lördag 19 november 2011

Små glädjeämnen

Jag kan bli så otroligt glad över småsaker ibland. Som när jag upptäcker att den gulbladiga smällspirean har kvar sina blad även fast allt annat i trädgården fällt sina. Vilken färgklick den plötsligt blir - lika vacker nu som på våren när den bryter i en explosion av lime.

Jag har nästan ingenting som ger vintervärde i trädgården ännu, så allting som ger glädje fortfarande nu i november är små korn av guld.

För att få vinterstruktur i trädgården planterade jag buxbom för tre somrar sedan. Den har äntligen satt fart att växa i år, men inte vågar jag tro att den ska klara sig undan svampangreppen som härjar all annan buxbom. Så i somras skaffade jag några plantor gamander som jag ska testa som kantväxt istället. Den har inte vuxit med ett blad sedan planteringen. Och än så länge förstår jag inte alls varför den ofta beskrivs som alternativ där det är för kallt för att odla buxbom. Mina plantor står redan lika kala och spretiga som det mesta annat. Men den kanske sätter fart nästa år. Eller året efter det... Jag får väl vänta och se.
Jag tycker det är svårt att hitta låga, mörkbladiga, kantväxter som håller formen vintertid här i zon 3(4). Nepeta fungerar ju alltid, men den är i uttrycket ganska långt ifrån en välklippt buxbomshäck. I en stor trädgård blir det förstås genast många fler valmöjligheter, men när man måste tänka smått blir det något av en utmaning.

Fjärilsbusken är en till växt som normalt inte alls funkar här. Men när plantor plötsligt dök upp i varenda plantskola i trakten så tyckte maken att vi skulle prova. Skyddat läge, väldränerad jord och vintertäckning ska den ha för att överleva vintern.
Vi har planterat den i den gamla grusgången. Det är grusblandad jord ner till ett djup av 50-60 cm. Den står bredvid en uteplats som silar bort de värsta vindarna från både norr och öst. Och vintertäckningen löste vi så här:

En inhägnad av hönsnät, fylld med löst packade löv, runt busken. Tipset fick jag i en gammal engelsk trädgårdsbok. Jag har ingen som helst aning om ifall det kommer att fungera, men det får jag veta i vår. Åtminstone kan chansen finnas att skotten på de nedre delarna av stammarna får sitta kvar.

söndag 13 november 2011

I trädgården är det alltid den vackraste tiden...

... åtminstone känns det så när jag tittar på bilderna jag tog igår. Dessa färgtoner träffar mig direkt i hjärtat. Och inte blev det mindre vackert av dimman som låg tung hela dagen.

Men helt ärligt tycker jag att det är i kallaste laget att jobba ute nu. Jag satt och väntade vid köksbordet ända fram till lunch innan termometerns kvicksilver orkade sig över nollan. Speciellt mycket över nollan var det dock inte, som varmast blev det en plusgrad.

På dagordningen stod att gräva om grönsakslandet och räfsa upp alla löv från de fyra äppelträden. Trots varma kläder, mössa, raggsockor i gummistövlarna och underställ, var det helt omöjligt att få upp värmen. Inte ens när jag grävde som kraftigast blev jag varm. De blöta trädgårdshandskarna kylde så att hela kroppen var som en isbit, och efter ett tag hade jag knappt någon känsel i fingrarna.

Jag kom att tänka på en sommar som parkanställd för ganska länge sedan, en sån där sommar då det regnade precis hela tiden, och precis varenda dag. Efter ett par veckor hade jag sår både på händer och fötter, sår som inte läkte förrän mitt sommarjobb var slut. När arbetsdagen var över lade vi nämligen in både kläder, handskar och skor i torkskåpet, gjorde vi inte det var allt fortfarande blött dagen efter. Skorna och handskarna var i läder, och när de torkade i torkskåpet blev de stenhårda. I handskarna kunde man inte böja fingrarna innan de blivit uppblötta av regnet igen. Skorna, med stålhätta, blev inte blöta lika fort som handskarna, så av dem fick man ännu värre skavsår än av handskarna. Jag minns inte att vi någonsin klagade. Det var bara så det var.
Att bara låta saker vara som de är, är lite svårare idag. Jag funderade ganska ordentligt igår medan jag grävde vad lösning på mitt problem skulle kunna vara. Problemet att inte kunna sluta frysa alltså. Det enda uppenbara var att ha ett handskförråd om minst 10-15 par. Inte för att det skulle räcka en råkall dag med dimma, duggregn och när man handskas med kärra efter kärra med blöta löv, och lerjord. Men kanske skulle det kännas lite bättre iallafall, att inte behöva vara utan känsel i fingrarna fyra timmar i sträck.

