hela sommaren... Men så när jag fotograferade dahlian för nån vecka sen upptäckte jag att större delen av astern hade gömt sig dahlian. Det var därför jag inte hade sett den. Jag längtar efter att få sen den i blom på det här stället. Ljuslila och orange... Det kan bli hur bra eller hur hemskt som helst.

Astrar är lite på modet märker man. Och precis som jag spådde för ett par år sedan att sommarastrarna skulle komma på bred front så tror jag att vi ännu bara fått en föraning om hur gigantiskt populära höstastrarna kommer att bli igen. Så ett tips till alla som har gamla fina sorter i trädgården - spara dem!

Små glädjeämnen

Jag kan bli så otroligt glad över småsaker ibland. Som när jag upptäcker att den gulbladiga smällspirean har kvar sina blad även fast allt annat i trädgården fällt sina. Vilken färgklick den plötsligt blir - lika vacker nu som på våren när den bryter i en explosion av lime.

Jag har nästan ingenting som ger vintervärde i trädgården ännu, så allting som ger glädje fortfarande nu i november är små korn av guld.

För att få vinterstruktur i trädgården planterade jag buxbom för tre somrar sedan. Den har äntligen satt fart att växa i år, men inte vågar jag tro att den ska klara sig undan svampangreppen som härjar all annan buxbom. Så i somras skaffade jag några plantor gamander som jag ska testa som kantväxt istället. Den har inte vuxit med ett blad sedan planteringen. Och än så länge förstår jag inte alls varför den ofta beskrivs som alternativ där det är för kallt för att odla buxbom. Mina plantor står redan lika kala och spretiga som det mesta annat. Men den kanske sätter fart nästa år. Eller året efter det... Jag får väl vänta och se.

Jag tycker det är svårt att hitta låga, mörkbladiga, kantväxter som håller formen vintertid här i zon 3(4). Nepeta fungerar ju alltid, men den är i uttrycket ganska långt ifrån en välklippt buxbomshäck. I en stor trädgård blir det förstås genast många fler valmöjligheter, men när man måste tänka smått blir det något av en utmaning.

Fjärilsbusken är en till växt som normalt inte alls funkar här. Men när plantor plötsligt dök upp i varenda plantskola i trakten så tyckte maken att vi skulle prova. Skyddat läge, väldränerad jord och vintertäckning ska den ha för att överleva vintern.

Vi har planterat den i den gamla grusgången. Det är grusblandad jord ner till ett djup av 50-60 cm. Den står bredvid en uteplats som silar bort de värsta vindarna från både norr och öst. Och vintertäckningen löste vi så här:

En inhägnad av hönsnät, fylld med löst packade löv, runt busken. Tipset fick jag i en gammal engelsk trädgårdsbok. Jag har ingen som helst aning om ifall det kommer att fungera, men det får jag veta i vår. Åtminstone kan chansen finnas att skotten på de nedre delarna av stammarna får sitta kvar.

I trädgården är det alltid den vackraste tiden...

... åtminstone känns det så när jag tittar på bilderna jag tog igår. Dessa färgtoner träffar mig direkt i hjärtat. Och inte blev det mindre vackert av dimman som låg tung hela dagen.

Men helt ärligt tycker jag att det är i kallaste laget att jobba ute nu. Jag satt och väntade vid köksbordet ända fram till lunch innan termometerns kvicksilver orkade sig över nollan. Speciellt mycket över nollan var det dock inte, som varmast blev det en plusgrad.

På dagordningen stod att gräva om grönsakslandet och räfsa upp alla löv från de fyra äppelträden. Trots varma kläder, mössa, raggsockor i gummistövlarna och underställ, var det helt omöjligt att få upp värmen. Inte ens när jag grävde som kraftigast blev jag varm. De blöta trädgårdshandskarna kylde så att hela kroppen var som en isbit, och efter ett tag hade jag knappt någon känsel i fingrarna.

