Different shades of rhubarb

Rabarber, jag älskar dig!

Ramslök på gång

För två år sedan fick jag några lökar ramslök av en bekant. Planterade dem i vandrande skugga under plommonträden. Förra året skördade jag några blad, i år har jag kunnat ta det tredubbla. Idag upptäckte jag att de frösått sig ganska duktigt i gräset.

Kanske hade det funkat bra att ha kvar dem i gräset, men för att de inte av misstag ska åka med i gräsklippningen grävde jag upp dem och pillade loss plantorna ur grässvålen. Myllade ner  kompostjord blandat med en fjärdedel torvmull och lite barkmull i lerjorden som gärna torkar ut eftersom plommonen suger ur jorden. Och så planterade jag småplantorna.

De står ganska tätt, ungefär 15 cm mellan lökarna, men jag räknar med att alla inte tar sig, så det blir förhoppningsvis lagom.
Någon dryg meter, eller en och halv, från ramslöken har jag nyligen planterat ett Voitto Gulkrikon som jag köpte på Nordiska Trädgårdar hos Blomqvist plantskola. Och i går fick jag en hel hink med just utblommade snöklockor av min bror, de lökarna ska jag sätta ner lite här och där i gräset runtomkring plommon och krikon. Hoppas att jag på sikt kan få lite lundkänsla i denna del av vår 925 kvadratmeter stora tomt.

Vad ersätter man stockrosor med?

Den maffiga tulpanrabatten som fanns efter husets kortsida när vi flyttade in är tyvärr inte lika imponerande idag. De vissnande tulpanerna ersattes av vita prästkragar och i mitt enträgna arbete att försöka få bort dem har många tulpanlökar följt med av bara farten. Men några står fortfarande kvar i väntan på att slå ut, gammeldags och pålitliga, Appeldoorn och Golden Appeldoorn.

I takt med att prästkragarna minskade planterade jag nytt för att ha något när tulpanerna vissnade ned. Jag valde stockrosor eftersom jag tycker att de gör sig väldigt bra mot husväggar och eftersom de har lite höjd. Tyvärr fick stockrosorna redan från första början rost, och trots att de har fyllt sin funktion (de är verkligen inga två meter höga praktexemplar, men vackra i färg mot vårt vita hus) så har jag nu slutligen tröttnat på de orangeprickiga bladen och grävt upp varenda planta och varenda liten frösådding. (Ser just nu på bilden nedan att nog sjutton finns det en prästkrage kvar i rabatten trots allt mitt rensande!)

I den smala och torra rabatten har jag under flera års tid satt ner plantor som jag haft i kruka och sedan inte vetat vad jag skulle göra av. Det började med en stäppsalvia, sedan tre (eller är det fler?) kantnepeta,  en form av miniatyrfrossört (som jag just nu inte minns namnet på) och flera lavendelplantor. Och så har flera aklejor valt att bosätta sig här själva. I gruset framför rabatten blommar just nu pärlhyacint, viol, scilla och lungört (de har alla hittat hit på egen hand). Nu när stockrosorna är borta har det alltså blivit - utan alltför mycket tanke på det hela - en sommartid ganska blågrå rabatt.

Stockrosorna är uppgrävda och lite plats att peta ner några nya plantor finns alltså, men vad ersätter jag dem med? Något som har högsommarhöjd och klarar torka (vattnar här bara under extrem torka eftersom rabatten ligger direkt vid husväggen) i ganska soligt läge? Blommorna är inte det viktiga, men finns de över en längre tid så önskar jag mig något som funkar i ton till de blå och till husets vita.
Några förslag?

Vårstädning - hur noggrann ska man vara?

Ja, hur noggrann ska man vara, och när ska man börja? Jag börjar när det är skönt att vara utomhus. När jag kan gå runt utan att få platåskor av leran. I år var det ovanligt tidigt, bilden nedan är tagen för nästan en månad sedan. Inte något grönt ännu (de uppstammade krusbären i förgrunden är utspruckna idag) men det var mer än tio plusgrader, ingen blåst, och inte någon tjäle i jorden.

Vad börjar man med? Man börjar med att klippa ned allt som ska klippas ner i land och rabatter. Man klipper häckarna, beskär äppelträden, putsar buskar, luftar komposten kanske, rensar grusgångarna, kantskär rabatterna. Och vad gör man inte? Jag kan iallafall tala vad jag inte gör; jag rensar inte bort alla döda blad och stjälkar som ligger på öppen jord förrän det blir absolut nödvändigt, så sent som möjligt alltså.

