Shopping

En tur till plantskolan för att köpa en fläderbuske resulterade i allt möjligt smått och gott. Jag vet inte vad som hände, jag skulle verkligen bara köpa en buske. Och ta en fika med svärfar. Jag hade inte ens tänkt titta på perennerna. Eller de andra buskarna.

Det jag var ute efter var en Sambucus nigra 'Black Lace'. En rödbladig fläder med fint fördelade blad som inte blir så stor som vanlig fläder. Den blommar med rosa blommor. Tror den kommer att trivas som hand i handske i vår lerjord (det brukar fläder göra), men är lite tveksam till hur härdig den egentligen är. Alla plantorna i plantskolan var kraftigt nedklippta, kan tänkas hade alla fjolårsskotten frusit? Precis som de har gjort två år i rad på mitt glanskörsbärsträd? Zon III. Ja, ja... vi får se.

Helt otippat hamnade en vitbrokig kornell, Cornus alba 'Elegantissima' i vagnen också. Jag fastnade först för en helt annan kornell (också den vitbrokig), men när prisskillnaden var 600 kr så fick plånboken avgöra vilken det skulle bli. Om jag nu minns rätt var den stora skillnaden mellan plantorna att den här har ett spretigare växtsätt. Jag tror inte det gör så mycket, inte där jag tänker plantera den. Kanske snarare tvärtom. Men, men - vi får se...

Och brokbladigt krypblågull, Polemoneum reptans 'Stairways to Heaven'. Sprider sig väl av bara tusan... hmm... Inte bara brukar blågull fröså sig ymnigt, den här är dessutom krypande. Nåja. Vi får se! (Jag kunde iallafall inte motstå den. Blommorna är ljust, ljust blå, och den påminner lite om förgätmigej i växtsättet.)

Jag är svag för blågull, så är det bara. Jag låter dem fröså sig nästan hur de vill i kryddlandet. Så en rödbladig måste jag förstås också ha. Den doftar något fantastiskt, och har stora, djupt blå blommor. Polemonium caeruleum spp. yezoense 'Bressingham Purple'.

Och så blev det en steril digitalis och några små vitblommande, hängande ettårigar (lobelia + bacopa) som ska bli utfyllnad i krukorna på uteplatsen. Är mycket nöjd med mina brok- och rödbladiga fynd. De är snygga ihop också, så kanske planterar jag blågullen ihop med buskarna istället för i kryddlandet... Kanske, som sagt... Vi får se, efter helgen.

Är väldigt dålig på att kommentera hos er andra just nu, men det är inte helt och hållet mitt fel. Jag har uppdaterat bredbandshastigheten och det verkar vara det dummaste jag gjort någon gång. Det är stört omöjligt att lita på uppkopplingen nu. Ibland kan det gå timmar utan att jag kan göra enklaste sak - som att kolla mejl. Och att skriva kommentarer hos andra bloggare är... ja, hur ska jag säga...minst sagt frustrerande. Fyra gånger av fem när jag skrivit en kommentar och sen trycker på posta så kommer meddelandet "Din dator är inte ansluten till internet" upp, och kommentaren är borta. Bara så ni vet.

Geranium maderense

I torsdags förra veckan sällade jag mig till skaran nyfikna Stockholmare som invaderade Bergianska Trädgården för att beskåda den blommande jätteknölkallan. Mycket folk var det, och hade jag inte varit så lång undrar jag om jag ens hade fått en skymt av den. Men det fanns mycket annat att titta på också. Till exempel ett blommande exemplar av Geranium maderense, Madeiranäva.

Närbild på stjälken:

Jag brukar sukta över bilder på den här nävan i böcker och på internet, men har aldrig sett den i verkligheten förut. Det är den näst största av alla nävor. Plantan kan bli 150 cm hög och enskilda blad upp till 60 cm tvärsöver. Bergianskas exemplar är lite mer moderat i storlek, men är ändå en upplevelse att se för en geraniumälskare som jag.

