Pelargonium fragrans

Kanske inte den finaste, och absolut inte den mest starkväxande, men definitivt en av de doftpelargoner med starkast doft. Det räcker att bara nudda bladen så fylls luften av den litet kryddiga, starka doften.

Blommorna är bara ca 12-13 mm stora, så vill man se de söta vinröda markeringarna i svalget får man ställa sig nära.

Jag brukar inte lyckas bra med övervintring av fragrans. Den blir skräpig och svår att få reson på i vår, så jag har tagit några sticklingar nu som är planterade i småkrukor. Ett sätt att vara säker på att få behålla sorten. Ibland överlever sticklingarna bara nätt och jämt, men då tar jag nya sticklingar av dem i vår istället.

Mammaplantan efter att jag tagit sticklingar av henne.

En eftermiddag om hösten

Det är det sirrande ljudet som gör att man stannar upp i arbetet och ser sig omkring, letar i träden i närheten. Och där satt dom, en bra bit bort, men det gick inte att missta sig, sidensvansar. En stund senare kom dom och satte sig i vårt äppelträd.

Och under tiden blev jag fotograferad i smyg. Där hukar jag över den uppgrävda gräsmattan. Jag ser rätt koncentrerad ut, så jag gissar att jag antingen räddar daggmaskar eller drar maskrosrötter.

Jag gillar hösten.

Favoritpelargonen

Köpt som röd rosenknopps pelargon. Det är tredje sommaren den hängt med och den blir bara finare och finare i mina ögon.

I år har plantan blivit enorm, den är lika bred som bordet den står på. Men eftersom det är nere på noll även på glasverandan nu så har jag klippt ner den litet för att få plats med den inne.

Jag plockade av blommorna och ställde i vaser. En i köket, ett par i ett fönster, en på sängbordet. Den torkar precis som en eternell, så om jag vill kan jag spara blommorna hela vintern.

Stjärnpelargonen Röd Glitter (nedan) var jag också tvungen att klippa ner trots att den blommar som bäst nu. Jag slutade räkna blomklasarna vid 30, men det måste varit minst 50 på den. Kanske mer.

De pelargoner som står i riktigt stora krukor ställer jag ner i potatiskällaren under vintern, men de som jag är mest rädd om får stå inomhus i det rum som är svalast.

Hmm... När man tänker efter så börjar ju faktiskt odlingssäsongen snart igen. Om 3-4 månader sådär. :-)

Äkta guld

Växthuset kan användas till allt möjligt. Dagar som den här, när det regnat oavbrutet hela dagen, kan man använda det till att stå och gå igenom ärvda kartonger och kassar.

Den här resväskan skulle slängas, men eftersom alla vet att jag gärna tar hand om tyger och stuvar då jag gillar att sy, så hamnade väskan hos mig.

Öppnar jag en låda och det ser ut så här blir jag genast intresserad. Ett tjockt, nästan filtaktigt, ylletyg i en ljuvlig guldaktig färg. Jag vecklade ut det översta stycket och det visade sig vara en tre meter lång längd med ett påbörjat broderi.

Mönstret är tryckt med vit färg på tyget. Det mesta av broderiet utfört med ganska tjockt, lejongult yllegarn.

Det var två längder, troligen avsedda som draperier vid en dörr eftersom tyget är så tjockt.

Helt i botten av väskan låg de resterande garndockorna. Vilken lycka! Jag kan alltså göra broderi och draperi färdigt och använda det!

Jag blev lite förvånad när jag hittade ett kvitto på det tunnare silkesgarnet daterat 1982. I mina ögon ser mönster, och framför allt tygkvalitén, betydligt äldre ut.

Systrarna Hultgren på Grevturegatan. Där handlade jag också när jag bodde i innerstan...

Men när jag vände på garndockorna kom beviset att själva grundsatsen är äldre; inte ser de här märklapparna ut att härröra från 80-talet? Speciellt inte den med blå kant och prydliga, sirliga, handskrivna siffror?

