Oplanerat sällskap

I rabatten närmast huset växer bla gräs, bambu och kärleksört. I våras utökade jag den på djupet med 50 centimeter längs hela för att få plats med fler plantor och sära lite på några av perennerna som redan sitter för tätt. Då blev det istället för gott om utrymme på sina ställen, och jag planterade ett par av dahliorna som jag drev upp från frö förra sommaren som utfyllnad.

Eftersom det redan sitter mörkbladiga plantor i den här rabatten, bla kärleksörten 'Postmans Pride', så passar dahliorna fint in. Jag planterade också ett par plantor av en aster som fanns vid huset när vi flyttade in. Jag vet inte namnet, men jag tror att det är en ljungaster. Vi hade en jättestor rugge astrar av tre olika slag men också snårvinda, som växte betydligt bättre än astrarna. Jag grävde upp det mesta och sparade bara några rotbitar av astrarna i olika krukor. De stod på tillväxt hela förra sommaren och hade tagit sig fint, så de hamnade i gräsrabatten nu.

Jag har tyckt att den ena vuxit väldigt dåligt. Bara 25-30 cm hög... efter att ha stått i jorden hela sommaren... Men så när jag fotograferade dahlian för nån vecka sen upptäckte jag att större delen av astern hade gömt sig dahlian. Det var därför jag inte hade sett den. Jag längtar efter att få sen den i blom på det här stället. Ljuslila och orange... Det kan bli hur bra eller hur hemskt som helst.

Astrar är lite på modet märker man. Och precis som jag spådde för ett par år sedan att sommarastrarna skulle komma på bred front så tror jag att vi ännu bara fått en föraning om hur gigantiskt populära höstastrarna kommer att bli igen. Så ett tips till alla som har gamla fina sorter i trädgården - spara dem!

Sorg (eller: första steget för att gå vidare)

Idag blir det snapshots tagna med mobilen. Iddes inte ta fram kameran för att fotografera något som hade varit fullständigt otänkbart för bara sju, åtta år sedan. Min älskade första egna trädgård försvinner nu på riktigt - och det är jag själv som håller i spaden.

Sorkinvasionen har inte gått att få bukt med, och egentligen gav vi upp på riktigt redan för tre år sedan, men det var först idag som jag verkligen satte spaden i jorden. Nu har jag sörjt klart. Nu ska det som är kvar jämnas ut med marken, och vi ska så gräs istället. Jag har under fyra års tid grävt upp det som jag kunnat och som funnits kvar, och flyttat till min nya trädgård, och kvar finns bara de växter som klarat av sorkarnas framfart bäst och som är bra på att föröka sig. På den här sidan fanns det nu bara brunnävor, ängsnävor, nattviol, gullvivor, jakobs stege och revfingerört (ogräs). Allt det gröna som syns i landen på bilden ovan består av det.

Några timmar senare såg det ut så här.

Lättgrävt var det iallafall. Sorkarna har luckrat jorden väl. Med sorg konstaterar jag också hur fin den tunga lerjorden (60 meter från Mälaren och sjöbotten för inte alls länge sedan) har blivit efter 15 års bearbetning med kompost och gödsel.

Den här trädgården är inte stor, runt 500 kvadratmeter, och av det är drygt hälften gräsmatta. De två rabatterna jag grävde upp idag var min experimentverkstad för att blanda perenner med kryddörter. Planteringar enbart för lyst och ögonfägnad. Speciellt fint var det på våren då smalbladig lungört samsades med rödbladig primula, gulbladig alunrot och mängder av gullvivor och påskliljor. De ersattes av ormrotens ljusrosa blomspiror, vit nattviol, och sedan fingerborgsblommor, mörkrosa liljor och en mängd olika rosa nävor. Som grön grund växte gråbo, två olika sorters åbrodd och Gode Henriks målla. Hjärtstilla tog upp det rosa inslaget, och lite mörkt i form av rödbladig målla gav höjd. Närmast katternas uterum växte många violer, speciellt den prickiga 'Freckles' trivdes bra. Aklejor jag fått av Hannu på Kinnekulle.

När man planterar och planterar om, flyttar växter, sår nytt, försöker man skapa sitt eget paradis på jorden (eller varför håller man annars på och njuter så obeskrivligt av det?). Hur många bakslag man än åker på med växter som inte trivs, inte klarar vintern, så finns det på något vis aldrig med i planeringen att man kanske själv ska radera allt. Åtminstone har aldrig jag tänkt tanken. Jag har tänkt att när jag flyttar så tar någon annan vid, och ändrar det jag påbörjat efter sin smak. Några träd och buskar ryker. Det blir kanske marktäckare i alla skuggor, och säkert sås det svårrensade partiet närmast huset igen om det nu inte är en riktig trädgårdsnörd som tar vid. Men att det skulle vara jag själv som tog det slutgiltiga steget att radera de senaste tjugo åren...  Och nu - när träden vi planterat äntligen ser ut som träd, och buskarna fått full höjd och blivit det efterlängtade vindskyddet vi verkligen behövde här i jordbrukslandskapet, ett stenkast från Mälarens öppna vatten.

Vi har haft problem med rådjur, älg, harar, mördarsniglar. Och de senaste åren vildsvin, som gjort att vi inte längre kan ha utomhuskompost. Det har landat en luftballong (!) på vår nyanlagda sparrissäng. Infiltrationsanläggningen har svämmat över och dränkt halva trädgården i avloppsvatten, vi blir bestulna på trädgårdsmöbler och trädgårdsverktyg. Men det finns inget otyg som drabbat oss lika hårt som sorken.