Madeiranäva är i princip omöjlig att odla om man är amatör. Den är inte härdig. Och den trivs inte i kruka. På hösten och vintern växer plantan för att tidigt om våren börja blomma. Den blommar större delen av sommaren men står då helt still i växten. Efter blomningen dör plantan. Den förökar sig genom frön men kan ibland skjuta sidoskott. (Jag läste någonstans att den i sättet att växa kan liknas vid stinknäva, G. robertianum.)

Vill man prova att ha den i kruka för att övervintra frostfritt måste man plantera om den i större krukor hela tiden för att den inte skall sluta växa, och, man kan räkna med att den kommer att drabbas av ohyra och sjukdomar.

Ett annat intressant fakta om Madeiranävan är att man kan säga att den nästan per automatik är existenshotad eftersom den är så starkt knuten till en enda lokal, dvs. Madeira. På 50-talet började dock frön spridas runt världen, mycket tack vare engelsmannen Major C H C Pickering, som lyckades finna en av de få vilda populationerna som fanns kvar.

Jag glömde faktiskt att lukta på bladen. De ska ha en lika utpräglad doft som G. robertianum och G. macrorrhizum, flocknäva.

Och apropå doft... jätteknölkallan hade tyvärr slutat att lukta när jag kom till Bergianska. Det är honblommorna som utsöndrar doften (lik och bränt socker) för att locka till sig skalbaggar, och på torsdagkvällen hade de redan hunnit blomma ut. Men visst är det en imposant växt...

Källor: Best Geraniums/Stefan Buczacki, Hardy Geraniums/Trevor Bath & Joy Jones, Storkenaeb - bogen om geranium/Birgitte Husted Bendtsen, Geraniums & Pelargoniums/John Feltwell.

Så var det maj plötsligt...

... och jag tycker att jag inte hinner med någonting. Men så är det varje år, så varför är jag förvånad. Det brukar ju ordna sig ändå, även om man inte hunnit rensa överallt eller binda upp allt snabbväxande från början.

Ett av förra höstens impulsköp från realådan ser ut så här nu:

Tulpaner. Jag minns inte vad de heter, men jag blev så förtjust nu när de kom och jag upptäckte vilka läckra stjälkar de har. Mörkt blålila. Det såg man inte på förpackningen som bara visade själva blomman. Ska försöka få tag på fler i höst och göra något lite mer planerat vid planteringen. Så fint det skulle kunna bli om de stack upp i en "matta" av något med ljust gröna blad.

En annan favorit som blommar nu är kejsarkronan. Jag är just nu väldigt förtjust i de gula.

Och så har jag ju mitt numer ständiga sällskap i ateljéträdgården. Helt ogenerade pinnar de fram och tillbaka mellan sina hålor dagarna igenom (åtminstone soliga dagar). Och lika oblygt sätter de sig och smaskar på "grönsakerna" mitt framför näsan på mig.

Fast grepp om stjälken så att de snabbt kan tugga i sig...

Det ser ut som om han har ett sugrör i munnen, eller hur?

Höger- eller vänsterhand verkar inte spela någon roll...

Och slutligen en suddig, men nästan lite symbolisk bild över vad mina stackars plantor härdar ut. Förra året hade sorkarna helt utrotat en av mina gamla buskpioner, och av den andra fanns bara en levande gren kvar. I år lever den fortfarande, och dessutom så bryter den nu med nya skott nerifrån basen:

Runt pionen är det väl 10-12 sorkhål bara inom en meters håll. Det största är precis där sorken i bilden kommer upp. Visst är det fantastiskt vilken levnadskraft som finns i vissa växter?!