På en av de äldre rullarna med silkesgarn såg jag bokstäver skymta på pappret som garnet var upplindat kring, så jag repade upp det, och fann den här:

Spirituosaaffären har stängt på midsommarafton 1931. Det känns betydligt mer rätt i tid. Och det hjälper oss också att få det bekräftat vem i släkten som har påbörjat detta broderi. Det är nog Maja, som har lämnat många och fantastiska broderier just från 30- och 40tal efter sig.

Visst finns det några små malhål i ylletyget, men lagar jag dem omsorgsfullt kommer de knappt att synas. För mig är det här en riktig skatt. Det är så fantastiskt att få händerna på detta inte avslutade handarbete. Aldrig tvättat ens, så gammalt, men ändå nästan som nytt.

Riktig, riktig lycka!

Mera skatter (nedan), men i levande form; de vackra bladen på Geranium dalmaticum, dvärgnäva. Den här årstiden är det guld att ha perenner som får vacker höstfärg på bladen i trädgården.

Picknicktomat

...eller Solanum lycopersicum L. "Voyage". Det var namnet jag föll för när jag beställde frön förra vintern. Jag såg framför mig hur tomaterna skulle följa med som massäck på långa, härliga bilutflykter under sensommaren. Men ärligt talat är jag ingen äta-tomat-direkt-som-den-är person. Jag vill ha den saltad och pepprad på mackan, eller skivad i en sallad. Men det är en kul tomat att odla. Hade jag småbarn skulle jag absolut satsa på några plantor varje år. Frukterna "klyftar" sig och det är nästan som att äta en apelsin, en lite rolig tomat alltså. Låter man den bli riktigt, riktigt mogen har den god smak också, fylld med syra.

Frostvakten är på i växthuset sedan en vecka men nu har jag plockat av allt ätbart. Att jag envist försöker mota köldgraderna i grind är bara för att det är så skönt att sitta med eftermiddagskaffet i ett rum som fortfarande doftar odling. Idag har SMHI lovat ymnigt snöfall, och det ser onekligen lite mörkt ut bort över Mälaren, men vi får se...

Mer sav åt knölarna!

Läste ett husmorstips i en några år gammal engelsk tidning om hur man tar hand om sina dahlior den här årstiden. Ta absolut inte upp knölarna innan plantan fått en frostknäpp. Frosten gör att blad och stjälkar töms på sav, och vart tar saven vägen? Jo, den far tillbaka till knölarna, som blir spänstiga och får lättare att klara vinterförvaringen.

Jag blir så våldsamt nyfiken på om det stämmer. Går det verkligen så snabbt, över en natt liksom? Önskar att jag hade 30 dahlior så att jag kunde experimentera; 15 upp innan frost, och 15 efter att de slaknat.

På bilderna är en av de tre frösådda dahlior jag klarade i år. (Resten av plantorna blev kapade jäms med jorden av sniglarna så fort jag planterade ut dem.) Den kommer från en fröblandning som heter "Bishop's Children". Jag blev väldigt förtjust i den här färgen. Den står så fint mot den rödbladiga smällspirean i bakgrunden.

I förgrunden en kattmynta, Nepeta Cataria.

Bilden nedan tog jag för att komma ihåg hur vacker dahlian var tillsammans med all fallfrukt på gräsmattan i bakgrunden. Äpplena plockade upp dahlians orange-aprikosa toner så perfekt.

En annan sak som jag upptäckte först idag när jag tittade på mina foton, är att just denna dahlia inte riktigt stämmer överens med varudeklarationen. Fröblandningen "Bishop's Children" ska ha ett mörkt bronsgrönt bladverk, och det har ju inte den här plantan. (Däremot har grannplantan - som ni skymtar alldeles direkt till vänster om dahliablomman i bilden - det.)

Ringblomma

De blommar fortfarande, trots frostnätterna. Jag gillar ringblommor. De är barndomsblommor.

