Kanske lite lustigt att skriva om att föröka trädgårdens perenner när snön yr utanför, men om man plockade in kärleksört tidigare i höstas och satte i vas så fick den säkert rötter efter ett tag, eller hur? Kärleksört är bra på det, att vilja överleva och föröka sig. Redan efter ett par veckor i vatten har mängder med rötter bildats.
Och efter en månad så är glaset fyllt med nya skott dessutom.
Är man ekonomisk - eller som jag, har hittat en speciell sort det skulle vara trevligt att ha fler exemplar av - så tar man vara på den nya planta som bildats av kvisten man hade i vas.
Man klipper bort det gamla...
... och lilla bebisplantan sätter man i jord. Det fungerar alldeles utmärkt att ha den inne på fönsterbrädet över vintern om man skulle vilja (eller om det redan är tjäle ute, och för sent att gräva ner den).
Vi blev väldigt förtjusta i de vita kärleksörtarna som har funnits i plantskolorna i år. Tyvärr började vi titta efter dem så sent på säsongen att det bara fanns väldigt fula exemplar kvar. Därför köpte vi bara en, och tar en omväg på något år (eller två) till fler exemplar genom att föröka själva istället för att lägga ut pengar på risiga exemplar. Slow gardening kallas det med ett populärt uttryck, att odla med kärlek och eftertanke, och att hushålla med resurser.
(Jag kunde inte låta bli att testa att klippa ett nytt snitt vid nästa brytpunkt på den avklippta "moderstjälken" och sätta i vatten igen. Och jo, det håller på att bildas ännu en planta på den gamla stjälken.)
Vill ni se den vita kärleksörten i full blom titta in på Klas-Görans blogg.