Sorkbilder: Klas-Göran Tinbäck

Drivbänk

Hela vintern har den stått och väntat. Men nu har jag släpat den på plats. Den är inte riktigt förankrad i jorden ännu, och jag ska nog fylla på lite grov sand i den också. Blev precis som jag hade sett framför mig. Jag har sparat på det där fönstret - som kommer från vår gamla garagedörr - i tio år nu.

Nere vid vedboden har jag planterat humle. Jag hoppas att vi ska få upp en smal spaljé i anslutning till den snart också. Jag vill ha ett "avslut", något för blicken att stanna upp vid nere vid skjulets kortsida. Bakom skjulet har jag planterat en rönn. Jag tror att det kommer att bli en till, så att det blir världens minsta rönn-dunge. På hösten ska vi kunna sitta i växthuset (som ska flyttas till ganska bredvid drivbänken) (någon gång - inte i år) och titta på fåglarna som äter rönnbär.

Sedan bilden ovan togs i förrgår har jag också hunnit plantera en bit av min riktigt gamla, ärvda, pion som jag räddat från sorkarna i närheten av skjulet. Och i anslutning till den en japansk idegran, 'Nana', som är en dvärg som ska fungera väldigt bra att formklippa. Om 'Nana' klarar sig bra här kanske det blir ett par till så småningom. Eller så blir det något annat som jag kan klippa till pregnans.

Har hållit på precis hela påskhelgen med att få ner plantor i jorden. För att lyckas med det så blev det som vanligt en del mindre utökningar av de befintliga landen. Och nya gropar.

Den första (av tre) upphöjda grönsaksbädden är färdigsnickrad också. Eldat gammalt ris, studerat igelkottarna, och fåglarna som boar under takpannorna, och räfsat mossa ur gräsmattan så att armarna värker har jag också gjort. Och plockat tulpanbuketter. Och gödslat, gödslat, gödslat.

Nu har det redan varit vardag igen tre, hela dagar, men när jag tänker efter (och tittar på foton) så ser jag att jag hunnit med en del trots det. Det mörknar ju trots allt först vid nio. Och jag kommer inte ens ihåg när jag såg något på tv sist.

Underbar tid det här!

Bra utsikt genom fönstret har de, kissarna. De håller koll på precis allt vi gör. Utom på mornarna, för då skiner solen in i sovrummet, och då ligger de kvar i sängen så länge de kan.

Påskgult

Så mycket gratis gult att göra det påskfint med vi fick i år. Tulpaner och påskliljor både här och där. Men jag undrar varför jag aldrig lyckas med de påskliljor jag planterar själv om hösten. Det kan komma upp någon enstaka, och då är det bara bladen, inga blommor. Däremot så kommer alla de små tete-a-tete som jag köpt i kruka och sent grävt ner när de blommat ut troget år från år. Tulipa turkestanica nedan till vänster. Till höger en tulpan som plötsligt dykt upp i vår grusgång.

Himla bra pris på penséer just nu. Maken kom hem med fyra kartonger i blandade färger. Vid uteplatsen samlade jag de gula i en ljusblå kruka.

Blev så glad när jag hittade en hel hink sönderrivna frigolitbitar från i höstas i redskapsboden. Inga problem med att hitta bottenfyllning till de stora krukorna nu alltså.

Här skiner solen idag. Hoppas att den gör det på er alla denna påskafton.

Dagbok (vårstädning)

Två dagar med strålande solsken, som gjorda för vårstädning utomhus. Igår gjorde jag rent växthuset och idag rensades det lite bland perennerna. Jag satte tänderna i partiet utanför källaringången också, det ni ser på bilden nedan. Här har sorkarna haft det riktigt roligt. De flesta nävorna verkar vara borta, höstsolrosen är försvunnen, alla tovsipporna är väck. Och plattgången - ja, var är den egentligen?

Där var den. Under tio centimeter jord. Inte en platta ligger på samma nivå längre. Och under plattorna verkar flera stora gångar gå, för kliver man på dem lite i kanterna sjunker de ner i jorden.