Vad vinner man på att rensa jorden sent?
- Allt torrt organiskt material på jordytan fungerar som ett skydd för perenner om det är barmark.
- Allt "blött" organiskt material bryts fortfarande ner (när det är plusgrader), det fungerar som mat för mikroorganismer och maskar. (Det gör alltså jorden mer humusrik.)
- Torrt material som grova stjälkar och stora torra blad älskas av fåglarna som just nu håller på att bygga eller fodra sina bon. Fåglar gillar vi, för de äter skadeinsekter och larver som vi inte vill ha i våra land.
- Vill man ta till vara småplantor av perenner som förökat sig själva ökar chansen att hitta dem ju längre man väntar.

När är det då dags för att rensa ordentligt? Gör det i samband med grundgödslingen. När det är dags för den beror på var i landet man bor. Jag (Sörmland) håller på just nu. Ta bort det som finns kvar av torrt fjolårsspill i landen (och tro mig, det är förvånansvärt lite kvar av det som låg på jorden bara för en månad sedan), rensa bort ogräs och mylla ner gödning.

Och vad gör man av det som man rensar bort? Vi lägger det på komposten förstås.

Finfin läsning om vårrensning här: Natur och Trädgård

Den schizofrena undulaten

Av nån anledning kom jag och min man att tala om tama fåglar i morse. Jag vet inte riktigt varför, det kan ha börjat med att vi pratade om att kompostering blir överflödig när man har höns. Eller startade det med att vi talade om åldrande, och vilket plusvärde husdjur kan ha? Eller var det bara det att en av våra katter plötsligt försökte att ta en bit smörgås ur min mun, vilket fick mig att tänka på undulaten som min min morfar och hans sambo hade.

Mormor och morfar hade en undulat som husdjur på sin ålders höst. Han hette Peter men kallades Peterle. Den som är tysktalande vet att Peterle betyder ungefär "lilla Peter". Peter flyttade in till morfar och mormor när han var väldigt ung och morfar och mormor redan varit pensionärer i många år. Han blev det viktigaste i deras liv. Hela tillvaron inordnades för att passa lilla Peter. Han flög fritt i lägenheten under stora delar av dygnet och han dresserades till att ta sin mat ur matte och husses mun. Även när vi släktingar kom på långbesök så förväntades vi upplåta våra munnar åt Peter, för det var ju liksom så han var van att ha det.

Eftersom Peter så ofta satt i närheten av sin matte och husses talorgan (åtminstone tror jag att det var därför) så blev han fenomenal på att härma röster. Jag minns hur han kunde sitta så nära munnen att han bokstavligen såg rätt in i den, och sen försökte han härma ljudet som kom ut. Han härmade aldrig mig, jag var nog inte där tillräckligt ofta. Men han kunde härma både morfar och mormor, och flera andra personer.

Till saken hör att min morfar och mormor vid denna tid hade en granne med multipla personligheter. Två av dem var ständigt i gräl med varandra. Speciellt grälsjuka var de tidiga mornar och förmiddagar. Under en sommarmånad när jag var 14, 15 vaknade jag nästan varje morgon av deras röster som hördes genom väggen in till morfar och mormor. Och att gå på toa blev nästan till en mardröm eftersom fönstret där alltid stod på glänt och gränsade direkt till grannens kök, där fönstret också alltid stod öppet.

Grannen - en kvinna - hade fem olika identifierbara personligheter. Det visste vi eftersom de brukade prata med varandra och kalla varandra vid namn. Bara två av dem var ovänner, en man och en kvinna. Och av någon anledning var det just dessa grälande personligheter som lilla Peter fann vara bäst lämpade för efterhärmning. Så, så snart det sjuka grannen slutade sin litania inne hos sig ungefär vid lunchtid så tog Peterle vid och fortsatte grälet inne hos oss. I timmar satt han och grälade på sig själv. Arg man (ja, tänk kvinna som härmar djup mansröst) som slängde grovheter till kvinna, som slängde förolämpningar tillbaka. Flera timmar i sträck, varje eftermiddag. På plattyska, niederdeutsch.
Till samlingen märkliga djurminnen man har. (Och uppriktigt så reser sig håren på kroppen fortfarande när jag tänker på lilla Peter. Inte alls på ett behagligt vis.


Lilla Peter var så speciell och älskad att min lillasyster efter en (ovanligt kort) tids övertalning fick våra föräldrar att köpa en ensam undulat till vårt hem också. Här ett klipp från min gamla blogg som handlar om honom, Hacke:

Funderade över varför i hela friden jag kallar katten prinspotta, och kom fram till att det måste härleda från smeknamnet mina föräldrars undulat hade. Han kallades (alltid mycket kärleksfullt) för Äckelpotta. Med utropstecken efter. Och betoning på Potta.

