Testpilot för Robomow RS 622

Förra våren blev jag kontaktad med en förfrågan om jag ville testköra en Robomow gräsklippare under sommaren. Jag brukar inte säga ja till att göra reklam för produkter, men eftersom de här robotarna ryktas ha en viss förmåga att jaga bort sork från tomten så var jag faktiskt ganska nyfiken på dem. Så jag sa ja, jag tänkte att jag kunde testa den på gräsmattan vid vår ateljé (ni som har läst här ett tag vet att vi haft enorma problem med sork där). 

Hur det nu var så visade det sig när gräsklipparen skulle levereras att alla testexemplar var upptagna. Det blev inget av det hela. Och när jag blev kontaktad på nytt i våras hade vi lämnat vår ateljé, så det kändes inte alls lika intressant längre. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte, men efter att ha läst på lite grann på nätet så beslöt jag mig ändå för att säga ja. Vi har inte mycket gräsmatta på vår tomt (det är en liten tomt), men jag räknade ut att vi trots allt skulle kunna spara en hel del tid genom att ha en robot som klipper det mesta.

Så här ser vår tomt ut i år:

Nu vet jag faktiskt inte hur mycket som skiljer de olika modellerna Robomow åt, men eftersom den klipparen som verkade logisk att ha på vår tomt (den lilla modellen) återigen var slut, så levererades istället den stora "upp till 2200 kvadratmeter" modellen. En väldigt stilig maskin, inte tal om något annat, men så fort vi bara kikade ner i kartongen började vi undra om han inte var en aning överdimensionerad.

Nå, maskinen fanns ju hemma, så efter att först ha läst den väldigt lättöverskådliga quickguiden och efter det gjort här-och-där djupdykningar i den tjocka manualen så tog jag fram min tomtskiss och försökte mäta upp hur vi på bästa sätt skulle kunna placera ut trådarna (eller om det kallas linor, eller kabel).

Till den här modellen (och jag vet som sagt inte hur/om den skiljer sig från den mindre modellen på den punkten), så måste kabeln ha 60 cm avstånd från exempelvis en rabatt, en buske el dylikt. Kabeln läggs ut medsols, och går den in i ett nytt "rum" så måste den gå ut samma väg som den kom in. Vet inte om ni hänger med - men vägen roboten går styrs av begränsningarna man själv satt genom att placera ut kabel på marken, och kabeln kan inte brytas. Roboten läser hela tiden av var gränsen går. Den kan liksom inte flytta sig till andra sidan huset utan att ha kabel som leder vägen. Hänger ni med nu?
När gräsklipparen ska flytta sig igenom t ex en öppning i en häck så måste den ha 60 cm på ena sidan, och 60 cm på andra sidan. Alla öppningar måste alltså vara minst 120 cm.

Nu har jag ritat måtten lite slarvigt på skissen nedan. Men det rödstreckade området i bilden nedan visade sig vara det enda ställe på tomten där Robomow skulle kunna gå. Eller mer korrekt uttryckt; den största ytan där han skulle kunna röra sig.

Han behöver sex meter rak start- och målsträcka också, för att gå in rätt i sin laddningsstation. Om vi nu tar vår lilla tomt på 900 kvadratmeter som exempel, och tittar närmare på det rödstreckade området där han kan gå, så hittar vi här både tomtens torraste och mest solutsatta gräsmatta, OCH även det skuggigaste partiet (hela vänstra sidan under träden). Varken i skuggpartiet eller i det soligaste partiet klipper vi gräset varje vecka. Det brukar inte behövas.

Efter att ha kontrollmätit ute på tomten var det bara att inse att en sån här gräsklippare inte är någon större vits att ha på en tomt som vår. Den fyller ingen funktion. Utom ifall man är sån lagd att man ser nya teknikprylar nästan som husdjur. Tycker om att ha dem omkring sig som en del av familjen ungefär. ;-)

Men jag lämnade inte tillbaka klipparen utan att ha pratat med en kompis i närheten först. Han har nämligen en 3000 kvadratmeter stor tomt och en dotter som upprepade gånger klagat på att hennes pappa tillbringar en av veckans två lediga dagar med att klippa gräsmattan istället för att vara med familjen. Ett telefonsamtal och så var det klart, jag kunde lämna över "Robban" till honom istället.

Här står han på sin nya test-tomt. Och det är precis så här han ska verka för att komma till sin rätt.
Är ni nyfikna på att veta ännu lite mer om Robomows för- och nackdelar så kika in igen om några dagar. Jag ska skriva lite mer om hur det funkade att sätta allt i ordning, och även berätta om vad den nya testpiloten upplever som de två problem han haft med maskinen.

