Vit ängsnäva

Det var då attan till att vara ett envist undflyende fotoobjekt. Jag har varit och bråkat med henne flera gånger om dagen den senaste veckan, men i går kväll stod hon äntligen så hyfsat still att jag iallafall fick några bilder där det syns att hon har fem kronblad (och inte vita bomullstussar) i stjälksluten.

Visst är hon fin? Helt och hållet vit, som ett nytvättat lakan.

Jag tog med mig tumstocken ut. Är alltid rädd för att överdriva så jag tänkte att jag skulle kolla om hon verkligen är 110 centimeter som jag skrev i går. Det stämde inte riktigt. 130 centimeter hög är hon.

Tecknar ut sig väldigt fint mot ormhasseln bakom.

Ateljéträdgården ligger i kompakt husskugga hela eftermiddagarna och kvällarna, så alla ljusa växter blir väldigt tydliga. Det jobbade jag med ganska aktivt ett tag, att bilda ljusstråk i skuggan.

Problemet med ängsnävorna är att de lägger sig efter blomningen. För att inte hela plantan ska bli höst på en gång så måste den klippas ner. Och det blir stora hål i rabatten. Jag tycker inte att jag ännu har hittat någon annan perenn som fungerar som bra komplement till dem, men däremot så funkar de flesta vanliga kryddörterna bra. Malört, åbrodd och kungsmynta är perfekta ihop med ängsnävor. Kungsmyntan kan man hålla tillbaka genom klippning tills nävan har blommat klart, och sen låta den växa till sig.

Malört och åbrodd är bara halvhöga så länge nävan blommar, men fyller tomrummen sen när nävan är nedklippt.

Jag tar gärna emot tips på perenner som funkar bra med ängsnävor. Vad använder ni?

Älsklingar

Jag vet att jag inte är ensam, det blommar av nävor i många bloggar nu, men jag kan inte låta bli att göra ett inlägg jag med. Älskar dem. Och just precis nu blommar det som vildast i min ateljéträdgård. Den första nävan jag köpte var en nätnäva, g. renardii, dem missade jag tyvärr blomning av i år eftersom jag inte var på plats. Den andra nävan jag införskaffade var ängsnäva Geranium pratense 'Splish Splash'). Den köpte jag frö av i England och sådde själv för många år sedan.

På bilden ovan samsas den strimmiga ängsnävan med en självsådd variant av brunnäva. (Eller om det är en typ av geranium x monacense.) (Det råder en viss förvildning - och därmed namnförbittring - bland mina självsådda nävor.)

Ängsnäva ihop med humle. Inte dumt. Fast egentligen ska det vara en gång här. Jag ska dra upp alla nävorna här så fort de blommat klart. (Just nu får jag gå en omväg på fyrtio meter för att alls komma in i huset.) (Det går liksom inte att kliva över plantor som är 90 centimeter höga.)

När den strimmiga ängsnävan självsår sig blir det antingen strimmiga eller blå blommor på plantorna. Här nedan en av de blå. Det lustiga med den blå är att knoppar och även höljerna kring fröhusen skiftar i rött. Också stjälkarna går i rött precis närmast blomman.

När alla självsådda plantor dyker upp ur jorden på våren så ser man redan då om det ska bli en strimmig- eller blåblommig planta. På de exemplar som blir blåblommiga är de första bladen som visar sig alltid röda istället för gröna.

Det kan komma enstaka vitblommiga exemplar bland de självsådda också. Men det verkar inte vara så vanligt. Av de säkert hundratals plantor jag rensat bort genom åren har jag bara hittat en enda rent vit. Den är jag väldigt rädd om. I år är den 110 centimeter hög och blommar nåt alldeles väldigt ståtligt. Tyvärr vill den inte låta sig fotograferas verkar det som. Den ser till att bli under- , över- eller ofokuserad varenda gång jag riktar kameran mot den. Men jag ska prova igen.

Här nedan ett bi på en geranium x monacense. Det här är egentligen min favorittyp av näva. Jag är svag för de småblommiga i luddiga färgskalor som går åt grått, brunt, rosa och purpur.