Den här undulaten var en undulat som hade lätt för att lära sig. När pappa drabbades av en långvarig luftrörskatarr en gång så tog undulaten efter honom och satt och hostade så att han höll på att kikna i buren. Hundens skällande tog han också efter.

När mamma och pappa hade födelsedagsbjudningar så brukade följdaktligen undulaten hälsa alla som gick fram till buren med det glada tillropet: ÄckelPOTTA!!! Och försökte sen gästerna föra en konversation vid bordet så satt undulaten inne i buren och hostade så att det lät som om han höll på att kräkas. Ringde det på ytterdörren började han skälla som en halvhysterisk yorkshireterrier. 

Han var i sitt esse vid dylika tillställningar. Gästerna däremot var väl måttligt roade av fågeln som fick en demonstrativ rethosta så fort någon försökte öppna munnen. 

Cats in art

Well you can google. Or just look at your own cat and enjoy the picture.

Donnan på köksbänken. 

Boudoir

När jag hör ordet boudoir tänker jag på något intimt och sammetsklätt och gärna rött. Så när jag lät det röda i den här bilden komma fram genom att beskära den så att allt grönt försvann och dessutom ökade på de varma tonerna något så tänkte jag att "jamen så, så kanske det är - rudbeckior är fjärilsboudoirer". Men så googlade jag på ordet och fann att så är det troligtvis inte alls. "Ursprungligen ett rum att dra sig tillbaka och tjura i". 

Jag kommer från och med nu endast kalla rudbeckior för fjärilscaféer. :-)

Riddarsporre Pagan Purple(s)

Jag har ju letat efter lite högre perenner som kan ta över när mina ängsnävor blommat över och klippts ner. Riddarsporre tycker jag är en fin och klassisk rabattväxt som passar till mitt övriga växtval, så i våras köpte jag en ny för att plantera med nävorna. Stod och velade litet på Löta Trädgårdscenter över vilken färg jag skulle välja. Jag gillade de vita bäst, men eftersom jag bannlyst vitt från den blå-lila rabatten så stod valet mellan de blå nyanserna. Valde den som såg mest blå-blå ut, Delphinium Pagan Purple (eller Purples - namnet stavas på olika sätt på olika ställen har jag noterat).

Det var verkligen ett superfint exemplar jag fick tag i, en kraftig planta med många stänglar, det går inte att se att den är helt nyplanterad i rabatten, den ser ut att ha vuxit där i flera år redan. Men färgen... Jo, jag ville ju ha en blå-blå, men den här uppstickaren är så lysande blå att man nästan behöver solglasögon när man tittar på den.

Har förstorat en detalj nedan; ser ni att blommorna innehåller både klarblått och lilablått? Den här färgkombinationen gör att blommorna tycks riktigt vibrera av färg. Jag kan tänka mig att den här hedningen skulle göra sig riktigt bra som solitär. En stor grupp stjälkar som stack upp ur ett hav av gräs, eller bakom en låg häck, eller som ensamväxt vid en entré, ja, nåt sånt. Men i min rabatt med ängsnävor, nej, hu, blått är inte min färg riktigt, det är bara att konstatera det.

Men inget ont som inte har något gott i sig, är det inte så man brukar säga? Jag funderar nu över om jag inte ska förpassa även de lysande blå kungsnävorna till något mindre framträdande ställe. Kanske ska jag göra en lysande blå hörna vid köksträdgården (dit jag redan förpassat de gulblommande perenner jag har).

Och det där med vitförbudet i den lila-blekblå rabatten förresten... Jo, i våras flyttade ett jag större exemplar av en rosa malva dit. Trodde jag. Men när den började blomma visade det sig att det var en vit malva. Och eftersom jag hade två till vita malvor, sådda i år, som behövde komma i jorden så planterade jag dem på samma ställe. Och om jag då gräver upp kungsnävorna i höst så skulle jag kunna flytta även en av de vita stjärnflockorna dit (den som inte trivs på sitt nuvarande ställe), och istället för den illblå hedningen planterar jag en stormhatt med blommor spräckliga i blått och vitt som jag hittade i en plantskola för ett par veckor sedan. Då borde jag få en olika nyanser av vitt rabatt med inslag av lila och blekblått istället. Bara genom att flytta/byta plats på fem plantor får jag ett helt nytt färgtema.

