Memory Lane (I), Shakespeare

Det här är en otroligt konstig period i mitt liv eftersom jag lever med tre fötter. En i dåtid, en i nutid och en i framtiden. Jag byter plats att arbeta på och eftersom jag byter till litet från stort så innebär det en, som det verkar, aldrig sinande vånda. Vad ska jag spara, vad ska jag slänga?

Jag har kommit halvvägs in i arkivet av skisser, teckningar och original. Originalen (illustrationer publicerade i tidningar, magasin och böcker) sparar jag förstås. Många gamla skisser och arbeten från konstskolorna jag gått på har gått i sopen. Ganska många opublicerade skisser/illustrationer har jag lagt i arkivboxar för att jag gillar dem för mycket för att slänga. Har under tiden jag röjt scannat en del och tänkte att jag skulle visa några av mina gamla bilder här. 

Klicka på bilden så blir den lite större.

De här sex damerna har ganska många år på nacken. De härrör från mitt sista eller näst sista år på Konstfack (1990 eller däromkring). De är skisser för en uppgift i bokillustration vi hade. Jag minns inte exakt hur uppgiften löd, men den måste ha engagerat mig, för i min låda med skolarbeten har jag hittat ett trettiotal olika ingångar till illustrationer just för denna uppgift.
Jag gissar att jag någon gång i processen hade en idé att jag skulle illustrera Shakespeare. Vet inte hur jag annars ska tolka dessa förenklade men namngivna kvinnofigurer.

Jag gillar alla tjejerna, men idag gillar jag alldeles speciellt den bloddrypande damen med kniven. Vet inte vad det är med bilden som fångar mig så. Ögonen, den spända bröstkorgen som får nyckelbenen att stå ut, eller bara den spända hållningen i allmänhet.

Till slut valde jag att illustrera en bok av Elin Wägner istället. De bilderna är totala motsatsen mot dessa,  helt och hållet abstrakta och svart-vita. Utmejslade kvinnokaraktärer verkar ha varit mitt tema iallafall, men jag minns faktiskt inte om det var med avsikt eller bara av en tillfällighet. Hur som helst är det roligt att gå tillbaka i tiden och se vad som fanns inom mig då.

Cyklamen till salu (SÅLD!)

Jag håller på att städa bland lådor och skåp i min ateljé och plötsligt dyker det upp saker som jag nästan glömt att jag har gjort, eller inte glömt direkt - men inte tänkt på, på ett tag. Det här är ett blästrat fönsterglas som jag gjorde till mina föräldrars köksdörr för några år sedan. Inte så långt efter att glaset var färdigt bestämde sig mor o far att flytta, så glaset blev aldrig monterat i dörren.

Själv har jag inget litet fönster (eller dörr) med passande mått heller, så här ligger alltså en blästrad cyklamen på fönsterglas i en låda, till ingen nytta alls, men väldigt söt om jag får säga det själv. Så nu lägger jag ut det till salu här och hoppas att det kan få en plats i ett hem som lider av cyklambrist.

OBS! Glaset är SÅLT!

Måtten på själva glaset är 43,5 cm på höjden och 45 cm bredden.

Själva motivet, plantan, mäter 29 på höjden och 31,5 på höjden. Glasrutan kan alltså skäras till så att den blir mindre i storlek om man så önskar.

Glaset är 2 mm tjockt (det var tänkt att vara innerruta i en dörr som hade två glas).

Detta är ett unikat. Det finns bara en sån här glasskiva i hela världen. Bilden är ritad av mig och sedan överförd till tejp som lagts på fönsterglas och motivet är sedan utskuret ur tejpen med skalpell. Glasskivan har därefter blästrats med aluminiumoxid, vilket gör glaset matt på de ställen som inte täckts av tejp. Därefter är tejpen avlägsad.   

Priset är 450 kronor. Jag skickar den inte på posten, utan är någon intresserad så är det hämtning här i ateljén (Norsborg) eller inne i Stockholm City på överenskommen tid och plats som gäller.   