Midsommar

Vår midsommartradition är att packa picknickkorgen och ta en riktigt lång bilutflykt. Så gjorde vi också i år. Den här gången hamnade vi på en mälarbrygga. Fantastiskt väder och några spridda badgäster som kom och gick. En filt under huvudet och en bok. Mycket bättre än så blir det inte.

På kvällen dukade vi upp för middag ute, men blev tvungna att ta skydd undan myggen i växthuset. Inte har det märkts att invasionen börjat avta än, trots att "experterna" lovat att de stora skogsmyggorna skulle försvinna till midsommar.

På midsommarnatten kan vad som helst hända, det vet man ju. Den är magisk. Men ibland vet jag inte om jag är riktigt upplagd för den slags magi den har att erbjuda mig.

Vid midnatt började jag plocka in matrester, filtar och husdjur. Och utanför köket, en trappa upp i huset, kliver jag plötsligt på något väldigt kallt och väldigt kladdigt. En hyfsat stor mördare. Mitt på golvet.

Hur har den hamnat där? Vi har sork i trädgården, vildsvin, rådjur, harar... Man lär sig att leva med allt. Och di där små grå sniglarna som följer med sallatsbladen ibland, dem kan man väl också stå ut med. Men stora spanska mördare som slemmar runt på golvet?! Nee-ej!!

Började fundera litet på hur det kan ha gått till, och drog mig till minnes ett tillfälle för några år sedan när jag tyckte att maken hade en groda i skon. Ni vet hur det är; man ser något som är så otroligt att det inte kan vara sant, så man sorterar genast bort intrycket. Och om man tänker på det igen så är det bara för att konstatera att man har en väldigt livlig fantasi. Så var det då, en gång. Maken gick förbi mig i sina Birkenstock-tofflor och jag tyckte att jag såg en groda skymta i skon. Jag skakade på huvudet åt mig själv och så var det inte mer med det. Förrän flera timmar senare, när vi satt och åt kvällsmat i växthuset, och han väldigt avslappnad och tillfreds med tillvaron satt och vickade med tofflan på foten. Och där var den igen.

- Men Klas-Göran... Har du en groda i skon? Jag pekade ner mot hans vickande fot.

- Hmm... besynnerligt... säger min äkta hälft, tar av sig toffeln, pillar bort en väldigt platt groda, slänger ut den genom dörren, sätter på sig toffeln igen, och fortsätter att läsa sin tidning. Att han hade gått omkring med en groda under strumpan större delen av dagen bekymrade honom inte alls.

Den här plötsliga hågkomsten ledde till att vi hemma hos oss, vid midnatt på midsommarafton, hade ett förhör (lett av undertecknad) som i framtiden förmodligen (av maken) kommer att gå under beteckningen "Birkenstock inkvisitionen".

- Klas-Göran, hade du på dig dina Birkenstock idag? Kollade du om det låg några djur i dem innan du gick in? Är du SÄKER på att du kollade båda tofflorna? Kan det ha funnits sniglar i dina skor men att du inte såg dem för att det var för mörkt?! Nästa gång kommer du väl in med sorkar i tofflorna!

- Iann... Du plockade ju in en stor bukett pioner tidigare idag...

- Hmm... visst ja...

Utflyktstips 2010 (2)

Har man minsta fundering på att besöka Julita vid sjön Öljaren i sommar så är rätta tiden att göra det nu, för precis just nu pågår pionblomningen för fullt. Men nästan hälften av samlingens pioner står fortfarande i knopp, så än har man litet tid på sig.

Amerikansk hybrid 'Flame', 1939. Tidig, rikblommande och bra snittblomma.

Paeonia peregrina 'Fireking'. Tidig.

Paeonia lactiflora Luktpion 'White Cap', 1956. Senblommande.

Inte ofta man ser rent och klart röda pioner. Amerikansk hybrid 'Diana Parks', 1942. Tidig.

Paeonia lactiflora luktpion 'Illini Belle', 1899. Medelsen.

Paeonia delavaye var. luteahybrid. Gul småbuskpion. Medeltidig.

Julita har öppet dagligen nu under högsäsong, kl 11-17. Öppettider resten av året se hemsidan.