Nå, till slut lät jag mig besegras. Både av kyla, mörker och uppenbar brist på fantasi. Det är helt enkelt slut på trädgårdssäsongen i Sörmland, jag får nog acceptera det. Det är inte meningen att man ska stå i duggregn och gräva om land när det nollgradigt ute. Det funkar möjligtvis i april, men inte i mitten av november. Den här tiden ska man helst bara gå runt och småpyssla. Piffla med saker, inte muffla i det blöta. Och så ska man njuta av alla underbara färgkombinationer naturen och trädgården bjuder på just nu. Hundra nyanser av brunt, och gråblått.

torsdag 22 september 2011

Blommande paket

Tänk om det kunde komma fler sådana här paket med brevbäraren.

Tack Fagras Trädgård! Den ser jättefin ut. Stjälkarna är satta i vatten och plantan ska jag plantera i eftermiddag. Brokbladig kärleksört är det.

PS. Charlotte! Ett par nya stjälkar av postmannen står på rotning åt dig. Jag har skaffat mig en liten kattsäker hylla. Ska de komma åt plantorna där måste de först utveckla vingar. Hoppas jag.

onsdag 14 september 2011

Man tager vad man haver

Jag lider egentligen inte brist på blommor i trädgården nu, men att bara låta de skira blomstänglarna på sallaten gå i kompostbingen... nej, det kan jag inte. De får göra tjänst som prydnad på planteringsbordet ute några dagar innan det är dags att helt säga adjö.


Vad ska man säga om resterna av Katja då, Katja som dånade in i Sörmland igår morse och härjade som värst under kvällen och natten? Jag kan iallafall berätta att jag inte längre behöver fundera över om jag ska hinna se rosenskärorna blomma. Alla plantor utom en är av vid marken, och de tog bambustörarna med sig i fallet. Det ser bokstavligen talat ut som om en storm har dragit fram i rabatten.

måndag 12 september 2011

Vågar man hoppas på att rosenskäran ska hinna blomma?

Ja, det är frågan. Men nu har den äntligen knoppar iallafall. Vad är det för fel på dom, jag har hört att flera har samma problem i år? Stora, fina plantor (två meter höga) men inte en blomma utslagen ännu. Och ändå sådde jag dem tidigt, i början av april tror jag, och plantorna var 40-50 cm höga och jättefina när jag planterade ut dem i början av juni... Skumt.

lördag 10 september 2011

Snyggt förpackad fågelmat

Om jag vore fågel skulle jag också dras hit...



Solrosorna dök upp i grönsakslandet av sig själva. Inte speciellt vackra blommor (som dessutom bara blommade några dagar) men de tallriksstora fröhusen är minst sagt poppis hos bevingade besökare.

måndag 29 augusti 2011

Nyskördad tillflyktsort

Hemma hos oss pågår det vi hoppas ska bli det sista rycket i köksrenoveringen. Jättekul (ha,ha) att sätta upp innertak, dörrfoder och golvlister, när det inte finns en rak vinkel i köket. Och jättekul (ha,ha,ha) att byggvaruhandeln slutat att saluföra det foder vi valt till dörrar och fönster (det foder som de lovade skulle finnas kvar i sortimentet i flera år) och vi nu har ett fönster som ser helt annorlunda ut än de andra. Ett fönster som det tog oss två exakt en vecka att fixa och som vi inte har den minsta lust att lägga en vecka till på. Men fint blir det, trots det. Och vid veckans slut kanske vi till och med har takbelysning. Bara en sån sak.

Jag tycker att det är roligt att slipa, spackla, måla och fixa, och trivs ganska bra med tillvaron just nu. Men jag undrar om jag skulle tycka det var lika okey om det inte vore för det faktum att jag kan ta min tillflyktsort till trädgården några gånger under dagen. Sitta med en kopp kaffe och titta på blommorna. Plocka sallatsblad till middagen. Skörda grönsaker.