Skicka ett mejl vid intresse, ni har adressen högst upp till vänster här på sidan.

I en annan låda vid dagens städning dök också skisserna upp som jag gjorde när jag höll på med studierna till glasfönstret. Klicka upp bilderna om ni vill, idag har jag gjort dem lite större än vad jag brukar, så att ni ska kunna se bättre.                                                           

Det är något väldigt sympatiskt över den blomman som står och ser ut som om den har en hårfön mitt i ansiktet, tycker ni inte? Det är lustigt med cyklamen, vi vet ju att de är ganska "stela" blommor, inga blommor som darrar och svänger vid minsta vindpust menar jag. Men ändå kan de se ut som om de är fångade i värsta stormen på bild...

Är ni intresserade av att byta ut en fönsterruta hemma mot en cyklamenmönstrad sådan (nedan), så är det som sagt bara att skicka ett mejl. Vill man kan man förstås istället infatta rutan i en ram och bara ha den som "prydnad". Hängande i ett fönster eller mot en vägg, ja där bestämmer man själv.

OBS! På bilderna står glasrutan lutad mot en plexiglashållare, som i sin tur står på ett podium av glas. 

Vårkänslor

Skatan bygger på sitt bo i plommonträdet precis utanför fönstret.

Och härinne har katterna legat och solat på golvet framför fönstret hela dagen.

Allt om Trädgård nr 4/2013

Har glömt att berätta att det står lite om mig i senaste numret av Allt om Trädgård. Det utkom 5 mars så jag tror att det borde finnas i butik någon vecka till. Kul läsning, trots att det handlar om mig själv. :-)

Kommande utställning

Jag jobbar på med mina papiermaché-lådor när jag har tid över. Nu tycker jag äntligen att jag har en viss överblick och tror att jag funnit en linje och helhet jag är nöjd med. Det här är några av de askar som ännu inte är riktigt färdiga, eller som jag inte är helt säker på passar in i temat. Typiskt nog är ett par tre av mina absoluta favoritaskar med i den här gruppen också. Den stora, platta asken i bakgrunden med hostabladet. Asken med gullvivor i förgrunden. Kanske behåller jag dem...

Jag hoppas att jag blir klar till februari/mars. Då är ni alla inbjudna till ateljéutställning. Mer info kommer framöver.

Sorg (eller: första steget för att gå vidare)

Idag blir det snapshots tagna med mobilen. Iddes inte ta fram kameran för att fotografera något som hade varit fullständigt otänkbart för bara sju, åtta år sedan. Min älskade första egna trädgård försvinner nu på riktigt - och det är jag själv som håller i spaden.

Sorkinvasionen har inte gått att få bukt med, och egentligen gav vi upp på riktigt redan för tre år sedan, men det var först idag som jag verkligen satte spaden i jorden. Nu har jag sörjt klart. Nu ska det som är kvar jämnas ut med marken, och vi ska så gräs istället. Jag har under fyra års tid grävt upp det som jag kunnat och som funnits kvar, och flyttat till min nya trädgård, och kvar finns bara de växter som klarat av sorkarnas framfart bäst och som är bra på att föröka sig. På den här sidan fanns det nu bara brunnävor, ängsnävor, nattviol, gullvivor, jakobs stege och revfingerört (ogräs). Allt det gröna som syns i landen på bilden ovan består av det.

Några timmar senare såg det ut så här.

Lättgrävt var det iallafall. Sorkarna har luckrat jorden väl. Med sorg konstaterar jag också hur fin den tunga lerjorden (60 meter från Mälaren och sjöbotten för inte alls länge sedan) har blivit efter 15 års bearbetning med kompost och gödsel.