På sommaren brukar jag dekorera sallader med blombladen. Även nu plockar jag blomblad men lägger dem på tork istället. De använder jag hela vintern att dekorera mat med. Speciellt ris, couscous, bulgur och liknande blir väldigt vackert på tallriken när man har blandat i en eller ett par matskedar torkade ringblommor under tillagningen. De ger ingen smak, men nog är det så att vacker mat främjar aptiten?

Just den här sorten tror jag heter Indian Prince. Det är en favorit. Blombladen är brandgula men det är den nästan vinröda baksidan som gör blomman så speciell.

Efter ett häftigt regn i somras.

Blommans baksida ja... Det hade Rubens Rabatter ett inlägg om häromveckan. Läs det här.

Jag har själv flera favoritbaksidor. Indian Prince hamnar absolut på top 3.

Dagbok

Jag klarade alla utom två undan frosten. Jag har fortfarande inte vant mig vid hur mycket tidigare frosten kommer i inlandet jämfört med vid Mälaren, men jag är ändå nöjd med skörden vintersquash jag fick.

De ljusa frukterna nedan är myskpumpa, en kulturarvssort som funnits i odling sedan början av 1800-talet. Cucurbita moschata "Long Island Cheese". Den lär bli godare efter en tids lagring men jag tycker att den är väldigt god nyskördad också.

Med all squash och den sista näven bönor skördade tyckte jag det var det lika bra att göra höstfint i landet, så i går eftermiddag var det grävning för hela slanten. Nu ska jag göra precis som jag gjorde förra hösten - täcka hela landet med ett tjockt lager löv. Det första året var jorden nästan helt utan maskar, men lövtäckningen gjorde underverk.

Grönsakslandet är 6 meter långt och 140 cm brett. Meningen är att det så småningom ska bli tre upphöjda bäddar. Det trodde jag att jag skulle hinna med redan i somras, men squashen växte så att det ganska snart blev omöjligt att ens klippa gräset i närheten.

Nåja, man ska väl ha något att pyssla med i vår också. :-)

I somras satte jag ner två kardonplantor i landet också. De har inte blivit större än så här, ca 80 höga. Jag planterade ut dem alldeles för sent. Nu läste jag precis att de ska börja blekas med säckväv eller papp redan i september, så jag vet inte riktigt hur jag ska göra nu. Jag tror nästan att jag testar att linda in dem i nåt och ser hur det blir. Provar man inte så vet man ju inte, eller hur?

Plantorna är så otroligt vackra som de är. Nästa år ska jag så några för att sätta i gräsrabatten, eller på något annat ställe som jag ser inifrån fönstren den här årstiden.

Grönsakslandet i slutet på juli (nedan). Det till vänster i bild är hallon och dem använde squashen som klätterstöd. Med resultat att nu när jag skördade så plockade jag bokstavligen squash i lårhöjd i hallonsnåret.

Jag hade sått två rader låga solrosor i grönsakslandet också, men de blommorna såg vi inte mycket av. Utom när man lyfte på squashbladen och kikade in under dem.

Vad gjorde jag mer igår? Jo, jag klippte av en omgång till av kattmyntan och hängde på tork, grävde upp dahliaknölarna, rensade bort maskrosor ur rabatten (lätt att få upp med rötterna nu när jorden är fuktig), och grävde ner ett krusbär som jag upptäckte att jag glömt att plantera. Idag ska jag ta hand om ringblommorna som fortfarande blommar för fullt, bära in de sista pelargonerna, räfsa litet äpplen och ta mer frön av digitalis och Emilia.

Lövkrans

Det är en repris från förra året det här, men nu har jag lagt till en illustration som visar hur man går till väga när man gör kransen. För mig tog det bara en dryg timma att göra den, inkluderat stommen, så det är ganska litet energi spenderat på väldigt mycket uttryck. Kransen mäter 40 cm tvärsöver. Klickar ni upp illustrationen kan ni printa ut den i A4.

Gör man stommen själv av tidningspapper som jag har gjort här, så är kransen komposterbar. Det är bara att fiska upp ståltråden ur komposten i vår.