Det finaste jag har i grönsakslandet just nu är stjälksellerin 'Tall Utah 52-7'. Otrolig grönska, och vackra plantor som är som smycken i landet.

Ser ni "kompisen" (nedan) som satt i blasten när jag tog upp en planta?


Vinbärssnäckor brukar inte göra så mycket skada, tycker jag. Men slemmigt blir det likväl.


Jag har en bekant vars granne planterat in vinbärssnäckor i sin radhusträdgård. Han som har snäckorna tycker att de är jättefina och värnar om dem ömt, men alla grannarna är fullständigt tokiga över att sniglarna inte håller sig på "sin" sida av tomtgränsen. På nätterna samlar grannarna vinbärssnäckor i hinkar, sätter lock på, och ställer in dem på "snigel-tomten". Och varje morgon släpper snigelälskaren ut snäckorna i det fria igen. Man kan ju undra hur länge detta krig kommer att fortgå. :-)

Jättefin barbequesås med selleri hittar man på recept.nu.

fredag 26 augusti 2011

Tacksamt i kruka (II)

Ateljens entré har denna välkomstplantering i år. I våras när jag planterade den stora zinkkrukan hade jag ingen aning om ifall jag skulle finnas på plats för att vattna under sommaren, så jag hade ingen lust att lägga ut pengar på att köpa växter.

I krukan satte jag tre stycken skott från brokbladig ampellilja och tre självuppdragna plantor av eldblomma Alonsoa warscewiczii. Jag tycker att det blev ursnyggt. Och nästan gratis.

Eldblomman har väldigt små blommor, men i gengäld blommar den rikligt och länge. Den här sorten heter 'Salmon'. Det finns en rödblommande också som heter 'Rebel'.

Förra årets entrékruka hittar du här.

tisdag 23 augusti 2011

Mentha x gracilis 'Variegata'

Apropå myntor i kruka och om att toppa dem; här har vi en annan. Mentha x gracilis 'Variegata', ingefärsmynta. Det här är en mynta som tidigt på våren har det mest ljuvligt variegerade blad i grönt och gult. I maj månad är de unga bladen närmast självlysande, men efter hand övergår de till rent grönt. Det spelar ingen roll om plantorna står i sol eller skugga, gröna blir de.
Bilden nedan är tagen häromdagen. I båda krukorna är det ingefärsmynta. Den längst fram klippte jag ner helt i början av juli i hopp om att den skulle bli variegerad igen i den nya tillväxten, men den totalvägrade.


Hur som helst tycker jag att det är ganska roligt att laborera med sådana här växter i kruka. De är väldigt tacksamma att flytta runt i rabatterna där det blivit tillfälliga "hål" för att man klippt något. Och den här årstiden när det börjar se lite slitet ut här och var, lyser den klippta ingefärsmyntan verkligen upp.

Men det är klart... Den är väldigt söt i blom också. Jag kan inte förklara varför, men jag verkligen älskar blommor som kommer i våningar efter stjälken.


Ser ni det röda lejongapet till höger i bilden överst? Den har tydligen bestämt sig för att den växer bra där. Det är tredje sommaren nu som den kommit igen.

lördag 20 augusti 2011

Echinacea 'Harvest Moon'

Jag såg bilder på den i vintras på en engelsk plantskolas hemsida. När jag hittade den här i Sverige blev det inköp direkt. Saffransfärgad skönhet på väg att slå ut.

Klicka gärna upp bilden, den blir vackrare då.

fredag 19 augusti 2011

Tacksamt i kruka

Det finns flera perenner i trädgården som sprider sig - eller fröar av sig - så mycket att man varje vår har anledning att rensa bort en del av dem. Istället för att lägga renset på komposten brukar jag ta en del av det till vara och fylla ut krukplanteringarna med. Olika myntor hör till de mest tacksamma att odla i kruka. De är lättskötta och går också att hålla tillbaka i storlek genom toppning om man så vill. Genom upprepad toppning håller de sig också fräscha i bladverket hela sommaren.

