Grab n'grow

Kul nyhet från Econova Garden, Grab n'grow odlingspåse i mjukplast. Klipp upp förpackningen, så de medföljande fröerna direkt i jorden i påsen, vattna, och vänta på att skörda. Finns i sju olika sorter; broccoli, rädisa och rödbeta som kan klippas redan som groddar och användas i sallader - och basilika, smörgåskrasse, koriander och ruccola.

Jag skulle ha älskat om min mamma hade köpt sådana här när jag var liten. Och jag skulle garanterat ha smakat på allt som växte i dem.

Som vuxen gillar jag idén att det kan vara så här enkelt, alla har förmodligen inte jordpåsar och krukor stående framme nästan för jämnan på köksgolvet som jag har.

Bild: Weibulls, www.weibulls.com

Men varför är det så förtvivlat ful färgsättning på påsarna? Det ser ju ut som fryspåsarna från snabbköpet. Nog måste det väl gå att göra den här produkten mer estetiskt tilltalande?

Oftast finns det en väl genomtänkt idé bakom utseendet på en produkt, så att man kan förstå varför den ser ut som den gör även om man själv inte gillar det. Men i det här fallet går jag helt bet på tanken bakom. Bladgrönt i fryspåsar?

Om jag skulle längta...

...efter något speciellt, så skulle det vara att de gula tulpanerna stod i blom igen. Och att det vore så varmt att dörrarna ut till den nätade rastgården för katterna kunde stå öppen hela dagarna igen.

Kontemplerande Donna.

Ett mysterium har fått sin lösning

Så här såg vår villatomt ut när vi flyttade in. Gräsmatta med spridda äppelträd, diverse buskar och ett par igenvuxna rabatter med perenner och fleråriga grönsaker (rabarber, pepparrot, jordärtskocka). Till höger och till vänster om tomten, ovanför och nedanför, ligger liknande små tomter med hus. Det är flera kvarter av tomter och hus, ända tills samhället tar slut.

Ser ni den röda pilen i bilden ovanför? Där stod jag och fotade bilden ni ser nedanför. Jag fotar varenda gång jag rensat en bit av den långa grusgången. Jag vet inte riktigt varför jag fotar, kanske för att påminna mig själv om hur snyggt det blir när det är gjort.

Jag avskyr nämligen att skyffla grus. Marken är som betong och den lilla uppskyfflade bit ni ser på bilden nedan höll jag på med en hel, lång dag. Maken vägrar. Ska det bli gjort så måste jag göra det.

Om ni tittar på den tecknade bilden överst igen så ser ni att det är förhållandevis mycket grus på en så liten tomt. Om jag skulle hålla hela den tre meter breda grusgången ned till vedboden ogräsfri så skulle jag inte ha tid att göra något annat alls i min trädgård. Därför så bestämde jag redan andra sommaren att lämna den åt sitt öde. Jag rensar bara ytan runt huset en eller två gånger per år. Grusautostradan som skär genom tomten har fått förvandlas till gräsmatta, av sig själv.

Skyffla grusgång i Photoshop kan man ju däremot göra (nedan).

Så här är det tänkt att se ut. Av den som anlade en gång i tiden. Och förr all del, jag får väl tillstå att jag också tycker att det ser rätt tjusigt ut. Men... det är en sak som vi bara inte får att gå ihop... varför vill man ha en tre meter bred grusgång i en liten villaträdgård? Vilken är poängen? Vedbod ligger där nere i hörnet nu, och säkert låg utedasset där en gång i tiden också. Skulle det inte räcka med en 1 meter bred grusgång?

Var finns det egentligen tre meter breda grusgångar? På kyrkogårdar...

I visningsträdgårdar...

På gårdar och gods...
Vad har den att göra hemma hos mig?

Svaret fick jag en dag när jag tittade på en websida som innehåller en del samlade vykort från vårt samhälle. Jag har tittat på dem flera gånger förut, speciellt de tre bilder där man kan skymta vårt hus. På det äldsta vykortet, från början av trettiotalet, ser man att vår gata då var den sista gatan i "stadskärnan". Mot väster och norr var det åkermark fortfarande. Och plötsligt såg jag, på det suddiga, svart-vita flygfotot, att det inte alls bara var åker direkt nedanför vår tomt, som jag förut trott, utan det låg ju en väg där också...

Jag har alltså äntligen fått förklaringen till den överdimensionerade grusgången. Den var en genomfart till åkern.

Nu kan man ju undra hur man kan vara så blind (dum) att man inte listat ut det tidigare. Den enda förklaring jag har är att alla tomter som nu ligger där det tidigare var åker, har hus som bytt ägare tio-tjugo gånger sedan de byggdes. Folk har pysslat med sina trädgårdar (helt plana gräsmattor och välplacerade blomrabatter), så det finns inte ett spår, inte ett enda tecken på att det någon gång varit något annat än villatomter på marken. Medan vårt hus hade haft samma ägare i 60-70 år när vi köpte det. Vår tomt är som någon orörd tidskapsel. Allt runtomkring den har förändrats, men inte den...