Sorg (eller: första steget för att gå vidare)

Idag blir det snapshots tagna med mobilen. Iddes inte ta fram kameran för att fotografera något som hade varit fullständigt otänkbart för bara sju, åtta år sedan. Min älskade första egna trädgård försvinner nu på riktigt - och det är jag själv som håller i spaden.

Sorkinvasionen har inte gått att få bukt med, och egentligen gav vi upp på riktigt redan för tre år sedan, men det var först idag som jag verkligen satte spaden i jorden. Nu har jag sörjt klart. Nu ska det som är kvar jämnas ut med marken, och vi ska så gräs istället. Jag har under fyra års tid grävt upp det som jag kunnat och som funnits kvar, och flyttat till min nya trädgård, och kvar finns bara de växter som klarat av sorkarnas framfart bäst och som är bra på att föröka sig. På den här sidan fanns det nu bara brunnävor, ängsnävor, nattviol, gullvivor, jakobs stege och revfingerört (ogräs). Allt det gröna som syns i landen på bilden ovan består av det.

Några timmar senare såg det ut så här.

Lättgrävt var det iallafall. Sorkarna har luckrat jorden väl. Med sorg konstaterar jag också hur fin den tunga lerjorden (60 meter från Mälaren och sjöbotten för inte alls länge sedan) har blivit efter 15 års bearbetning med kompost och gödsel.

Den här trädgården är inte stor, runt 500 kvadratmeter, och av det är drygt hälften gräsmatta. De två rabatterna jag grävde upp idag var min experimentverkstad för att blanda perenner med kryddörter. Planteringar enbart för lyst och ögonfägnad. Speciellt fint var det på våren då smalbladig lungört samsades med rödbladig primula, gulbladig alunrot och mängder av gullvivor och påskliljor. De ersattes av ormrotens ljusrosa blomspiror, vit nattviol, och sedan fingerborgsblommor, mörkrosa liljor och en mängd olika rosa nävor. Som grön grund växte gråbo, två olika sorters åbrodd och Gode Henriks målla. Hjärtstilla tog upp det rosa inslaget, och lite mörkt i form av rödbladig målla gav höjd. Närmast katternas uterum växte många violer, speciellt den prickiga 'Freckles' trivdes bra. Aklejor jag fått av Hannu på Kinnekulle.

När man planterar och planterar om, flyttar växter, sår nytt, försöker man skapa sitt eget paradis på jorden (eller varför håller man annars på och njuter så obeskrivligt av det?). Hur många bakslag man än åker på med växter som inte trivs, inte klarar vintern, så finns det på något vis aldrig med i planeringen att man kanske själv ska radera allt. Åtminstone har aldrig jag tänkt tanken. Jag har tänkt att när jag flyttar så tar någon annan vid, och ändrar det jag påbörjat efter sin smak. Några träd och buskar ryker. Det blir kanske marktäckare i alla skuggor, och säkert sås det svårrensade partiet närmast huset igen om det nu inte är en riktig trädgårdsnörd som tar vid. Men att det skulle vara jag själv som tog det slutgiltiga steget att radera de senaste tjugo åren...  Och nu - när träden vi planterat äntligen ser ut som träd, och buskarna fått full höjd och blivit det efterlängtade vindskyddet vi verkligen behövde här i jordbrukslandskapet, ett stenkast från Mälarens öppna vatten.

Vi har haft problem med rådjur, älg, harar, mördarsniglar. Och de senaste åren vildsvin, som gjort att vi inte längre kan ha utomhuskompost. Det har landat en luftballong (!) på vår nyanlagda sparrissäng. Infiltrationsanläggningen har svämmat över och dränkt halva trädgården i avloppsvatten, vi blir bestulna på trädgårdsmöbler och trädgårdsverktyg. Men det finns inget otyg som drabbat oss lika hårt som sorken.

Jag har skrivit en bok om den här trädgården (när den fortfarande var "i sin linda"). Den har varit min glädje och vila. Och nu säger jag adjö. Att jag äntligen satte spaden i jorden på riktigt känns som en lättnad. Slut på sorg och vanmakt. Dags att gå vidare.

Så var det maj plötsligt...

... och jag tycker att jag inte hinner med någonting. Men så är det varje år, så varför är jag förvånad. Det brukar ju ordna sig ändå, även om man inte hunnit rensa överallt eller binda upp allt snabbväxande från början.