I plantskolan finns det förstås pionbebisar till salu, alla från den egna samlingen som byggdes upp med hjälp av Hermann Krupke.

(Eftersom Julita är genbank för äpplen så finns det också ett bra urval äpplesorter att köpa.)

Pionbebisar i långa rader.

Stort tack till Magnus på Allt om Trädgård som i sin blogg tipsade om Julitas pioner. Utan dig hade jag glömt bort det Magnus! Vilken sagolik heldagsutflykt jag fick!

Inte trött på pioner än? Titta på min mans bilder i vår fotoblogg.

It's alive!

Jag grävde äntligen upp det döda valnötsträdet och vad fick jag se när jag skakade bort jorden från rotklumpen? Liv! Vet inte riktigt vad det kan bli av detta, det ser ut för risk att det blir en aning flerstammigt, om det alls blir något mer än några blad som kommer. Men nu hamnar valnöten i kruka för översikt och omvårdnad resten av sommaren.

Man ska inte slänga saker för tidigt!

Fantasifull istället för principfast

Av princip köper jag aldrig omärkta växter i plantskolan. De ska ha ett namn. Och då menar jag att namnet ska vara utskrivet i sin helhet på latin, och om växten är utrustad med ett sortnamn så vill jag ha även det på etiketten.

Varför är det så viktigt då? Jo, är det en växt jag aldrig odlat tidigare går det så mycket fortare att ta reda på information om jag kan slå på namnet. Och nästan ännu viktigare; vill jag köpa till fler exemplar av samma växt två månader senare så kan det mycket väl hända att den då är beställningsvara i plantskolan. Hur hjälpsam personalen än är, så brukar de sällan klara av det uppdraget om jag inte kan ge dem namnet på det jag vill att de ska ta hem åt mig.

Trots mina principer så händer det ibland att växter utan namn hamnar i shoppingvagnen. Jag kan inte riktigt förklara för mig själv hur det går till. Kan det vara så att de hoppar ner i korgen själva? Aklejan på bilderna är ett praktexemplar på en av de växter jag helt mot mina egna grundsatser köpte förra sommaren. Hon blommar så att det nästan ser ut som om en skär, stor badboll har hamnat mitt i rabatten. Och eftersom det inte funkar att vara namnlös i längden så går hon numera under det namnet; badbollen. Det är inte till större hjälp för den växtintresserade, men hjälper åtminstone mig och maken att hålla reda på henne.

"Det är enklare att slåss för sina principer än att leva upp till dem."

Alfred Adler

Jag fick en fråga i ett tidigare inlägg om petflaskor hjälper även mot sniglar. Själv har jag inte haft dem över plantorna så länge att jag vågar säga varken ja eller nej. Men i boken ABC om mördarsniglar av Kerstin Engstrand, får kragar (dit även petflaskor räknas) betyg ett på en skala där fem är högsta poäng. Eftersom petflaskorna ändå finns med bland uppräkningen av förebyggande åtgärder och bekämpningsmedel, så är det säkert värt att prova Laila!

I ABC om mördarsniglar står det inte bara om den spanska skogssnigeln, vi får även lära oss känna igen andra vanliga svenska sniglar och deras särdrag. Fokus ligger dock på mördarsnigeln. Om man som jag precis har börjat få problem med dem så finns det många tips och råd. Framförallt är boken trevlig för att man efter att ha läst klart den tycker sig ha lärt känna den spanska skogssnigeln litet bättre. Visste ni till exempel att den är väldigt hemkär och föredrar platsen där den är född?

Boken finns att beställa bl.a. på Bokus. Där kan man också provläsa några sidor ur den om man är intresserad.

Facit

Nästan halva juni har gått och jag antar att man väl kan säga att man nu helt säkert kan se vad den hårda vintern egentligen ställde till med. Att det lilla nyplanterade valnötsträdet dog har jag redan berättat, men så är det ett och annat som visst lever, men aj vad risigt och trist det ser ut.

Till vänster i bilden nedan är en gammal, stor paradisbuske. Den har knoppar nu, på två grenar. Resten är snustorrt. Tar man en gren mellan fingrarna kan man smula sönder den. Jag antar att det inte finns något annat att göra än att klippa ner den vid marken och se vad som händer.