Det enda problemet är att jag måste gräva upp ett nytt ställe för allt det lysande blå jag vill ta bort (men ända ha kvar), och att tån jag bröt för en månad sedan fortfarande inte är så läkt att jag kan gräva.
Aldrig får man så många ideér som när man inte kan göra någonting av dem...

Adjö kära sockertopp

Många trädgårdsmänniskor tycker att sockertoppsgranar är bland det fulaste man kan ha i sin trädgård. Jag tillhör inte den kategorien. Jag tycker att om man vill ha en barrväxt och har en liten trädgård så är sockertopp bland det tjusigaste man kan ha. Den har en pregnans i formen som få andra barrträd, och det helt utan att man varit på själv och pillat med saxen.

Vid framsidan av vårt hus växer en riktigt stor och väldigt gammal sockertopp som jag blev förälskad i redan första gången vi var och tittade på huset. Den har dessvärre tagit enormt mycket stryk de senaste tre snörika vintrarna.

Tittar man lite närmre så ser man att stora partier på granens framsida är på väg att dö. Och med granar är det ju så trist att en gång dött alltid dött. Granar bryter inte nytt på gammal ved. Så småningom kommer de här bruna barren trilla dän och lämna kvar kala grenar.

Tyvärr funkar det inte heller att vänta och tro att nya skott från de levande partierna liksom ska svänga åt sidan och täcka över de döda partierna. Granar beter sig inte på det viset.

Nedan granen sedd lite från andra hållet.  Härifrån ser man även tydligt hur mycket skada den tagit tidigare vintrar, den är naggad i konturen och stora partier saknas.

Här (nedan) syns det ännu tydligare. Den här granen går inte längre att rädda.

Stammen hade en diameter på 30 centimeter, och granens höjd var dryga tre meter. Det är ett träd med många, många år på nacken. Och i går sågade vi ner det. Det är så hjärtat kan brista.

På två av bilderna här ovan ser man att ett dike håller på att grävas bakom granen. I det har vi nu planterat en granhäck som ersättning. Jag ville gärna fortsätta ha något vintergrönt så här ut mot gatan.
Benveden i bilden tar också mycket stryk under de våldsamma snömängder vi haft senaste åren, men trots att den är så ful nu så repar den sig på något mirakulöst vis och blir snygg igen under sommaren.

Jag har lite funderingar kring vad mer jag ska plantera så här ut mot gatan. Läget vätter mot öster med fritt spelrum för nordanvinden som sveper längs med gatan. Tillsvidare snyggar jag nog bara upp det hela och försöker att få gräsmattan fin igen. Men eftersom det också är här vi brukar ställa bilen så får jag lust att göra något speciellt av den här platsen. Något som fungerar även vintertid. Kanske med en stor sten i fokus... Eller ett par till barrträd, kanske i miniatyr...

Snigelägg

Ja, jag vet inte - ska vi räkna detta till vårtecknen? Jag kommer att tänka på Ridley Scotts "Alien".

Man brukar ju säga att det är råttorna som kommer att överleva alla andra varelser på vår planet, men det skulle inte förvåna mig ett dugg om det blir sniglarna.

Flätad kompost

Det går segt med trädgårdsarbetet just nu. Minus 11 (eller 14, eller 19) när man stiger upp, och vid lunch minus 5. I gassande eftermiddagssol nådde termometern upp till plus 6 idag, men det lockade inte till några utomhusaktiviteter trots det.

Det jag har gjort när vädret har tillåtet de senaste två veckorna är att klippa ur buskar och ansa häcken.

Klippet från hagtornshäcken är svårt att finna användning för, det är alldeles för taggigt och minsta kvarlämnad bit riskerar att bli orsak till ännu en punka på skottkärran. Men i mesta möjliga mån sparar jag allt annat grenklipp. Det mesta kör vi i flismaskinen och använder som strö i kökskomposten. En del  sparas till att ha som stöd när det är dags att binda upp bönorna i grönsakslandet.
Drömmen vore att ha så mycket grenklipp att det räckte till att fläta en kompost som den på bilden ovan. Kanske skulle man behöva en litet större tomt också vid närmare eftertanke. För helst skulle man väl vilja ha två sådana här, en i gång, och en med färdig, näringsrik jord för odling av gurka och pumpa.
Fotat på Julita, sommaren 2012.

På gång i min trädgård (höst2010 - höst2013)

 Skissen nedan visar hur det såg ut hos oss i höstas, 2012.

