Hoppsan, jag lade nog ribban lite för högt den här gången. Jag resonerade som så att det var svårt, men inte omöjligt. Om man har ätit samma sak själv någon gång så borde man känna igen den trådiga strukturen på den kokta roten.
Nå, vad var det då? Känner ni igen växten? En läke- och medicinalväxt som har använts av människan i många hundra år. Roten innehåller hela 35% slemämnen och har därför en starkt lindrande och lenande verkan. Slemmet gör också att det är en inte alltför ovanlig ingrediens i salvor och krämer. Vanligt är att man torkar roten och sedan gör en infusion på den. Men den går att äta kokt också. Smaken är mycket god, men den trådiga konsistensen gör att det nog knappast kommer att bli en särskilt ofta förekommande rätt hemma hos mig. Dessutom är det en av mina absoluta favoritväxter i kryddträdgården, och jag vill nog ha kvar de gamla plantorna där de står. Inte äta upp dem.
Läkemalva, Althaea officinalis.
Ett tidigare blogginlägg om läkemalva finner ni här.
Nedan (och för all del, ovan också) en bild på familjens yngsta, Majsan. Ständig companion när jag pysslar med mina växter inomhus nu för tiden. Jag lovar, hon har haft nosen med i varenda kruka jag sått i år och varenda planta jag skolat om. Och hon har provsmakat malvan också. (Vilken hon spottade ut. Däremot tyckte hon att det var väldigt kul att leka med den klump av tuggade och utspottade rottrådar som jag lyckades få ihop på tallriken under min provsmakning.)