Bilden till höger ovan föreställer min glanskörsbär, prunus serrula. Jag lade ner tid på att hitta ett flerstammigt exemplar som såg ut som jag ville, och jag lade pengar på att köpa ett större exemplar så att jag inte skulle behöva vänta så länge på att det skulle bli något av den. Och så ser den ut så här nu... Men, det kommer faktiskt nya, friska skott nere vid basen. Jag vet inte riktigt hur jag ska behandla dem bara. Är det någon idé att vänta och se vad det blir av dem, eller ska jag gräva upp hela trädet och slänga på komposten?

Bilden nedan till vänster. En rosenspirea. Det finns två på tomten, jag har inte planterat någon av dem. Bägge ser likadana ut. Men här ser man redan att de kommer igen nerifrån. Jag såg i Uppsala Botaniska trädgård förra veckan att deras spireor är lika härjade.

Till höger i bilden ovan ett städsegrönt mycket stort och väldigt vackert exemplar av något vars namn... precis nu helt fallit bort... *hjärnsläpp*. Vackert exemplar skriver jag, ja, det har varit vackert. Men all snö i vintras fullständigt mosade de långa, mjuka grenarna. Jag ska ge mig in i det där grensnurret och klippa ur all dött, och det kommer att göra ont i hjärtat kan jag berätta.

Jag pratade med den lokala plantskolan och de kunde berätta att de hade fått höra många sorgliga berättelser senaste tiden. Det ovanliga med vintern som var är att den tog så mycket som normalt brukar klara sig även hårda vintrar. Inte bara unga, oetablerade plantor gick åt skogen, utan 15-20 år gamla buskrosor, uppvuxna träd, klätterväxter som i många år prytt husfasader... Och det som gör mest ont att förlora är minnesväxterna. Rosen jag fick av mor, den första plantan vi satte i vår nya trädgård, trädet vi planterade när vår dotter föddes... Det är som om delar av ens historia plötsligt försvinner...

*

Något trevligt ska jag väl skriva om också. Mina sork-dödade pioner kanske? Jag berättade tidigare i våras om hur sorken farit fram under snön under vintern och hur mycket de förstört. Bland annat de två, stora buskpionerna som jag fått av min pappa och haft i minst femton år. Den ena var bara att lyfta upp ur jorden, det fanns överhuvudtaget inget rotsystem kvar på den. Den andra stod snett men bjöd ändå litet motstånd när jag drog i den, så jag lät den sitta kvar eftersom den också verkade ha några knoppar i liv på en av de fem huvudgrenarna.

Och så här ser den ut idag. Att hela busken ser helt vanskapt ut eftersom den bara har en ynklig gren som pekar ut åt ena sidan syns knappt nu när den är full av blad. Och så fint den blommar ändå.

(Och om ni nu tänker er det här gånger fem i storlek och blom, och lägger till ytterligare en lika stor buske men med vita blommor bredvid - då förstår ni varför jag inte gillar sork va?)

Djurliv

Det tog väl ungefär femton minuter och sen var första sommarblomman i kruka naggad i kanten. Det var bara att leta fram några petflaskor, kniv, sax, och sätta igång med nödinsatserna.

Men det var inte mördarsniglar. Inte fåglar heller, inte i den nätinhägnade rastgården. Nej, det var rastgårdens invånare själva som genast fattat ett väldigt intresse för vad matte hade pysslat med i jorden.

De tuggar nog i sig lite då och då hela sommaren, men det är bara nu när plantorna är små som det irriterar mig en aning. (Att bli toppade tål nog de flesta växter jag planterar i kruka, men det är värre när kissarna på pin kiv och av plötslig leda eller upprorslusta sätter sig och drar upp hela plantor ur jorden.)

Har man innekatter kan minsta händelse bli som en stor gåva. En nyutflugen skatunge som plötsligt dimper ner på fönsterblecket utanför fönstret håller oss alla sysselsatta och djupt engagerade i mer än tjugo minuter.