Ett par speciellt fina myntor för samplantering i kruka är gråmynta, Mentha longifolia 'Buddleia', till höger i bilden. Och Mentha suaveolens (el. Mentha x rotundifolia) 'Variegata', brokbladig ananasmynta. I den här bilden sitter de tillsammans i en kruka, men båda två fungerar väldigt bra ihop med i stort sett vilka ettåringar som helst.


Just Buddleiamyntan, som jag har för första gången i år, har blivit en ny favorit bland de blommande kryddörterna. Den är ganska lågvuxen, ca 35-40 cm, och den bildar täta, fina "ruggar" med sitt blågröna bladverk. Blommorna är lilarosa och lockar till sig mängder av insekter och fjärilar. I köket är buddleiamyntan lika användbar som grönmynta - den passar till i stort sett allt. Te, kött- och efterrätter, sallader (tsatsiki) och såser.


Andra av trädgårdens perenner som är tacksamma att använda som utfyllnad i krukplanteringar är olika sorters plister, revsuga (speciellt den rödbladiga är fin), penningblad och flocknäva. Oregano frösår sig ymmigt hos mig, och blir också fin i kruka om man ser till att hela tiden klippa den så att den inte blir så stor. Den blir då en fin, grön bakgrund till mer färgglada, blommande växter.
De växter som jag har räknat upp här brukar finnas i överflöd om man har dem. Men även andra perenner som inte sprider sig så våldsamt kan få göra tjänst som krukväxt under en sommar innan de hamnar jorden. Plantor som man delar på våren för att de blivit för stora till exempel.

måndag 15 augusti 2011

Bishops Children igen (och lera).

Kan inte motstå att visa ännu ett par bilder på en av dahliorna från fröblandningen 'Bishops Children'. När blomman slår ut är färgen så mörkt orange att den nästan ser röd ut. Några timmar senare har den blivit dammigt orange, och efter ett par dagar - precis innan den vissnar - har den bleknat och blivit laxfärgad. Alla dessa nyanser samtidigt, på en buske med de mörkaste blad. Kan inte finna ett bättre ord än anslående. Förra året lyckades jag inte övervintra knölarna, men jag ska packa dem bättre i år. (Har redan inhandlat torv.)


Jag håller på att gräva ett kort dike, ca 3,5 meter, för att plantera en häck. Jag har pratat tidigare om vår stundtals ganska svårarbetade lerjord, men frågan är om jag någon gång tidigare (någonstans) stött på lera så tidigt som idag. Matjordslagret är bara 10-12 cm tjockt, därefter ren lera.


Har lite bryderi nu eftersom jag vanligtvis brukar blanda upp min lerjord med köpejord och barkmull för att få den luftigare, men de här klumparna går inte ens att hacka sönder. Är rädd för att om jag bara häller ner ny jord i diket så kommer dikesväggarna fungera nästan som en kruka, och kapsla in häckens rotsystem. Jag ska grunna litet, men jag tror att jag kommer att göra diket bredare än vad som normalt brukar behövas, och så hämtar jag lite mindre kompakt lerjord från något annat ställe på tomten, och blandar upp den med lite barkmull och torvrik köpejord, innan jag slutligen planterar. Förhoppningsvis har sen plantorna blivit så starka när de når fram till leran i dikeskanterna, att rötterna klarar att ta sig igenom.
Kanske överdriver jag problemet, jag vet inte. Men jag avskyr verkligen att behöva göra om. Hellre en dags extra jobb nu, än att om tre år behöva konstatera att "det där gick ju inte så bra".

tisdag 9 augusti 2011

Mest gröna toner

Efter att hyfsat framgångsrikt försökt att utrota renfanan som växer som ett ogräs på vår tomt, och med det mesta av gullriset och guldbollen uppgrävda, så finner jag att det inte finns mycket sensommarblomning att tala om hos mig. Av kryddväxterna står många i frö (eller är nedklippta) och de sensommarblommande perenner jag planterat har ännu inte etablerat sig ordentligt. På solhattarna och höstanemonen finns bara någon enstaka blomma. Det var precis samma sak i min gamla trädgård. Mina höstar brukar gå i grönt och brunt, eller brunlila.
Det vackraste gröna utropstecknet just nu är plocksallaten som håller på att gå i blom. Jag glömmer från år till år hur mycket jag tycker om att se den på det här viset (nedan).



