Häckar om vintern

Jag har fått mina fröer från Konässörsklubben nu, men vad besviken jag blev. Nästan varenda sak jag beställt av var slut. De träd och buskar jag kryssat för var defenitivt slut. Nu kommer ju inte det att påverka mitt trädgårdsår på något vis eftersom träd-sådd minst sagt är ett långtidsprojekt. Men jag hade liksom sett fram mot att få pyssla lite med något för mig helt nytt. Men jag får väl ägna tiden åt planering och förkovring istället.

Det här (nedan) är vår grannes häck.

Det framgår nog inte riktigt av bilden, men den är mer än manshög och brukar klippas stående på en stege. Jag är grymt imponerad av hur tät och fin den är. Det är åtminstone 50 centimeter snö som ligger ovanpå, men häcken klarar trycket utan några som helst problem.

Det här är vår häck:

Inte några problem att klara trycket från snön här heller, eftersom den är så gles att det mesta av snön (och vind) bara far rätt igenom. När vi flyttade in för snart tre år sedan var häcken ca 5 meter hög på sina ställen och inte klippt på flera år. Det var bra bullerskydd mot järnvägen en bit bort, men den tog väldigt stor plats. Första sommaren ansade jag bara in mot tomten, men året efter klippte jag ner allt till ursprunglig höjd. Och den där ursprungliga höjden är som ni kanske ser lite flytande.

Jag funderar på om jag ska våga mig på att såga ner den helt så att den blir mer lätthanterad. Jag har slagit i böcker och sökt på nätet men hittar egentligen ingen information alls om ifall det skulle kunna vara en bra idé. Så återigen sitter jag och undrar över varför, varför ingen kan skriva en riktigt bra träd- och buskbok. "Buskar och småträd för svenska trädgårdar". Med massor av bilder, utförliga skötsel- och föryngringsråd, och riktiga beskärningstabeller. Jag erbjuder mig här på stående fot att göra beskärningsillustrationerna. Kom igen nu! Någon skrivsugen busk- o trädexpert finns det väl därute?

*

Det här är utsikten vi har över trädgården när vi är inne i huset. (Bilderna är från förra vintern och jag har visat dem tidigare i ett annat sammanhang, så det blir repris för vissa av er som hängt med ett tag.) Vid tomtgränsen finns en låg ligusterhäck som grannen mot det hållet brukar ansa. Den är för låg för min smak.

Jag har roat mig med att undersöka i photoshop hur det skulle kunna se ut istället:

Istället för raden av vinbärsbuskar som stått utspridda på gräsmattan (några av dem är redan uppgrävda) så vill jag ha en bokhäck. Den går att klippa tunt, så att den inte tar så stor plats i vår bara 780 kvadrat stora trädgård, och den är vacker om vintern. Bakom bokhäcken ligger "nytto-delen", dvs det är där som hallon- och grönsaksland finns. Där finns komposterna, och jag tänker på sikt flytta de bärbuskar vi vill ha kvar dit ner också.

Hitom bokhäcken kommer jag att anlägga min kryddträdgård.

Jag funderar just nu väldigt mycket på vad jag kan göra för att "bädda in" oss mer. Jag vill ha tydliga former som tecknar ut sig även på vintern, samtidigt är trädgården så liten att varje växt jag planterar bör ha flervärden. Helst fylla funtionen både vacker och praktisk.

Det här är en väldigt bra tid att sitta och titta på foton från olika årstider och försöka se vad man vill ändra, vad som fattas, vad som är bra som det är. Jag har kommit på flera saker i vinter som jag inte tänkt på förut; hur viktig kronans form i ett träd är till exempel. Och att träd och buskar med fröställningar och/eller bär är minst lika viktiga som perennernas fröställningar för en levande och vacker trädgård året runt.

Jag vill inte låta överdrivet hurtig, men nog finns det ändå en fördel med denna djupa vinter? Vi har tid till tankar.

Älskade träd

Jag sitter och sorterar bilder idag eftersom jag behövde leta rätt på några arbetsprover. Hittade den här bilden och blev på så otroligt gott humör. Den ritades till Dagens Nyheter till en artikel av Eva Hernbäck som handlade om träd och buskar. Om hur mycket de betyder för en trädgård. Textraden jag valde att illustrera var följande: Att placera två snabbväxande björkar vid grindstolparna och se dem växa sig stora och granna är en mångårig njutning.

När jag tittar på den här bilden nu tycker jag att jag verkligen lyckades fånga poesin i Evas ord. Jag kan riktigt känna hur det känns att stå här under björkarna. Det är högsommar, lite skuggigt och skönt, vinden rasslar en aning i löven. Och katten sitter på grindstolpen ungefär som om den är placerad där bara för hans skull; och vem vet - det kanske den är?

Jag tänker också på ordet Eva har använt för att beskriva träden; granna. Det är ett fint ord. Från och med nu ska jag vinnlägga mig om att använda det ofta, så det inte försvinner bland alla nyord för saker och ting.

Vattenkannor på Bergianska

Ett av de färggladaste inslagen på mässan Nordiska Trädgårdar 2007 var montern med vattenkannor. Kommer ni ihåg den? Den var som en magnet i regnbågens alla färger efter en vägg i den långa gången med caféerna. Man kunde omöjligt gå förbi utan att stanna.

Men inte fanns det tid att studera alla roliga vattenkannor närmare. För uppriktigt sagt drog montrarna med växter, fröer och shopping mer, hur mycket jag än gillar kitschig plast.

Men nu kommer en ny möjlighet att se Torbjörn Boströms otroliga samling kannor. Under sex veckor med start lördagen den 27 februari kommer vattenkannorna kunna beskådas i Edvard Anderssons växthus i Bergianska Trädgården i Stockholm.