En annan sak som fick sin förklaring är varför den nedersta delen av vår tomt slutar med en brant, de sista 150 centimetrarna sluttar 70 centimeter ner mot grannens tomt. Vilket känns helt logiskt när man betänker att det legat en väg nedanför från början.

Mysteriet har alltså fått sin lösning. Men vad jag ska göra med grusgången har jag trots det fortfarande inte bestämt. Det bär mig lite emot att planera bort den helt. Anledningen att vi fastnade för just det här huset var att allt var så orört, ska jag då verkligen sätta igång att modernisera bort alla spår av det som en gång var?

En idé jag lekt med i tankarna ända sedan vi flyttade in är att på något sätt utnyttja grusgången till att förstärka perspektivet i trädgården. Nu använde jag återigen igen Photoshop för att testa hur det skulle kunna bli. Jag låter grusgången fortsätta över halva tomten, men låter den smalna av ner mot vedboden...

Ser man det ovanifrån ser det helknasigt ut, men det är ju inte från ovan jag betraktar min trädgård, utan från marken...
Slutresultatet beror förstås på vad som hamnar runtomkring. Jag skulle till exempel gärna vilja ha en pergola. Om den placerades över grusgången, och även den byggdes en aning avsmalnande, skulle man förmodligen kunna få en rätt häftig effekt.

Mycket att fundera på är det...

*

Den här veckan har jag varit på bloggträff hemma hos Laila med Fagerdala Trädgård. Tack snälla du för en fantastisk måltid! Otroligt trevligt att träffa andra bloggare "live" också. Man saknar ju inte samtalsämnen direkt. :-)

Min man frågade mig efteråt om det hade blivit mycket trädgårdsprat. Mitt svar blev, efter en stunds betänketid: Nja, vi pratade om kameror, hårddiskar, minnen och I-pod.

Marie, Monica, Mia och Eva Linnea - det var superkul att träffa er!

Offentlig utsmyckning?

Jag har städat lite bland arkiverat material och tänkte att jag skulle visa en triptyk jag målade till en utställning på Galleri Ikaros i Göteborg för några år sedan. Oljefärg på linne, spadar i naturlig storlek.

Till den här utställningen jobbade jag med spadar och symbolvärdet i dem. Jag har också kvar ett handtryckt tyg med spad-mönster. Ska visa det när jag har fotat av det.

Det roliga med att gömma undan saker en tid är att de känns som nya när man plockar fram dem igen. Just nu kan jag inte låta bli att stanna upp flera gånger om dagen och titta på spadarna på väggen i ateljén. De känns väldigt handfasta men samtidigt som om de har ett hemligt budskap som jag inte riktigt har förstått ännu.

Jag tycker att den här trion skulle göra sig fint som offentlig utsmyckning någonstans eftersom de väcker så många associationer. Men de skulle också göra sig fint i en mindre lokal där något ljudabsorberande krävs för att lokalen ska bli trevlig att vistas i. Eller korridoren i ett hotell, matsalen på lantbruksgymnasiet... Till salu är de iallafall. Så känner ni någon som skulle behöva tre spadar är det bara att tipsa dem att de kan kontakta mig...

Utsikter

Tänk vad dagar kan skilja sig åt. Igår stod jag i fönstret i ateljén och tittade ut när molnen för en kort stund skingrades under solförmörkelsen. Häpnade över vad annorlunda och magisk världen blivit. Solljus som en solnedgång om hösten, en varm och guldskimrande värld.

Samma tid idag var det istället en sagoboksillustration utanför rutan. Allt helt och hållet vitt och dämpat. Jag behöver inte ens gå ut för att höra tystnaden.

Jag bär med mig många utsikter. Sådana som kan dyka upp i minnet plötsligt, helt utan anledning. Utsikten från mitt tonårsrum sena vårkvällar, när björkarna utanför stod i knopp och färgades rosa av solnedgången, och bladverket ännu inte var så stort så att de skymde kanalen 200 meter bort. Utsikten från köket på Kommendörsgatan, högst upp i huset, men ändå kunde jag se när det var Georg Rydeberg som gick framåtlutad nere på gatan med sin matkasse. Utsikten från studentrummet på Lappis, där lövskogen bort mot Värtan ständigt skiftade färg och ingen dag var den andra lik. Utsikten från Heleneborgsgatan på Söder, den mest grandiosa av dem alla med utsikt över hela Riddarfjärden, och ändå trivdes jag aldrig med den - den fick mig att känna mig avskärmad och isolerad.

Jag funderar på om inte utsikter är som älskade människor som dör ifrån en. Även om de inte längre finns så bär man dem med sig resten av livet i minnet.

Om det är någon som har försökt att kontakta mig men fått mejlen i retur så kan jag meddela att mejlen funkar nu igen. Skicka igen!