Sommaren 2012 hann jag nästan inte med någonting alls utomhus, så det mesta av det som hänt i trädgården sedan sist jag gjorde ett inlägg likt det här (4 februari 2011) gjorde jag - eller vi - sommaren 2011. Vad har då tillkommit/ändrats på två somrar?

a. Ett nytt träd, silverbladigt med svart stam. Luftig krona.
b. Rödbladig fläder, 'Black Lace'. Luftig i växtsättet den också, blir inte särskilt hög.
c. Utökat en rabatt bredvid en stor brudspirea som stod här när vi flyttade in. Lungört och stor Rosenflockel.
d. Vit/grön kornell.
e. Utökat gräsrabatten med tre kvadratmeter, både på längden och bredden. Flyttat om ganska mycket i den. Delat vissa växter, flyttat andra till nya ställen.
f. Här ska de tre vinbärsbuskarnas ersättas av en häck vad det lider, men det blir visst aldrig gjort. Marktäckning framför häcken är iallafall påbörjad med ett par meter jättedaggkåpa. Två plantor libbsticka är också planterade här.
g. Grönsakslandet som låg i en flera meter lång sträng förut har nu istället blivit tre upphöjda odlingsbäddar. Två uppstammade krusbär i den något större "lådan" högerst. Under krusbären jordgubbar.
h. Hallonplantorna borttagna. Eller åtminstone kapade.  Små bär som inte smakade gott, trista plantor, det ska bli nya hallon på annat ställe så småningom.
i. En död jättestor forsythia grävdes upp och en helt nedfrusen paradisbuske sågades av vid marken. (Paradisbusken har brutit igen.) En helt ny (eller två egentligen) upphöjda bäddar har snickrats. Mellan dem en trappa (tomtens lägsta punkt vid j). I den största odlingsbädden har en pärlrönn planterats som ersättning för forsythian (som fyllde en funktion som insynsskydd) och en apotekarros har ersatt en rosenspirea.. I bäddarna blandade perenner, bla nävor.
j. Ett dike grävdes för att plantera en kort bokhäck (tanken var insynsskydd mot grannen), men lerjorden visade sig vara för kompakt. Vatten som samlas i diket rinner inte bort. Diket är alltså inte planterat med något än så länge.
k. Skärmar har satts upp mellan vedboden och de upphöjda bäddarna. Humle och klematis har planterats vid skärmarna. Grillhörna och skuggig sittplats mitt på dagen.
l. Det tillfälliga kryddlandet har utökats ganska rejält och många fler växter har planterats här (alldeles för tätt) i väntan på sina riktiga platser. En drivbänk har snickrats.
m. En buddleja på prov i grusgången.
n. En gul/grön kornell med nävor vid sidan.
o. Den lilla gräsrabatten har utökats mot sandlådan som hyser matkryddorna. Gräsen delats. Flera nya växter planterats.
p. En schersmin (tror vi - självsådd hittad i grusgången).
q. Pion.
r. Hela långa torra, tulpanrabatten efter husets kortsida har fått kantnepeta som sommarsällskap.
s. Grusgången har breddats med 50-60 cm, lutningen har på den har ändrats och nytt grus har lagts på.

Och för den som vill jämföra med hösten 2010 så såg det då ut så här:

Har jag några planer för i år? Absolut, massor. Men inomhusrenoveringen har prioritet även i år, så jag har bara satt upp fyra "måsten":

1. Gräva klart det som ska bli kryddlandet.

2. Plantera en tre meter lång bokhäck som ska bli fondvägg.

3. Ersätta den stora (största jag sett någon gång) ölandstoken med en till rönn.

4. Plantera klart en bit jord jag grävde upp i höstas. En vingad benved ska få sin plats här (om den överlevt vintern, jordslagen i grönsakslandet).

Inlägget från 2011 kan du läsa här.

Ingen mer tvätt på tork

Vi har en sommaringång och en vinteringång. På sommaren tar man sin lilla tvättkorg och går direkt ut i trädgården och hänger upp tvätten på torkvindan. Vill man frisk-luft-torka tvätt på vintern måste man först gå ut på gatan, gå runt halva huset och sen snirkla sig under plommonträdets hängande grenar för att komma fram till torkvindan. Så jag hänger ingen tvätt ute på vintern. För att riktigt förstärka hur höstlikt det redan blivit så upptäckte jag igår när jag gick ut med vad jag trodde var årets sista tvättkorg, att alla linorna på vindan brustit. Sorgsna vita trådar som fladdrade i vinden. Ingen mer syn som den nedan i år alltså.