Ett av förra höstens impulsköp från realådan ser ut så här nu:

Tulpaner. Jag minns inte vad de heter, men jag blev så förtjust nu när de kom och jag upptäckte vilka läckra stjälkar de har. Mörkt blålila. Det såg man inte på förpackningen som bara visade själva blomman. Ska försöka få tag på fler i höst och göra något lite mer planerat vid planteringen. Så fint det skulle kunna bli om de stack upp i en "matta" av något med ljust gröna blad.

En annan favorit som blommar nu är kejsarkronan. Jag är just nu väldigt förtjust i de gula.

Och så har jag ju mitt numer ständiga sällskap i ateljéträdgården. Helt ogenerade pinnar de fram och tillbaka mellan sina hålor dagarna igenom (åtminstone soliga dagar). Och lika oblygt sätter de sig och smaskar på "grönsakerna" mitt framför näsan på mig.

Fast grepp om stjälken så att de snabbt kan tugga i sig...

Det ser ut som om han har ett sugrör i munnen, eller hur?

Höger- eller vänsterhand verkar inte spela någon roll...

Och slutligen en suddig, men nästan lite symbolisk bild över vad mina stackars plantor härdar ut. Förra året hade sorkarna helt utrotat en av mina gamla buskpioner, och av den andra fanns bara en levande gren kvar. I år lever den fortfarande, och dessutom så bryter den nu med nya skott nerifrån basen:

Runt pionen är det väl 10-12 sorkhål bara inom en meters håll. Det största är precis där sorken i bilden kommer upp. Visst är det fantastiskt vilken levnadskraft som finns i vissa växter?!

Sorkbilder: Klas-Göran Tinbäck

Dagbok (vårstädning)

Två dagar med strålande solsken, som gjorda för vårstädning utomhus. Igår gjorde jag rent växthuset och idag rensades det lite bland perennerna. Jag satte tänderna i partiet utanför källaringången också, det ni ser på bilden nedan. Här har sorkarna haft det riktigt roligt. De flesta nävorna verkar vara borta, höstsolrosen är försvunnen, alla tovsipporna är väck. Och plattgången - ja, var är den egentligen?

Där var den. Under tio centimeter jord. Inte en platta ligger på samma nivå längre. Och under plattorna verkar flera stora gångar gå, för kliver man på dem lite i kanterna sjunker de ner i jorden.

Jag passade på att rensa bort lite av den röda lungörten när jag var i farten. Det var en del orm i trädgården förra året och jag vill ha det lite luftigare kring entrén i år eftersom katternas rastgård finns i direkt anslutning.

Den röda lungörten blommar så tidigt att jag aldrig hinner rensa bort gammalt ur den innan den slår ut. I år var den före både scilla och vårstjärna. Samtidig med snödropparna (som alla redan blommat ut - så fort det gick i år!).

Plattgången har varit ett väldigt fint parti som jag trivts otroligt bra med. Plattorna är egentligen mursten som jag fick av en vän som inte behövde dem längre. Det framgår inte riktigt av mina bilder men de är ungefär som röd kalksten i färgen.

I mitten av fyrkanterna och precis runt omkring dem fanns här rödbladig revsuga som marktäckare. I revsugan fanns spridda klungor med olika violer. Närmast den vita husväggen växer (eller växte - det är bara ett par plantor kvar i år) gul nunneört. Ut mot gräsmattan blommade tovsippa frodigt, och följdes sen av olika nävor. Närmast rastgården (den svarta stommen ni skymtar i bilderna ovan) växte vivor och kungsängslilja som följdes av verbena och björnrot. Det stod en stor bambu här också, men den försvann redan första året sorken kom.

Det går knappt att föreställa sig hur det har sett ut när man håller på i resterna...

Förra sommaren gjorde jag om en hel rabatt där sorken farit fram ganska ordentligt. Jag lyfte de växter som fanns kvar. Grävde om allt ordentligt så att alla högar försvann, och så satte jag tillbaka de växter som sorken lämnat ganska intakta. I tomrummen satte jag vanlig lungört eftersom sorken verkar lämna dem ifred. Tänkte att det väl kunde bli en rabatt med bara marktäckare då... Trist att bara så igen allt med gräs menar jag. Men det var verkligen bortkastat jobb. Det är så stora jordhögar i den rabatten nu att man inte ser lungörten längre. Och de nävor jag hade där (det var min rosa-näva-rabatt från början) - av dem finns inte EN enda kvar i år.