Ett annat helgrönt glädjeämne är sparrissallaten (nedan, längst fram i bild) som inte heller den fick plats i grönsakslandet i år. Den växer i krydd- och tillfällighetsrabatten. Det är första året jag odlar sparrissallat och den har visat sig vara ett mirakel-grönt. Den tar aldrig slut (vi äter av den dagligen) och den blir inte besk, trots att den stått på plats i flera månader nu. Och så vacker den är med sina klargröna blad...


Jag jobbar på med att gräva och planera. Alldeles för lite plantering än så länge, tycker jag själv, men det får bli när det blir. I den här torkan som varit har jag haft god hjälp av spettet som står i bilden nedanför. Ett arvegods. Min man fick ärva det i början på 70-talet när hans mammas farbror gick bort. Vissa dagar när jag slitit som mest orkar jag knappt lyfta det - det är tungt - men så är det också effektivt.


I våras sådde jag gamla krassefrön som jag trodde hade legat alldeles för länge, men några av dem grodde. Det är en sort som heter 'Mosaic Flame'. Det blir en låg och kompakt liten buske med klarröda blommor. Jag hade väntat mig att den skulle breda ut sig mer, så plantorna är helt tokigt placerade, men jag är ändå väldigt glad i de här bladen. Det här är vad jag kallar användbar ettåring. Ska spara frön... Så igen, nästa år...


lördag 30 juli 2011

Om längtan efter moln, strävan att skapa väggar och vad alltför stora snömängder gör med ens grusgång.

Försöker man att få saker gjort i trädgården har man nog andra preferenser än semesterfirare i gemen. Det jag önskar mig mest av allt är några dagar med mulet väder så att jag orkar gräva i snabbare tempo. Ge mig gärna ett par rejäla regnskurar också, nu har det varit uppehåll så länge att jag börjat släpa på vattenkannan igen.

Tröst för en molntörstande själ är att "nya" spaljén vid vedboden äntligen är helt klar. Meningen var att skärma av lite mot grannen, och att få en "vägg" bakom vilken det skulle bli naturligt att ställa från sig skottkärror o korgar vid dagens slut. Helt oväntat fick vi ett nytt "rum" för skugga och lä också. Så här sitter jag nu, när dagen är som hetast. Och grunnar på allt jag ska (eller kan) göra runtomkring mig. Om jag får tid.


Försöker jag fota spaljén i sin helhet (det är två smala skärmar) får jag med grannens klarblå plastpool också. Vinklar jag ut kameran ytterligare för att också få med häggen jag planterade för två år sedan, och den enorma gropen i marken som blev när vi grävde upp forsythian häromdagen - då får jag med även grannens studsmatta på bilderna. Och sitter jag i min sköna vilstol och fotar upp mot grönsakslandet och bärbuskarna, då hamnar den andra grannens röda indiantält i bakgrunden, och en måttligt tjusig röd-grön gungställning. Missförstå mig inte - det är inte att jag missunnar grannarnas barn att ha det kul i sina trädgårdar. Det är nog så att jag till och med trivs när det är mycket ljud och livligt omkring mig. Men alla dessa stora leksaker... de är väldigt färgglada.
Så väggar är det som upptar min tid just nu. Funderingar på hur jag ska åstadkomma dem och vilka syften de ska ha. Och när jag inte står mitt på gräsmattan och stirrar på någon punkt som bara finns i min inre syn (än så länge), så gräver jag gropar för buskar, träd och klätterväxter. (Fast det är egentligen bara ett definitionsriktigt träd som kommer att hamna i jorden i år.) Fyra större buskar har jag vågat mig på, en kortare bit häck tror jag att jag kommer hinna med innan sommaren är slut, och jag vet precis var jag ska plantera två till buskar nästa vår.

Och när man sitter i sin vilstol och funderar över väggar och höjdskillnaden i trädgården - för jo, en sådan finns ju också, bara en liten, men jag tror jag kommit på flera sätt att utnyttja och framhäva den (någon gång när jag pengar och tid) - så fastnar plötsligt blicken på små detaljer som blir som presenter i vardagen. Hur klätterhortensian plöstligt har fått en andra blomning i blått:

Och hur vackra skuggorna är som bildas i hörnet mellan vedbod och spaljé:

Spaljén ska förövrigt bli en vägg av humle. Eftersom ena halvan blev färdigmålad först nu, så har jag bara fått en planta i jorden ännu. Men humle förökar sig så snabbt, så jag tror nog att den rödgröna väggen jag ser framför mig kommer att vara tät om bara ett par år.