Och så har det blivit dags för duntäcket redan också. Det känns som om det bara var några månader sedan jag plockade undan det. Och när jag tänker efter så var det ju det. I år har sommartäcket legat i sängen bara fem månader. Burrr.

Nedan en ny favorit som bara vägrar att låta sig fångas på bild på ett tillfredsställande vis; pärlmalört, Artemisia lactiflora. Är riktigt, riktigt nöjd med hur väl den passar in i gräsrabatten. Stjälkarna plockar upp det röda från smällspirean 'Diabolo' och vipporna höjer sig över tuvtåtelns skira blomställningar.

Men nu väntas första frostnätterna. Och det börjar bli dags att tänka på att tömma växthuset också. Normalt brukar jag tycka att det ganska skönt när hösten kommer. Säga adjö till trädgården för några månader och ägna sig åt inne-göranden som omväxling. Inte i år dock, i år känner jag mig inte alls färdig med sommaren. Den blev ju alldeles för kort.

Östlig stäppsalvia

Salvia deserta, mycket lik Salvia nemorosa (stäppsalvia). Sådd från frö från Konnässörsklubben, Göteborgs Botaniska Trädgård. Plantorna är gigantiska. Visst visste jag att de skulle bli större än vanlig stäppsalvia, men inte stannade de på 70 cm som katalogen sa, flera är över metern höga. Jättefina. (Men så gillar jag stäppsalvia också, en favorit ända sedan jag började odla själv.)

Jag har alltid haft stäppsalvia tillsammans med kryddväxterna för att jag tycker att den passar så bra i mitt kryddland. Och nu när jag bygger upp en helt ny örtagård från början så tänkte jag att det kunde vara roligt att prova med en stäppsalvia jag inte haft tidigare. Men kanske måste jag tänka om - jag tror inte den här kommer att få plats i mitt bara 35 kvadrat stora kryddland.

Kanske får plantorna sitta kvar här nere i gula hösthörnan där jag planterade dem förra hösten eftersom jag inte hade plats någon annanstans.  Blått och gult ihop är verkligen en av de värsta färgkombinationer jag vet, men allt som behövs är ett stråk av orange för att det ska kännas bra.

Och det orange (eller orangebruna)... Ser ni det i bilden ovan? En lodrät stam lite till höger om bildens mitt, bakom salvian? Det är stammen till den gulbarkiga näverhäggen. Näverhäggen är för övrigt som vackrast just nu (eller är det vid lövsprickningen den är vackrast?). Bladen faller tyvärr tidigt, men just nu är de klargula, självlysande nästan när solen skiner genom dem. (Jo, jag ska försöka fånga det på bild, jag lovar.)

Mer blått och gult i min gulaste hörna; gullris och "husets aster". Jag var i färd med att utplåna gullriset helt från vår tomt - det fanns hur mycket som helst - men nu när det inte finns så mycket kvar, och allt gult är samlat på ett och samma ställe så vet jag inte längre... Det är något sympatiskt med överflödet också, den höstliga gulchocken.

En helt annan sak jag funderat på ikväll är vilken konstnär jag vore om man kunde jämföra trädgårdsmakeriet med bildkonsten. Hur ser min "palett" ut? Hur "målar" jag min trädgård? Vilka bilder försöker jag skapa? Jag kom fram till att jag är Gustav Klimt.
Har ni någonsin funderat över var någonstans i konsthistorien ni själva hör hemma?

Sorg (eller: första steget för att gå vidare)

Idag blir det snapshots tagna med mobilen. Iddes inte ta fram kameran för att fotografera något som hade varit fullständigt otänkbart för bara sju, åtta år sedan. Min älskade första egna trädgård försvinner nu på riktigt - och det är jag själv som håller i spaden.

Sorkinvasionen har inte gått att få bukt med, och egentligen gav vi upp på riktigt redan för tre år sedan, men det var först idag som jag verkligen satte spaden i jorden. Nu har jag sörjt klart. Nu ska det som är kvar jämnas ut med marken, och vi ska så gräs istället. Jag har under fyra års tid grävt upp det som jag kunnat och som funnits kvar, och flyttat till min nya trädgård, och kvar finns bara de växter som klarat av sorkarnas framfart bäst och som är bra på att föröka sig. På den här sidan fanns det nu bara brunnävor, ängsnävor, nattviol, gullvivor, jakobs stege och revfingerört (ogräs). Allt det gröna som syns i landen på bilden ovan består av det.

Några timmar senare såg det ut så här.

Lättgrävt var det iallafall. Sorkarna har luckrat jorden väl. Med sorg konstaterar jag också hur fin den tunga lerjorden (60 meter från Mälaren och sjöbotten för inte alls länge sedan) har blivit efter 15 års bearbetning med kompost och gödsel.