Jag kom att tänka på en sommar som parkanställd för ganska länge sedan, en sån där sommar då det regnade precis hela tiden, och precis varenda dag. Efter ett par veckor hade jag sår både på händer och fötter, sår som inte läkte förrän mitt sommarjobb var slut. När arbetsdagen var över lade vi nämligen in både kläder, handskar och skor i torkskåpet, gjorde vi inte det var allt fortfarande blött dagen efter. Skorna och handskarna var i läder, och när de torkade i torkskåpet blev de stenhårda. I handskarna kunde man inte böja fingrarna innan de blivit uppblötta av regnet igen. Skorna, med stålhätta, blev inte blöta lika fort som handskarna, så av dem fick man ännu värre skavsår än av handskarna. Jag minns inte att vi någonsin klagade. Det var bara så det var.

Att bara låta saker vara som de är, är lite svårare idag. Jag funderade ganska ordentligt igår medan jag grävde vad lösning på mitt problem skulle kunna vara. Problemet att inte kunna sluta frysa alltså. Det enda uppenbara var att ha ett handskförråd om minst 10-15 par. Inte för att det skulle räcka en råkall dag med dimma, duggregn och när man handskas med kärra efter kärra med blöta löv, och lerjord. Men kanske skulle det kännas lite bättre iallafall, att inte behöva vara utan känsel i fingrarna fyra timmar i sträck.

Nå, till slut lät jag mig besegras. Både av kyla, mörker och uppenbar brist på fantasi. Det är helt enkelt slut på trädgårdssäsongen i Sörmland, jag får nog acceptera det. Det är inte meningen att man ska stå i duggregn och gräva om land när det nollgradigt ute. Det funkar möjligtvis i april, men inte i mitten av november. Den här tiden ska man helst bara gå runt och småpyssla. Piffla med saker, inte muffla i det blöta. Och så ska man njuta av alla underbara färgkombinationer naturen och trädgården bjuder på just nu. Hundra nyanser av brunt, och gråblått.

Echinacea 'Harvest Moon'

Jag såg bilder på den i vintras på en engelsk plantskolas hemsida. När jag hittade den här i Sverige blev det inköp direkt. Saffransfärgad skönhet på väg att slå ut.

Klicka gärna upp bilden, den blir vackrare då.

Föröka kärleksört

Kanske lite lustigt att skriva om att föröka trädgårdens perenner när snön yr utanför, men om man plockade in kärleksört tidigare i höstas och satte i vas så fick den säkert rötter efter ett tag, eller hur? Kärleksört är bra på det, att vilja överleva och föröka sig. Redan efter ett par veckor i vatten har mängder med rötter bildats.

Och efter en månad så är glaset fyllt med nya skott dessutom.

Är man ekonomisk - eller som jag, har hittat en speciell sort det skulle vara trevligt att ha fler exemplar av - så tar man vara på den nya planta som bildats av kvisten man hade i vas.

Man klipper bort det gamla...

... och lilla bebisplantan sätter man i jord. Det fungerar alldeles utmärkt att ha den inne på fönsterbrädet över vintern om man skulle vilja (eller om det redan är tjäle ute, och för sent att gräva ner den).

Vi blev väldigt förtjusta i de vita kärleksörtarna som har funnits i plantskolorna i år. Tyvärr började vi titta efter dem så sent på säsongen att det bara fanns väldigt fula exemplar kvar. Därför köpte vi bara en, och tar en omväg på något år (eller två) till fler exemplar genom att föröka själva istället för att lägga ut pengar på risiga exemplar. Slow gardening kallas det med ett populärt uttryck, att odla med kärlek och eftertanke, och att hushålla med resurser.

(Jag kunde inte låta bli att testa att klippa ett nytt snitt vid nästa brytpunkt på den avklippta "moderstjälken" och sätta i vatten igen. Och jo, det håller på att bildas ännu en planta på den gamla stjälken.)

Vill ni se den vita kärleksörten i full blom titta in på Klas-Görans blogg.