En annan sak som tagit tid, och kanske framförallt krävt god fysik, är den förbaskade grusgången. Den har plötsligt sjunkit. Rätt som det var en dag gick det inte längre att köra upp bilen på gatan. Underredet skrapar i. Hela kanten av vår tomt som vätter ut mot asfaltsvägen har satt sig. Säkert inte konstigt med tanke på att det låg 50 cm snö större delen av vintern (och förra vintern med för den delen), och sedan allt som plogades upp från gatan på det. Vallen gick väl oss till brösthöjd när det var som värst. När vi ändå var tvungna att åtgärda det på något vis så tyckte vi att vi lika gärna kunde bredda grusnedfarten med 50 cm, så att man kan kliva ur passagerarsätet och sätta fötterna på grus istället för lervälling (som det kan bli av hjulspåren på tidig vår och höst).
Vi är inte riktigt klara ännu. Men breddat är det, och stenmjölet är på plats. Och när min man räknade ut hur mycket grus och stenmjöl vi grävt, skyfflat och transporterat i skottkärra under två dygn så var det svårt att fatta att man fortfarande stod på benen.
Och det här kallas semester... :-)

Hade tänkt att skriva om vår tjusiga, begagnade ute-kamin också, och ge ett boktips. Men tror att jag sparar det till nästa gång. Jag har redan skrivit så långt att jag förmodar bara de tappraste lyckats läsa så här långt. Och min man sitter och trummar på dammsugaren och väntar på att jag ska hjälpa honom med ett köksskåp som ska på plats. Ha det gott!

måndag 25 juli 2011

Udda färgkombinationer

Såg den här planteringen i en visningsträdgård häromdagen; ett äppelträd underplanterat med ljust aprikosfärgad digitalis och rosa stjärnflocka Astrantia major. Kombinationen ser ut som om det vore HC Andersen som hittat på den som bakgrund till en av sina sagor, romantiskt och ganska oväntat...

En annan udda färgkombination hittar jag i trumpetblomman, Salpiglossis sinuata, i min egen trädgård. Just den här blomman kommer ur en fröblandning som heter 'Bolero'. Den innehåller också gula, vinröda och smutsrosa blomfärger.

Trumpetblomma sår jag en liten portion av varje år. Bara så mycket att det blir några plantor att stoppa ner i blandade krukor, och några att peta ner i hål i rabatten. Effektfull ihop med gräs. Och oemotståndlig som uppstickare bland kryddgrönt som persilja och dill. Nu ska jag gå ut och måla en spaljé - vad ska ni göra idag?

Jag har en ärvd vintageskjorta i crepe från tidigt sextiotal som är randig i lila och mörkgult. Den var min favoritskjorta i början av 80-talet. Kanske dags att ta fram den ur malpåsen igen. En salpiglossisfärgad skjorta... :-)

lördag 23 juli 2011

Semesterprojekt

Jag har en kanske något udda hobby, jag tycker om att fotografera parksoffor. De här bilderna är de senaste jag tagit.





Just den modellen av soffa som är på bilderna är en av mina favoriter. För några år sedan hade jag turen att komma över ett par gjutjärnsfötter nästan gratis, och nu har jag plockat fram dem ur redskapsboden igen. Vet inte om det syns på bilden nedan, men projektet renovering är påbörjat - och avstannat. Det visade sig vara, faktiskt, omöjligt att få bort den gamla oljefärgen. Jag har arbetat med värmepistol, stålborstar, skrapor, knivar. Färgen sitter som berg. Den är på sina ställen nästan en centimeter tjock. Helst skulle jag vilja få bort allt och göra en grundbehandling av järnet innan jag målar om den. Någon som har tips om vad som biter på 15-20 lager gammal oljefärg?


måndag 11 juli 2011

Apotekarros

Ska man bara ha en ros i sin örtagård så måste det nästan bli denna, Rosa officinalis, apotekarros. Det är den äldsta av de bevarade gallicarosorna och kan spåras tillbaka till 1310. Möjligtvis är den ännu äldre. Gallicarosor var de första rosor som odlades utanför Kina.