Klicka upp bilden nedan för utförligare besöksinfo.

Signature plants

Signature plants är ett uttryck man ofta stöter på i engelsk trädgårdslitteratur. Det är de där växterna som gör en trädgård speciell, som profilerar den, som man minns när man åkt därifrån. Det kan vara växter som upprepas på flera ställen i en trädgård och därigenom blir som ett stråk, en melodi. Det kan vara en växt med en speciell färg, kanske en röd vallmo i en annars helt gulblommande trädgård. Eller en böjd och knotig gammal tall som resten av trädgården har byggts upp omkring.

En signature plant är den växt du inte kan plocka bort om du vill behålla din trädgårds själ och uttryck.

Det här är min signature; läkemalva, Althaea Officinalis.

Denna vanliga, gamla läkeväxt gör hela min kryddträdgård. Jag kan inte tänka mig ett trädgårdsliv utan den. Skulle den försvinna skulle jag göra vad som helst för att få tillbaka den.

Den växer i utkanten av den lilla rektangelformiga yta som bildar min trädgård och är det första som möter dig när du "stiger in". Jag impulsköpte den för tiotalet år sedan och planterade den där det just då fanns plats, vilket råkade vara i en nygrävd rundel avsedd för jordärtskockor. Djupgrävd jord precis förbättrad med hela trädgårdskomposten.

Plantan stortrivdes.

Den verkar stortrivas fortfarande. Varje vår klipper jag ner den till marken, och varje höst är den två meter hög igen. Enligt växtbeskrivningen ska den inte bli två meter hög, snarare 100-120 cm. Men jag måste ha fått tag på något superexemplar.

På bilden nedan ser man plantan från andra sidan trädgården. Jag fotade stående på en bänk. Får ni ett grepp om hur maffig den är? Två meter hög berättade jag nyss. Då kan ni föreställa er omkretsen också. Och visst förstår ni varför nästan ingen som kommer och hälsar på mig kan låta bli att kommentera den?

Läkemalvan sprider sig inte särskilt mycket med frö. Med lite tur har jag någon ny planta varje år att gräva upp och ge bort. Man kan dela för att föröka den också, men det har jag inte haft lust att göra ännu.

Hela plantan går att använda om man vill. Allt på den är ätligt, utom själva stammarna. Blad och blommor kan användas i sallader. Rötterna kan kokas och ätas som grönsak. Roten kan också torkas och sedan pulveriseras, den ska ha sårläkande egenskaper och även vara bra mot hosta, slemlösande. Jag har min(a) plantor bara som prydnad. (Och så plockar jag blad varje år och lägger i växtpressen för att använda som bokmärken.)

*

Från en malva till en annan. Myskmalva, Malva moschata, är en annan favorit hos mig. Mest för att jag tycker att den är så mysig att plocka in i vas. Moschata betyder myskdoftande. Det låter tilltalande, men jag vet inte om jag har upptäckt någon speciellt utpräglad doft alls hos den. (Kanske är den en kvällsdoftare? Jag får smyga mig ut nån sommarnatt och undersöka saken närmare.)

Myskmalva sprider sig något mer med frö, men eftersom den hos mig inte är särskilt långlivad så är jag bara glad att det hela tiden kommer nya plantor. Den är också en sådan växt som gör sig bättre självsådd bland andra plantor, på oväntade ställen, än i ordnade grupper.

På bilderna visar jag den rosa varianten, även fast jag själv föredrar den vita. Men även rosa kan vara väldigt fint ibland. På bilden nedan en ung, självsådd planta som på sensommaren växer upp genom delvis nedvissnad björnrot.

Malva, malva, malva. Jag har två huvudintressen i mitt gröna rum. Det ena är kryddväxter. Det andra är nävor, geranium. Malvor passar fint ihop med båda. Så kanske är det inte konstigt att jag börjat bli så förtjust i dem?

Det här (nedan) är vad jag ska så i år, gråmalva, Lavatera thuringiaca. Har precis förstått att jag nog borde ha sått fröerna jag fick tag på i somras redan under hösten. Men vi får se hur det går med tidig vårsådd utomhus.

Det var en blåsig dag när jag skulle fotografera gråmalvan i Linnéträdgården i Uppsala, så bilden nedan är inte riktigt skarp. Jag visar den trots det, för man kan ändå ana vad det är som gör just gråmalvan så fullständigt underbar. På plantan finns samtidigt de stora, rosa blommorna, mängder av outslagna, klart blekgröna knoppar och så papperstunna fröhus i ljusbrunt. På håll ser hela plantan ut att glittra. Helt sagolik om man gillar den romantiska, lite gammeldags stilen. (Fast å andra sidan kan jag tänka mig att det går att göra riktigt, riktigt raffinerade arrangemang av gråmalva även i en modern trädgård!)

Har ni någon egen favoritmalva?

Och är det någon som funderat över sin egen signature plant? Jag är väldigt nyfiken, så berätta gärna. Eller om ni kanske till och med gör ett eget blogginlägg, skriv en rad så kan jag lägga en länk här. Om ni vill.

Fågel-illar

Flera år gamla illustrationer till tidningen Allt om Trädgård. Det handlade om vilka fåglar som passar att ha i voljär ute i trädgården. Tekniken är akvarell-färgpenna blandat.

Hartlaub siska & Diamantfink

Hecks spetsstjärtade bältfink & Sävastrild

Gulbröstad astrild & Blåhuvad fjärilsfink

Vilda pippisar har det inte lätt ute nu hörde jag på radion. Har man inte matat tidigare så är det dags att börja nu. Jag lade en länk här i högerspalten till Sveriges Ornitologiska Förenings hemsida (klicka på fågelbordet), där kan man läsa mer om vad man ska välja för mat och vilka fåglar man kan vänta sig som besökare.