Sånt man måste göra

Här klarade vi oss undan det utlovade snö- 0ch oväderskaoset, men jag måste tillstå att jag är lite orolig över att den kommande vintern ska bli lika hård som den var.

Först nu under hösten tog vi tu med sockertoppens skador. När vi sågade ur allt det döda såg vi hur stora skadorna egentligen var. Det är väl en tredjedel av granen som är bortklippt nu.

Men vad gör man? Granen är hur gammal som helst så jag tänker inte såga ner den utan att iallafall först vänta och se. Sockertoppar bryter inte nytt när man klipper ner, men det som kan hända (om man har tur) är att det friska på granen så småningom breder ut sig över skadorna så att de inte syns så mycket.

Mera träd och buskpyssel; jag har satt skydd över stammarna på nyplanterade träd och på de uppstammade krusbären. Tycker att det här var en vettig variant på gnagskydd, ett böjt, stadigt nät, som väldigt lätt går att få ner en bit i jorden också.

En eftermiddag om hösten

Det är det sirrande ljudet som gör att man stannar upp i arbetet och ser sig omkring, letar i träden i närheten. Och där satt dom, en bra bit bort, men det gick inte att missta sig, sidensvansar. En stund senare kom dom och satte sig i vårt äppelträd.

Och under tiden blev jag fotograferad i smyg. Där hukar jag över den uppgrävda gräsmattan. Jag ser rätt koncentrerad ut, så jag gissar att jag antingen räddar daggmaskar eller drar maskrosrötter.

Jag gillar hösten.

Picknicktomat

...eller Solanum lycopersicum L. "Voyage". Det var namnet jag föll för när jag beställde frön förra vintern. Jag såg framför mig hur tomaterna skulle följa med som massäck på långa, härliga bilutflykter under sensommaren. Men ärligt talat är jag ingen äta-tomat-direkt-som-den-är person. Jag vill ha den saltad och pepprad på mackan, eller skivad i en sallad. Men det är en kul tomat att odla. Hade jag småbarn skulle jag absolut satsa på några plantor varje år. Frukterna "klyftar" sig och det är nästan som att äta en apelsin, en lite rolig tomat alltså. Låter man den bli riktigt, riktigt mogen har den god smak också, fylld med syra.

Frostvakten är på i växthuset sedan en vecka men nu har jag plockat av allt ätbart. Att jag envist försöker mota köldgraderna i grind är bara för att det är så skönt att sitta med eftermiddagskaffet i ett rum som fortfarande doftar odling. Idag har SMHI lovat ymnigt snöfall, och det ser onekligen lite mörkt ut bort över Mälaren, men vi får se...

Ringblomma

De blommar fortfarande, trots frostnätterna. Jag gillar ringblommor. De är barndomsblommor.

På sommaren brukar jag dekorera sallader med blombladen. Även nu plockar jag blomblad men lägger dem på tork istället. De använder jag hela vintern att dekorera mat med. Speciellt ris, couscous, bulgur och liknande blir väldigt vackert på tallriken när man har blandat i en eller ett par matskedar torkade ringblommor under tillagningen. De ger ingen smak, men nog är det så att vacker mat främjar aptiten?

Just den här sorten tror jag heter Indian Prince. Det är en favorit. Blombladen är brandgula men det är den nästan vinröda baksidan som gör blomman så speciell.

Efter ett häftigt regn i somras.

Blommans baksida ja... Det hade Rubens Rabatter ett inlägg om häromveckan. Läs det här.

Jag har själv flera favoritbaksidor. Indian Prince hamnar absolut på top 3.

Höststämning i växthuset...

... jag fäller bak stolen litet, höjer ljudet på boken som snurrar i CD-spelaren, läppjar på mitt honungsvatten. Och låter tankarna vandra...

Höstens färger

Geranium wlassovianum

Klockranka

Geranium robertianum & namnlös näva

Malva sylvestris mauritiana

.Vackrast just nu? Knoppande zinnia.