Apotekarrosen blir ca 1 meter hög och bred, har ett tätt växtsätt och den blommar i slutet av juni till slutet av juli. Blomfärgen beskrivs som karmosinröd. (Jag vet att färgbeskrivningen på rosor har ett eget språk, men en illustratör kallar inte den här färgen för karmosinröd.)
Bladfärgen är grön till mörkgrön och nya skott har en attraktiv ljusare nyans.

Det är en lättodlad ros som även trivs på torra jordar, men den kan ibland angripas kraftigt av mjöldagg. Ett fint sätt att odla den är som centerpiece. Bilden nedan är från Julitas kvartersindelade örtagård, där rosen ensam tronar i mittrundeln.


Jag fick min ros i present av svärfar. En lycklig omständighet gjorde att han vid ett besök i Ulriksdals Slottsträdgård slog sig i slang med trädgårdsmästaren Magnus, som talade sig så varm för apotekaren att svärfar bara inte kunde låta bli att ta med sig en därifrån.
Apotekarrosen är alla salvor och parfymers moder. Rosornas ros om man vill göra rosengelé och rosenvatten. Det ni.

I väntan på att mitt eget kvartersindelade kryddland skulle bli klart har den stackars apotekaren stått jordslagen i krusbärslandet. Snö och harar har gått hårt åt den två vintrar i rad. Men i våras hittade jag äntligen en plats för den - även om det inte blev som centerpiece i kryddlandet. Och äntligen blev jag belönad med de första blommorna. Klåfingrig som jag är plockade jag genast av hälften och lade på tork. Och vet ni, det är precis så fantastiskt som jag hoppades - kronbladen doftar nästan lika mycket i torrt tillstånd som de gjorde på busken. Wow!


Vad ska jag göra med bladen då? Sju blommor blev i torrt tillstånd ungefär två matskedar. Det räcker inte till några excesser med andra ord. Men en liten doftpåse till linneskåpet kan det nog bli.


Och så ett litet tork-tips till dem som inte är vana vid att torka kryddor och blomblad.
Bästa resultat får man om man lossar kronbladen från sina fästen och brer ut dem luftigt på en torkbricka eller tidningspapper. Torktiden kan variera mellan en och tre veckor. Det beror på hur tjocka bladen man vill torka är. Luftfuktigheten påverkar också. På en torr plats går det snabbare.
När bladen känns torra lägger man dem i en glasburk med lock tills man ska använda dem. Det för att inte de flyktiga oljorna ska förfaras. Men för att få bästa resultat ska man alltid lägga med litet papper i burken innan man stänger locket. Även om kronbladen känns helt torra är det inte säkert att de är det. En bit tidningspapper i burken suger upp eventuell fukt och hindrar bladen från att ruttna om de fortfarande skulle vara lite för fuktiga.


Och så slutligen en undran; är det någon som kan tipsa mig om en kläng- eller klätterros som skulle passa fint i utkanten av kryddlandet? Inte för stor, men den får gärna breda ut sig, om den håller sig till ett fontänartat växtsätt så att jag har kvar odlingsyta på marken. Eller en klättrare att leda upp i båge eller portal? Gärna en ros med intressant historia. Och färgen... gärna lite dov, kanske till och med mörk.

söndag 10 juli 2011

Röd rosenknoppspelargon

Jag visade bilder på den förra sommaren också, men jag kan inte låta bli att upprepa mig. Den är så himla fiiin. Varje enskild blomma är som en perfekt röd ros i miniatyr, och tillsammans ser de ut som en liten välbunden bukett.


När jag planterade om och "friserade" mina pelargoner i februari/mars blommade rosenknoppen redan, och jag klippte inte alls så hårt som jag brukar. Den är således ganska tanig nu. Det stör mig inte alls, pelargoner som inte är så hårt beskurna ser mer ut som pelargonerna på bilder från seklets början. Romantiskt och gammeldags. Men problemet är förstås att de tar upp väldigt stor plats. Den här får inte plats på fönsterbrädan inne längre, och ute på verandan där den står nu funkar snart inte heller. Den brer ut sig så att den redan en gång vält och hamnat på golvet.
Älskar den. (Och det är därför jag inte har flyttat den utomhus; jag tycker om att ha den bredvid mig när jag sitter på verandan och jobbar.)