Den här trädgården är inte stor, runt 500 kvadratmeter, och av det är drygt hälften gräsmatta. De två rabatterna jag grävde upp idag var min experimentverkstad för att blanda perenner med kryddörter. Planteringar enbart för lyst och ögonfägnad. Speciellt fint var det på våren då smalbladig lungört samsades med rödbladig primula, gulbladig alunrot och mängder av gullvivor och påskliljor. De ersattes av ormrotens ljusrosa blomspiror, vit nattviol, och sedan fingerborgsblommor, mörkrosa liljor och en mängd olika rosa nävor. Som grön grund växte gråbo, två olika sorters åbrodd och Gode Henriks målla. Hjärtstilla tog upp det rosa inslaget, och lite mörkt i form av rödbladig målla gav höjd. Närmast katternas uterum växte många violer, speciellt den prickiga 'Freckles' trivdes bra. Aklejor jag fått av Hannu på Kinnekulle.

När man planterar och planterar om, flyttar växter, sår nytt, försöker man skapa sitt eget paradis på jorden (eller varför håller man annars på och njuter så obeskrivligt av det?). Hur många bakslag man än åker på med växter som inte trivs, inte klarar vintern, så finns det på något vis aldrig med i planeringen att man kanske själv ska radera allt. Åtminstone har aldrig jag tänkt tanken. Jag har tänkt att när jag flyttar så tar någon annan vid, och ändrar det jag påbörjat efter sin smak. Några träd och buskar ryker. Det blir kanske marktäckare i alla skuggor, och säkert sås det svårrensade partiet närmast huset igen om det nu inte är en riktig trädgårdsnörd som tar vid. Men att det skulle vara jag själv som tog det slutgiltiga steget att radera de senaste tjugo åren...  Och nu - när träden vi planterat äntligen ser ut som träd, och buskarna fått full höjd och blivit det efterlängtade vindskyddet vi verkligen behövde här i jordbrukslandskapet, ett stenkast från Mälarens öppna vatten.

Vi har haft problem med rådjur, älg, harar, mördarsniglar. Och de senaste åren vildsvin, som gjort att vi inte längre kan ha utomhuskompost. Det har landat en luftballong (!) på vår nyanlagda sparrissäng. Infiltrationsanläggningen har svämmat över och dränkt halva trädgården i avloppsvatten, vi blir bestulna på trädgårdsmöbler och trädgårdsverktyg. Men det finns inget otyg som drabbat oss lika hårt som sorken.

Jag har skrivit en bok om den här trädgården (när den fortfarande var "i sin linda"). Den har varit min glädje och vila. Och nu säger jag adjö. Att jag äntligen satte spaden i jorden på riktigt känns som en lättnad. Slut på sorg och vanmakt. Dags att gå vidare.

Inget bra år för pioner

Inte det bästa vädret för pionernas regnkänsliga blommor, eller vad säger ni? Mina plantor utanför ateljén har blommat med små blommor som inte riktigt slagit ut ordentligt innan de vissnat bort, och blommorna har varit bruna i kanterna och inga fina att plocka in i buketter. 

Men farfarspionen är fin ändå. Nu när det inte finns kvar så många växter i trädgården (den sorkinvaderade) står den utan konkurrens. Färgen i de skarpt mörkrosa blommorna framhävs av jättedaggkåpans limegula blommor. Jag har suttit och tittat mycket på det den senaste veckan. En självsådd ros har vuxit upp bredvid pionerna också, den blommar med små, enkla blommor i blekrosa. En fin kombination.

I vårt lilla samhälle har vi en väderstation, den ligger några hundra meter från vårt hus. Jag tittade på deras hemsida och såg att vi under juni månad fick 198,3 mm nederbörd. Genomsnittet för juni ligger på 33 mm. Mycket vatten. Men det mesta verkar faktiskt trivas bättre än vanligt. Perennerna är stora och bladrika. Och jag har inte behövt gå med vattenkannan hela tiden till de träd och buskar jag planterade förra året. Så jag är rätt nöjd med vädret... Hur har ni det?