Den här trädgården är inte stor, runt 500 kvadratmeter, och av det är drygt hälften gräsmatta. De två rabatterna jag grävde upp idag var min experimentverkstad för att blanda perenner med kryddörter. Planteringar enbart för lyst och ögonfägnad. Speciellt fint var det på våren då smalbladig lungört samsades med rödbladig primula, gulbladig alunrot och mängder av gullvivor och påskliljor. De ersattes av ormrotens ljusrosa blomspiror, vit nattviol, och sedan fingerborgsblommor, mörkrosa liljor och en mängd olika rosa nävor. Som grön grund växte gråbo, två olika sorters åbrodd och Gode Henriks målla. Hjärtstilla tog upp det rosa inslaget, och lite mörkt i form av rödbladig målla gav höjd. Närmast katternas uterum växte många violer, speciellt den prickiga 'Freckles' trivdes bra. Aklejor jag fått av Hannu på Kinnekulle.

När man planterar och planterar om, flyttar växter, sår nytt, försöker man skapa sitt eget paradis på jorden (eller varför håller man annars på och njuter så obeskrivligt av det?). Hur många bakslag man än åker på med växter som inte trivs, inte klarar vintern, så finns det på något vis aldrig med i planeringen att man kanske själv ska radera allt. Åtminstone har aldrig jag tänkt tanken. Jag har tänkt att när jag flyttar så tar någon annan vid, och ändrar det jag påbörjat efter sin smak. Några träd och buskar ryker. Det blir kanske marktäckare i alla skuggor, och säkert sås det svårrensade partiet närmast huset igen om det nu inte är en riktig trädgårdsnörd som tar vid. Men att det skulle vara jag själv som tog det slutgiltiga steget att radera de senaste tjugo åren...  Och nu - när träden vi planterat äntligen ser ut som träd, och buskarna fått full höjd och blivit det efterlängtade vindskyddet vi verkligen behövde här i jordbrukslandskapet, ett stenkast från Mälarens öppna vatten.

Vi har haft problem med rådjur, älg, harar, mördarsniglar. Och de senaste åren vildsvin, som gjort att vi inte längre kan ha utomhuskompost. Det har landat en luftballong (!) på vår nyanlagda sparrissäng. Infiltrationsanläggningen har svämmat över och dränkt halva trädgården i avloppsvatten, vi blir bestulna på trädgårdsmöbler och trädgårdsverktyg. Men det finns inget otyg som drabbat oss lika hårt som sorken.

Jag har skrivit en bok om den här trädgården (när den fortfarande var "i sin linda"). Den har varit min glädje och vila. Och nu säger jag adjö. Att jag äntligen satte spaden i jorden på riktigt känns som en lättnad. Slut på sorg och vanmakt. Dags att gå vidare.

Stora nedklippningsdagen

Har gått bärsärk med sekatören idag. Dags för det nu. Det är alla ängs- och brunnävor som klippts ner. Jag får väl tillstå att nävor är något av ett problem när det sitter många av samma sort på samma ställe. Det ser ut som om en orkan har gått fram just nu, och kommer så att förbli ända tills de bildat nya, fina kuddar av blad.

Eftersom det mesta i den hår långa rabatten bara är planterat "tillsvidare" så har jag inte ägnat så mycket tid åt att försöka få en fin blomning över hela säsongen. Huvudsaken är att växterna överlever. Men lite irriterande är det ändå. Förra sommaren planterade jag några stormhattar som gör att det åtminstone händer något ett tag till. Och sensommarblomning löser jag tillsvidare med ettåringar som sommarrudbeckia. (Fast rudbeckiorna är pyttesmå i år, de har nästan kvävts av nävorna som fullkomligt löpte amok av allt regnande.)
Så, även om detta bara är "jordslagnings-rabatten" så tror jag nästan att jag måste försöka hitta en fin perenn med lagom höjd (60-80 cm) som har ett fint uttryck under högsommaren. Något blommande som står fint i juli, eller kanske framför allt i augusti - och som passar ihop med den bulliga bladmassa som snart blir av alla nävorna. Vilken färg som helst utom vitt, gult och rosa. Vad har vi kvar då? Rött, blått eller lila. Några förslag? 

Erotik på Skansen

Jag var på Skansen idag för att fotografera i deras kryddträdgård, men när jag suttit här under kvällen och labbat med bilderna fastnar jag bara här - vid alliumen.

Allvarligt talat, finns det sexigare växtslag?