Och Tussen i sin favoritstol.

Jag har ägnat några timmar i veckan åt att gräva nytt för att få ner mer perenner i jorden. Panikplanteringar. Jag har haft alldeles för mycket stående i krukor, sådant som jag grävt upp i "gamla" trädgården. Och i den här värmen och vattenbristen slokar det ganska ordentligt i alla krukor. Har faktiskt fått ner det mesta av det som vuxit i krukor nu, och trots att det är alldeles på tok för tätt planterat så hoppas jag att växterna åtminstone har sin överlevnad någorlunda tryggad nu.

Trots att det fortfarande inte regnat, och jag enligt ståndfast princip försöker att undvika vattna så långt det bara är möjligt, så växer de fleråriga örter som etablerat sig som ogräs i år. Allt blommar tidigare och är högre än någonsin. Dragonen är en meter hög. Kungsmyntorna - som jag brukar använda för att stödja upp höga ängsnävor - är så höga att de lagt sig ner de också. Jag var tvungen att klippa ner flera av dem nu i veckan. Eftersom jag också klippte ner ängsnävorna som blommat klart så är det för närvarande ganska tomt i rabatten. Men det är ett problem jag brottats med i flera år eftersom jag har så många nävor som blommar just i juni och sedan inte mer. Letar fortfarande efter det perfekta sällskapet.


I det före detta kryddlandet, som nu är tillfällighetsrabatten nummer ett, växer även sallat i år. Det finns ingen som helst tanke bakom det, utan beror bara på att det råkade finnas plats just där när min man hittade två öppnade påsar frön som inte var tömda. Sparrissallat och plocksallat samsas alltså med pimpinell, piplök och kungsmynta. Man kan plocka alla ingridienserna till grönsalladen på samma plats - även det kryddgröna. Ganska praktiskt när det regnar (om det nu kunde göra det någon gång!) att bara kila ut och snabbt få ihop det man behöver till middagen.

måndag 4 juli 2011

Fin sommar-kombo

Jag är väldigt glad att det blivit lite svalare ute, har inte orkat göra någonting under en veckas tid. Jag vet ju att man ska vara glad att det är varmt och skönt - och inte 24 minusgrader - men har man fjorton saker på gång i trädgården, varav nästan allihopa inkluderar grävning i någon form, då tycker man att 15-20 plus är ganska lagom. Kan det bara komma en rejäl regnskur också så är livet snudd på perfekt tror jag.

Trots finfint väder har det inte blivit mycket trädgårdsarbete idag. Allt jag har gjort är att plantera några perenner och att så ett par rader ny sallat.
Den här färgstarka kombinationen såg jag på Julita idag. Något att korpa till nästa år tror jag.

lördag 2 juli 2011

Jättegod sallad

Vet inte hur det är med er, men här frossar jag i gröna sallader just nu. En ny kvällsfavorit som tillbehör till varmrätt är följande:


Blandade sallatssorter efter smak, en stor näve (ca en halv dl per person) lika delar finhackad mynta och persilja. Dressing gjord av Julita rapsolja och nypressad citronsaft. Avsluta med några tag Roasted Cumin & Pepper över salladen. (Och garnera för all del gärna med vackra blommor från kryddlandet.)


Hoppsan! Jag fick visst besök mitt i fotograferandet.


Ljusa Långben kallar vi den här kotten. Hon/han kommer varje kväll nu, och är till skillnad från de andra två som också besöker oss väldigt tam. Så tam att det är rent omöjligt att bli av med den innan den fått mat. :-)

Jag var hård mot den i början "Gå och ät sniglar och snäckor! Av mig får du inget!" Men, vet ni hur svårt det är att få något gjort när man har en igelkott som följer efter en vart man går? Man känner sig kolossalt smickrad förstås, men efter någon halvtimma blir det lätt overkligt att ha en taggig skugga. Nu får den lite kattmat när den kommer. Den äter från handen också. Men klappar man på den spottar den. "Pffttchh" låter det.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...