I den mån jag hinner med så kommer jag framöver att så igen rubbet. Det får bli gräsmatta av det mesta. Inte för att gräsmattan klarar sig bättre - som ni ju sett i tidigare inlägg - men, jag slipper iallafall bli ledsen över förstörda plantor.

Kanske blir det på sikt mindre lockande för sorken också, om jag slutar envisas med att mata dem med smaskiga perennarötter.

När jag var färdig med friläggandet av plattgången flyttade jag mig utåt i samma rabatt och räfsade löv och ris. Det hade väl gått fyrtiofem minuter när jag nästa gång gick över plattorna, och se här:

Trots att jag håller på 2-3 meter därifrån är det redan ett nytt utgångshål i jorden! Vilka rackare va!??

PS. Trots vad man kan tro har jag haft en underbar helg! Så skönt att vara ute i flera timmar, och alltid lika roligt att få se katternas glädje när de får komma ut igen. Tussan tog en mus idag, trots att hon var inne i lilla rastgården. Begriper inte hur hon bär sig åt.

(Däremot stod alla tre katter och bara stirrade igår när en marsvinsstor sork spatserade förbi utanför nätet. Den verkade inte trigga igång några jaktinstinkter alls... ?!)

Dagbok

En bild från en kväll i förra veckan. Jag sitter ute i skuggan med katterna och en kopp kaffe efter maten. Det är så här jag njutit av sommaren den senaste månaden. Dagarna har mest varit en plåga, trettiogradig värme är inte min grej.

Bilden är tagen i sorkträdgården vid ateljén utanför Stockholm. För att vara så torrt (vi har inte haft en droppe regn på åtminstone en månad) så är det ändå förvånansvärt frodigt. På andra sidan huset, mot sydväst, är gräsmattorna gulbruna, och det är inte många gröna grässtrån man ser.

Här i trädgården undviker jag att vattna så långt det bara är möjligt. Det som får vatten är krukor och växthuset förstås. Det enda som har haft det synligt svårt att krisslan och stormhatten. Resten har klarat sig fint.

I fredags kom så äntligen regn och svalare väder. Två dagar i rad med bara 20 grader i skuggan. Jag fick en sån energi att jag hann med mer på en helg än på de senaste tre veckorna totalt.

Det började med något så enkelt som att jag skulle gräva upp en planta för att dela att ta med till en kompis. Men huh vilken chock jag fick. Den var helt tom under.

Visst står jag varje dag och förfäras över nya sorkhål, och irriterar mig på de enorma jordhögarna de krafsar upp som fullständigt begraver mindre växter, men när det är så grönt och fint i landen så är det svårt att se hur illa det verkligen är.

Jag fick nån rädda-vad-som-räddas-kan-panik, och en hel dag stod jag bara och grävde upp plantor som jag verkligen vill ha kvar. Det var inte en enda planta som hade ett normalt rotsystem, en normal rotklump. Allt var bara tomt under. Här nedan potentillan som jag visade bilder på för ett par veckor sedan.

Jag ser ju själv på bilderna att det inte riktigt framgår hur illa det är, men tänk er att det rotsystem som är kvar på plantan är som en stor, torr koblaffa. Platt alltså. Det mesta av det jag grävde upp hade en jordklump som var ganska precis två fingrar bred på höjden.

Jag fattar inte hur växterna kan överleva. I den här torkan dessutom!

Nå, det mesta av det jag grävt upp har jag delat i flera plantor, och sen satt i krukor. Med lite tur ska jag kunna plantera ut det som klarar denna omilda behandling redan i höst.

En annan sak jag sysselsatt mig med de senaste dagarna är att kruka om alla sticklingar från kryddväxter jag tog i våras. Salvia, lavendel, åbrodd. Plantor jag vill ha många av. Många, många krukor att vattna just nu alltså.

I den andra trädgården, där jag inte har några större sorkproblem (ta i trä), och inte så värst många mördarsniglar heller (ännu), där har vi kunnat skörda det första i grönsakslandet. Vaxbönor och sommarsquash. Det var det enda som fick plats i år. Påsarna med majrovor, olikfärgade morötter, kålrabbi och olika sorters rödbetor ligger orörda. Och så här med facit i hand så var det väl tur det. Trots att vi vattnat ordentligt en gång i veckan så är jag tveksam till om sådd på friland hade lyckats i år. Inte med den kompakta lerjorden som grönsakslandet fortfarande består av. Jag fick inte ens ner spaden för att dra upp lite ogräs när det var som torrast. Jorden är som betong. Men squashen växer jättebra. Och bönorna är inte stora, men riktigt, riktigt goda.