Jag passade på att rensa bort lite av den röda lungörten när jag var i farten. Det var en del orm i trädgården förra året och jag vill ha det lite luftigare kring entrén i år eftersom katternas rastgård finns i direkt anslutning.

Den röda lungörten blommar så tidigt att jag aldrig hinner rensa bort gammalt ur den innan den slår ut. I år var den före både scilla och vårstjärna. Samtidig med snödropparna (som alla redan blommat ut - så fort det gick i år!).

Plattgången har varit ett väldigt fint parti som jag trivts otroligt bra med. Plattorna är egentligen mursten som jag fick av en vän som inte behövde dem längre. Det framgår inte riktigt av mina bilder men de är ungefär som röd kalksten i färgen.

I mitten av fyrkanterna och precis runt omkring dem fanns här rödbladig revsuga som marktäckare. I revsugan fanns spridda klungor med olika violer. Närmast den vita husväggen växer (eller växte - det är bara ett par plantor kvar i år) gul nunneört. Ut mot gräsmattan blommade tovsippa frodigt, och följdes sen av olika nävor. Närmast rastgården (den svarta stommen ni skymtar i bilderna ovan) växte vivor och kungsängslilja som följdes av verbena och björnrot. Det stod en stor bambu här också, men den försvann redan första året sorken kom.

Det går knappt att föreställa sig hur det har sett ut när man håller på i resterna...

Förra sommaren gjorde jag om en hel rabatt där sorken farit fram ganska ordentligt. Jag lyfte de växter som fanns kvar. Grävde om allt ordentligt så att alla högar försvann, och så satte jag tillbaka de växter som sorken lämnat ganska intakta. I tomrummen satte jag vanlig lungört eftersom sorken verkar lämna dem ifred. Tänkte att det väl kunde bli en rabatt med bara marktäckare då... Trist att bara så igen allt med gräs menar jag. Men det var verkligen bortkastat jobb. Det är så stora jordhögar i den rabatten nu att man inte ser lungörten längre. Och de nävor jag hade där (det var min rosa-näva-rabatt från början) - av dem finns inte EN enda kvar i år.

I den mån jag hinner med så kommer jag framöver att så igen rubbet. Det får bli gräsmatta av det mesta. Inte för att gräsmattan klarar sig bättre - som ni ju sett i tidigare inlägg - men, jag slipper iallafall bli ledsen över förstörda plantor.

Kanske blir det på sikt mindre lockande för sorken också, om jag slutar envisas med att mata dem med smaskiga perennarötter.

När jag var färdig med friläggandet av plattgången flyttade jag mig utåt i samma rabatt och räfsade löv och ris. Det hade väl gått fyrtiofem minuter när jag nästa gång gick över plattorna, och se här:

Trots att jag håller på 2-3 meter därifrån är det redan ett nytt utgångshål i jorden! Vilka rackare va!??

PS. Trots vad man kan tro har jag haft en underbar helg! Så skönt att vara ute i flera timmar, och alltid lika roligt att få se katternas glädje när de får komma ut igen. Tussan tog en mus idag, trots att hon var inne i lilla rastgården. Begriper inte hur hon bär sig åt.

(Däremot stod alla tre katter och bara stirrade igår när en marsvinsstor sork spatserade förbi utanför nätet. Den verkade inte trigga igång några jaktinstinkter alls... ?!)

Ägg med kryddgrönt

Nu spirar det. Körvel, piplök, gräslök, kers, libbsticka, nässlor och humleskott kan jag plocka av min trädgård. Här kommer ett tips till påskbuffén:

Finhacka olika kryddörter (t.ex. körvel och gräs- och piplök) väldigt fint. Ta ur gulorna ur hårdkokta ägg och mosa dem samman med det kryddgröna och någon matsked creme fraiche. Forma "bollar" av smeten och lägg tillbaka dem i äggen. Gott till sill och till rökta fiskar.