Gräskrona

 Det är hög tid att göra en gräskrona nu, om man vill ha en. Gräsblomsstjälkarna är alldeles snart för styva och torra för att låta sig flätas, men ännu går det bra.

Nedan den flätade gräsremsan innan jag band samman den till en krans. Så fin den skulle vara att dekorera en dörröppning med. Eller kanske en vägg.

Jag sökte på internet för att hitta en beskrivning på hur man gör. Man kan nog göra på olika sätt, men den här varianten tyckte jag var enkel att börja med. Beskrivning hur man gör finns här.

Snyggt i kruka just nu

Doftliljor och bronsfänkål i en hög kruka vid entrén. Effektfullt mot den svarta dörren och fullständigt bedövande i doft i detta varma, fuktiga väder.

Älsklingar

Jag vet att jag inte är ensam, det blommar av nävor i många bloggar nu, men jag kan inte låta bli att göra ett inlägg jag med. Älskar dem. Och just precis nu blommar det som vildast i min ateljéträdgård. Den första nävan jag köpte var en nätnäva, g. renardii, dem missade jag tyvärr blomning av i år eftersom jag inte var på plats. Den andra nävan jag införskaffade var ängsnäva Geranium pratense 'Splish Splash'). Den köpte jag frö av i England och sådde själv för många år sedan.

På bilden ovan samsas den strimmiga ängsnävan med en självsådd variant av brunnäva. (Eller om det är en typ av geranium x monacense.) (Det råder en viss förvildning - och därmed namnförbittring - bland mina självsådda nävor.)

Ängsnäva ihop med humle. Inte dumt. Fast egentligen ska det vara en gång här. Jag ska dra upp alla nävorna här så fort de blommat klart. (Just nu får jag gå en omväg på fyrtio meter för att alls komma in i huset.) (Det går liksom inte att kliva över plantor som är 90 centimeter höga.)

När den strimmiga ängsnävan självsår sig blir det antingen strimmiga eller blå blommor på plantorna. Här nedan en av de blå. Det lustiga med den blå är att knoppar och även höljerna kring fröhusen skiftar i rött. Också stjälkarna går i rött precis närmast blomman.

När alla självsådda plantor dyker upp ur jorden på våren så ser man redan då om det ska bli en strimmig- eller blåblommig planta. På de exemplar som blir blåblommiga är de första bladen som visar sig alltid röda istället för gröna.

Det kan komma enstaka vitblommiga exemplar bland de självsådda också. Men det verkar inte vara så vanligt. Av de säkert hundratals plantor jag rensat bort genom åren har jag bara hittat en enda rent vit. Den är jag väldigt rädd om. I år är den 110 centimeter hög och blommar nåt alldeles väldigt ståtligt. Tyvärr vill den inte låta sig fotograferas verkar det som. Den ser till att bli under- , över- eller ofokuserad varenda gång jag riktar kameran mot den. Men jag ska prova igen.

Här nedan ett bi på en geranium x monacense. Det här är egentligen min favorittyp av näva. Jag är svag för de småblommiga i luddiga färgskalor som går åt grått, brunt, rosa och purpur.

Vackraste julblomman?

I höstas när jag klippte ner dahlian innan vinterförvaringen så tog jag till vara ett par av de outslagna knopparna och satte i ett glas vatten på diskbänken.

En vissnade bort efter någon månad, men den andra har långsamt, långsamt tagit sig för att slå ut.

Så detta är vad jag haft på mitt julbord.

Är det inte nästan lite magiskt?

En del nya frökataloger har trillat ner i brevlådan, men inte lika många som jag skulle önska, så jag ska sätta mig och beställa de jag saknar via internet nu. För mig hör det till mellandagarna och nyåret att få börja planera litet för sommarens krukor.

I brist på tillräckligt med tätskriven växtinspiration i A5 format njuter jag tillsvidare av att ha det riktigt undanstädat i ateljén. (Och att shoppa amaryllis på rea. 10 kronor styck. Man kan ju fylla en balja om man vill!)