Jag får rysningar längs ryggraden. Det pirrar i magen. Jag vill sträcka ut handen och röra vid skärmen.

Växtporr.

(Och nej, jag vågar inte tänka på vad det här inlägget säger om mig. :-))

Blåklint!

Ny favorit bland ettåringar i år har definitivt blåklinten 'Black and Mauve' blivit. Fröblandningen skall innehålla "svarta" och lilarosa blommor. Jag har fått precis de färger som visades på bild hos fröfirman, men också ljusrosa blommor och blålila. Och av de svarta finns det både riktigt mörka och ljusare. Det bästa är att den fungerar väldigt bra att plocka av. Ännu är inte plantorna riktigt så stora och buskiga som jag förväntar mig att de ska bli, men trots det kan jag plocka blommor till buketter utan att hela plantan blir slaktad. (Ja, ni förstår hur jag menar? Så länge jag inte klipper av stjälkarna nere vid marken utan nöjer mig med halvlånga stjälkar så bara fortsätter den att blomma, och blomma.)

De här sådde jag inne i våras. Jag har sått andra ettåringar på friland - vallmo i olika färger, ringblommor, jungfrun i det gröna - men de vill inte. (Eller snarare så är det grannkatterna som gillar lite för mycket att jag har fin, iordninggjord och krattad jord i landen. Nästa år får jag antingen driva alla ettåringar inne och i förväg, eller så får jag göra i ordning ett land bara åt ettåringar - istället för att blanda dem med perennerna - och bygga in landet i en nätbur.) 

Jag sitter och funderar på om det finns något "måste" i midsommarbuketten. Men det gör det nog inte, inte för mig iallafall. När jag var liten plockade vi alltid vildblommor; mycket hundkex och smörblommor, rödklöver har jag för mig, vitmåra, ett eller annat midsommarblomster. Idag blandar jag gärna vildblommor med trädgårdsväxter. Idag stod en ovanligt hög bukett på det dukade bordet ute. Den innehöll krolliljor, kungsnäva, jättedaggkåpa, nepeta, prästkragar och ganska mycket dragon.

Kruksallat från matbutiken

Ett tips som de flesta förmodligen anser överflödigt eftersom det är så gammalt och välkänt, men kanske tål det att upprepas i dessa återvinningens tider.

Kruksallaten man köper i matbutiken är inte förbrukad bara för att man skurit av alla blad på den. Plantera om den i en litet större kruka, vanlig blomjord funkar bra, och ställ den ljust, så kommer nya blad.

Sallaten på bilden köpte vi i mars någon gång. Den helt bladlösa krukan blev stående i ett glas med litet vatten i på diskbänken någon månad innan jag planterade ut den i växthuset när temperaturen där var lagom. Nu är den betydligt större och finare än vad den var när vi köpte den. Men det här fungerar precis lika bra på fönsterkarmen inne eller på balkongen.

Många örter man köper i kruka i grönsaksdisken går att spara de också. Gräslök tar sig allra bäst. Rosmarin och timjan brukar inte fungera lika bra.

Färgprov på grönsakslådorna

Förra veckan hann jag med att så det sista i grönsakslådorna också, och jag planterade ut kålen och purjon som jag drivit inne. Den låda där det inte fanns några plantor utan bara sådd, täckte jag med fiberduk. Det visade sig inte fungera alls. Grannkatten/katterna hade party på den vita duken två nätter (eller kanske tidiga mornar) i rad. Jag trodde det var kiss- och bajsvänlig jord de skulle lockas mest av, men nej då, de två andra lådorna var orörda, det var bara fiberdukslådan som såg ut som om någon gått fram med jordfräsen. Och tassavtrycken visade tydligt vem (vilka) skurken var. Jag ska prova att köpa några buntar av de tunnaste blompinnarna och sticka ner tätt i lådorna, och se om det kan hjälpa något.

Är nöjd med lådorna nu. De är mer lagom i storlek, 120 x 200 cm. (Förra årets lådor gjorde vi 140 cm breda, och det var alldeles för svårrensat.)


Jag har testat lite färgläggning i datorn för att komma underfund om hur jag ska färglägga dem. (Just nu är de bara oljade.) Svarta lådor med tegelkross runt...

Eller mustigt orange med stenmjöl runt kanterna...

Min favorit är de orange lådorna. Maken tycker de svarta. Vi får se om jag lyckas övertyga honom om estetiken i min favorit genom att klippa och klistra in de buskar jag tänker mig här nere också.

Vilket av förslagen gillar ni bäst?