Botanisk krokus

Vårtecken i gruset är krokusen jag planterade i höstas. Ett stråk av solsken även en mulen dag.

The wind in the willows

Jag läste aldrig Det susar i säven själv som barn, men jag har ett vagt minne av att den gick som radioföljetong vid något tillfälle. Den fångade mig aldrig, men som vuxen har jag tagit igen vad jag gick miste om då. Favoritupplagan är den med illustrationer av Paul Bransom. (Bildgoogla gärna på namnet, det är en fantastisk illustratör med djur som specialitet.)

Jag kan inte riktigt förklara vad det är i den här historien som jag tycker så mycket om, kanske är det att den är så vansinnigt rolig. Många vändningar tar den, och paddan, mullvaden, grävlingen och råttan lever ett liv som det inte alls är svårt att känna sig hemma i. Ibland känns det som om jag själv borde vara med på deras utflykter. Jag känner mig som en i gänget.

Fast råttan är ju egentligen inte alls en råtta, han är en vattensork. I en svensk översättning kallar mullvaden honom Sorkis när de är lite avslappnade och har det trevligt i all gemytlighet.

Vattensork...

Och åkersork...

Jag tror att vi har båda sorterna här. De små sakerna som katterna tar ibland är åkersork. Och de stora marsvinsaktiga djuren som rör sig som robotar är vattensorkar.

En liten rundvandring med kameran nu när snön försvunnit; här har vi sydgaveln av huset. Här hade vi skottat upp en vall med snö. Bra isolering tyckte sorkarna.

Ovanför linjen är det kryddland (tja, föredetta) och nedanför linjen ska det vara gräsmatta.

Här har det också varit gräsmatta. En gång mellan två rabatter.

Och här - vi höll allvarligt på att nästan svimma när snön försvann - här har de gångat upp så mycket av gräsmattan att det ser ut som om det är plöjt nästan.

Det går inte att gå på marken, man faller ner med fötterna i gångarna, så när man ska in i växthuset får man hoppa mellan de fasta punkter som finns i något slags hela-havet-stormar.

Självklart blir man speciellt uppiggad av att se gångarna som leder rakt in i kärnan av de få buskar och perenner och som finns kvar. *ironi*

Och här, mellan det som en gång var sparrisbäddarna, låg det så sent som förra sommaren en plattgång. Plattorna finns väl där fortfarande, men under 15 cm jord...

Och för att riktigt spä på eländet hittade jag en gammal diabild häromdagen från år 2000 när det större kryddlandet var ganska nyanlagt. Man började se ungefär hur det skulle bli. Träden och buskarna hade börjat få höjd. Och inte en sork i sikte. (Inte någon mullvad heller, men gott om paddor och grävlingar.)

Bland det första som "rasade" var förstås humlestörarna som är helt nyuppsatta på bilden. Sork gillar inte störar i marken. Inte pergolor heller.

Men vad man nu än tycker om sork i trädgården så finns det alltså trevliga sorkar i litteraturen. The wind in the willows finns illustrerad (av Paul Bransom) på Project Gutenberg. Bläddra i den här.

Om köksträdgårdar i Allt om Trädgård

Jag har verkligen varit rejält dålig, fy sjutton för vårförkylningar. Jag har inte ens orkat läsa, inte kolla bloggar. Jag har inte gjort någonting annat än sovit och hostat i tio dagar. Men igår orkade jag bläddra igenom senaste numret (6/2011) av Allt om Trädgård. Fastnade i texterna direkt. Vilket nummer! Som en godispåse. Och inte bara är det intressant läsning utan det är så vansinnigt läcker formgivning också. Titta på de två uppslagen nedan hur fint de lagt mina illustrationer i tidningen!

På något vis har de lyckats att till och med få mina akvareller att se ut som godis! Stuns i färgerna och underbara sidlayouter. Ibland är det alldeles extra roligt att vara illustratör. :-)