Mormor och morfar hade en undulat som husdjur på sin ålders höst. Han hette Peter men kallades Peterle. Den som är tysktalande vet att Peterle betyder ungefär "lilla Peter". Peter flyttade in till morfar och mormor när han var väldigt ung och morfar och mormor redan varit pensionärer i många år. Han blev det viktigaste i deras liv. Hela tillvaron inordnades för att passa lilla Peter. Han flög fritt i lägenheten under stora delar av dygnet och han dresserades till att ta sin mat ur matte och husses mun. Även när vi släktingar kom på långbesök så förväntades vi upplåta våra munnar åt Peter, för det var ju liksom så han var van att ha det.
Eftersom Peter så ofta satt i närheten av sin matte och husses talorgan (åtminstone tror jag att det var därför) så blev han fenomenal på att härma röster. Jag minns hur han kunde sitta så nära munnen att han bokstavligen såg rätt in i den, och sen försökte han härma ljudet som kom ut. Han härmade aldrig mig, jag var nog inte där tillräckligt ofta. Men han kunde härma både morfar och mormor, och flera andra personer.
Till saken hör att min morfar och mormor vid denna tid hade en granne med multipla personligheter. Två av dem var ständigt i gräl med varandra. Speciellt grälsjuka var de tidiga mornar och förmiddagar. Under en sommarmånad när jag var 14, 15 vaknade jag nästan varje morgon av deras röster som hördes genom väggen in till morfar och mormor. Och att gå på toa blev nästan till en mardröm eftersom fönstret där alltid stod på glänt och gränsade direkt till grannens kök, där fönstret också alltid stod öppet.
Grannen - en kvinna - hade fem olika identifierbara personligheter. Det visste vi eftersom de brukade prata med varandra och kalla varandra vid namn. Bara två av dem var ovänner, en man och en kvinna. Och av någon anledning var det just dessa grälande personligheter som lilla Peter fann vara bäst lämpade för efterhärmning. Så, så snart det sjuka grannen slutade sin litania inne hos sig ungefär vid lunchtid så tog Peterle vid och fortsatte grälet inne hos oss. I timmar satt han och grälade på sig själv. Arg man (ja, tänk kvinna som härmar djup mansröst) som slängde grovheter till kvinna, som slängde förolämpningar tillbaka. Flera timmar i sträck, varje eftermiddag. På plattyska, niederdeutsch.
Till samlingen märkliga djurminnen man har. (Och uppriktigt så reser sig håren på kroppen fortfarande när jag tänker på lilla Peter. Inte alls på ett behagligt vis.
Lilla Peter var så speciell och älskad att min lillasyster efter en (ovanligt kort) tids övertalning fick våra föräldrar att köpa en ensam undulat till vårt hem också. Här ett klipp från min gamla blogg som handlar om honom, Hacke:
Funderade över varför i hela friden jag kallar katten prinspotta, och kom fram till att det måste härleda från smeknamnet mina föräldrars undulat hade. Han kallades (alltid mycket kärleksfullt) för Äckelpotta. Med utropstecken efter. Och betoning på Potta.
Den här undulaten var en undulat som hade lätt för att lära sig. När pappa drabbades av en långvarig luftrörskatarr en gång så tog undulaten efter honom och satt och hostade så att han höll på att kikna i buren. Hundens skällande tog han också efter.
När mamma och pappa hade födelsedagsbjudningar så brukade följdaktligen undulaten hälsa alla som gick fram till buren med det glada tillropet: ÄckelPOTTA!!! Och försökte sen gästerna föra en konversation vid bordet så satt undulaten inne i buren och hostade så att det lät som om han höll på att kräkas. Ringde det på ytterdörren började han skälla som en halvhysterisk yorkshireterrier.
Han var i sitt esse vid dylika tillställningar. Gästerna däremot var väl måttligt roade av fågeln som fick en demonstrativ rethosta så fort någon försökte öppna munnen.