Kissarna övar på att smyga, på att burra upp svansarna, på att tjattra. Skatan sitter och bligar in på oss och hackar rätt så uppfodrande på rutan. Den skrämmer fullständigt slag på äldsta katten som springer och gömmer sig under diskbänken.

Jag vet att skator hackar ihjäl unga katter om de kommer åt. Men jag tror inte att den här vingliga ungen skulle ha stor chans mot mina mördarmaskiner. (Mördarmaskinen under diskbänken undantaget då förstås.)

Ett tag var det ganska många katter i grannskapet, och vi märkte att ingen av våra holkar fick vara fred. Vi plockade bort de flesta men satte upp en på ett ventilationsrör vid husväggen istället. Där boar oftast blåmes, men i år har vi talltita i den. Till glädje både för oss och för våra katter får jag väl säga, för det här är precis vid vår uteplats, och just nu sitter vi hela tiden och tittar på när ungarna blir matade med insekter hämtade i vårt päronträd.

Under takpannorna har två talgoxpar sina ungar, och de hämtar precis som talltitan maten i päronträdet. En annan fågel som verkligen uppskattar vad det nu är i päronträdet som är ätbart, är hackspettarna. Ibland, speciellt kvällstid, kan det sitta flera stycken samtidigt och picka i skotten.

Not: Våra katter är innekatter och går aldrig lösa utomhus. De har en nätad rastgård där de får njuta "uteliv" under sommarmånaderna. De blir fräkniga (jodå - i öronen!) och fångar till och med en och annan sork ibland. Andra byten de gärna kommer in med är vårtbitare, fjärilar och gråsuggor.

Ett gult stråk

Sista tulpanen i blom hos oss. Jag fick för mig i höstas att jag skulle göra ett gult hörn i trädgården, och därför inhandlades bland annat dessa tulpanlökar som planterades under en forsythia så att det skulle bli en riktig gulchock till våren.

Vet inte om det är fler än jag som noterat hur sena och fåblommiga forsythiorna är i år? I vår lilla stad har man kunnat räkna blommorna på buskarna.

Jag har sparat namnetiketten till tulpanen, visst har jag det. Frågan är bara var jag sparat den. (När jag hittar den ska jag skriva in namnet.)

För att vara helt ärlig har vi uppskattat den här tulpanen mer som snittblomma än som trädgårdsväxt. Den står jättelänge i vas och tre stjälkar har bildat en hel bukett på bordet. Blommorna är gigantiska och vackert stjärnformade när de stått ett tag.

Det gula hörnet har också precis fått tillökning med en gulbladig smällspirea, Physocarpus opulifolius Den har planterats ganska skuggigt, och min förhoppning är att den kommer att lysa upp en del av tomten som ibland kan kännas litet mörk.

Vi har fin utsikt över den från uteplatsen där vi sitter mest om våren, och jag tror att den kommer att fungera som en riktig vitamininjektion vid lövsprickningen. Det syns inte i bild, men bredvid har jag planterat flera småplantor av strutbräken. Deras skira grönska står väldigt fint mot spireans lysande, gula färg.

Ca 1-1,2 meter hög ska den här sorten som heter 'Darts Gold' bli.

I tisdags var vi på konsert på Filadelphiakyrkan i Stockholm. Den var BRA. Och det var KUL.

Prinsesskaktus?

Det blir några inomhusbilder idag. En av mina bladkaktusar blommar för andra gången på kort tid. Förra gången hade den fem blommor, nu är det 38! Jag köpte den som en prinsesskaktus på Nordiska Trädgårdar för några år sedan, men jag börjar tvivla på att namnet är riktigt. Enligt Uppsala Universitets hemsida är den storblommande röda bladkaktusen en kungskaktus, och den rosablommande en drottningkaktus. Prinsesskaktus hittar jag inte någonstans, men däremot finns det en Nattens Prinsessa, som blommar i vitt.

Någon som är bra på kaktusnamn och kan hjälpa mig att namnge den här?

Ni som har liknande kaktusar hemma vet hur maffig den är i blom. Det längsta bladskaftet på bilden ovan, hängande till höger i bild, är nästan 90 cm långt. Kanske ger det en fingervisning om hur stora blommorna är?