Jag har skrivit en bok om den här trädgården (när den fortfarande var "i sin linda"). Den har varit min glädje och vila. Och nu säger jag adjö. Att jag äntligen satte spaden i jorden på riktigt känns som en lättnad. Slut på sorg och vanmakt. Dags att gå vidare.

Intryck från Tusen Trädgårdar 2012

En solig dag i augusti blev det, Tusen Trädgårdar-söndagen. Trots att jag var på väg att ge upp innan vi ens kommit iväg på grund av den oerhört långsamma sökfunktionen på hemsidan - och icke-fungerande bakåtlänk - lyckades jag efter tre timmar vid datorn leta rätt på fem sörmlandsträdgårdar inom lagom avstånd. Nu har jag tittat på bilderna jag tog och smält intrycken, och det här är vad som gjorde djupast intryck på mig; centerpiecen i denna formella, buxbomskantade lilla rosenträdgård.

Ser ni vad underplanteringen till det lilla hängande trädet är? Brokbladig kirskål. 

Så oväntat, men ändå så snyggt. Och trots att detta är en trädgård med starka influenser från italiensk renässans så tycker jag att kirskålen - detta lätt igenkännbara ogräs - liksom förankrar trädgården i den sörmländska myllan.

Nedan ännu en bild från trädgården på Nygård. Här fanns det väldigt mycket jag tyckte om, men jag nöjer mig nu med att ta upp intryckstråden. Krukor. Plötsligt märker jag när jag tittar på mina foton från trädgårdarna att det står krukor överallt. Vanliga krukor, originella krukor, tomma krukor, fulla krukor, stora krukor, små krukor... Krukor inte bara som bruksföremål utan krukor som tillför trädgårdarna något. En lätt obalans i en annars symmetrisk komposition. Lerans röda färg för att skapa kontrast mot det gröna.

Eller som i bilden ovan - krukor som leder betraktaren uppför trappan till terassen och ingången till orangeriet.

Krukor i mängd fanns också i den andra trädgården vi besökte, Äppelgården, Vingåker. Nedan ett utsnitt ur det lilla muromgärdade medelhavspartiet. Träkärl för olivträden, en fyrkantig kruka till agapanthusen och en bullig lerkruka till citronträdet. Och så samlade lerskärvor (kan man förmoda att de härrör från krukor som gått sönder?) som fyllning och markprydnad innanför träramen i bildens förgrund. Återvinning när den är som bäst.

En kruka att leda blicken framåt med. Och en kontrast mot allt det gröna.

Även vid matplatsen står en kruka, eller kanske snarare urna, och agerar blickfång och kontrast. Som tak växer vin, snart är det bara att sträcka upp en hand och plocka sig en klase. (Och vinflaskan som väntar på att bli öppnad kanske står på kylning i urnan, vem vet...?)

Så enkelt och ändå effektfullt. Olika krukor planterade med olika växter på en tunna. Krångligare än så här behöver det inte vara.

Arbetsplats under piprankans tak. Själv saknar jag ett iordninggjort ställe för omplantering och trädgårdspyssel, så jag blir alltid lika peppad att fixa en egen hörna när jag ser sånt här. (Möjligtvis skulle jag i möjligaste mån undvika pipranka som tak. Tvestjärtar innanför skjortkragen är ingen höjdare. ;-)) Bra arbetsyta och krukor, pinnar och vattentunnan nära till hands.

Äppelgården har öppet för besökare hela sommarsäsongen. Trädgårdsvandringar, café, bed&breakfast, försäljning av växter, krukor och trädgårdspynt. Mer info på deras hemsida.

Det stod fem trädgårdar på vår lista men vi hann bara med dessa. Jag har en känsla av att det är fler än jag som inte hade räknat med hur trevligt det skulle vara att bara dröja sig kvar och prata med trädgårdens innehavare - eller hann Ni med alla de ställen ni hade planerat?
Väldigt trevligt är det iallafall. En dag hoppas jag också kunna vara med.

Dahlia i närbild

Semestertider

Hoppsan vad tiden har flugit. Tre veckor sedan senaste uppdateringen. Jag vet inte riktigt vad som hände. En högt älskad kisses död var nog vad som hände om jag tänker efter. Och så har jag jobbat som bara sjutton med att skriva och fota. Och slipat dörrar. Och renoverat fönster. 

Och vilken skön sommar det varit! Regn och sol om vartannat. Har knappt behövt vattna alls.

Idag var Tusen trädgårdar. Vi hann bara med två stycken, det blev alldeles för lång tid på båda ställena, det var fantastiskt trevligt. Ska plocka ut några bilder och visa, men idag blir det två bilder hemifrån mig istället. Det var så otroligt fint ljus när vi kom hem och satte oss för äta utomhus.

Ovan "rosa" rabatten som knappt har någon färg alls just nu. Det ska blomma flera Echinacea, rudbeckia nu, men jag vet inte riktigt vad som hänt i år. Den orange-rosa (skymtar bakom ena gräset) är väldigt tanig och låg, och den saffransgula står ännu i knopp och är bara 30 (!) centimeter hög. Men  "a garden is a work in progress", så vi får se vad som händer nästa år.

Nedan precis samma vy fast från motsatta hållet. Jag gillar min regnplantering av kryddväxter i kruka skarpt. De står precis vid husknuten. Lätta att nå när det regnar och man snabbt behöver rusa ut och nypa till sig en kvist eller två till maten.