Den schizofrena undulaten

Av nån anledning kom jag och min man att tala om tama fåglar i morse. Jag vet inte riktigt varför, det kan ha börjat med att vi pratade om att kompostering blir överflödig när man har höns. Eller startade det med att vi talade om åldrande, och vilket plusvärde husdjur kan ha? Eller var det bara det att en av våra katter plötsligt försökte att ta en bit smörgås ur min mun, vilket fick mig att tänka på undulaten som min min morfar och hans sambo hade.

Mormor och morfar hade en undulat som husdjur på sin ålders höst. Han hette Peter men kallades Peterle. Den som är tysktalande vet att Peterle betyder ungefär "lilla Peter". Peter flyttade in till morfar och mormor när han var väldigt ung och morfar och mormor redan varit pensionärer i många år. Han blev det viktigaste i deras liv. Hela tillvaron inordnades för att passa lilla Peter. Han flög fritt i lägenheten under stora delar av dygnet och han dresserades till att ta sin mat ur matte och husses mun. Även när vi släktingar kom på långbesök så förväntades vi upplåta våra munnar åt Peter, för det var ju liksom så han var van att ha det.

Eftersom Peter så ofta satt i närheten av sin matte och husses talorgan (åtminstone tror jag att det var därför) så blev han fenomenal på att härma röster. Jag minns hur han kunde sitta så nära munnen att han bokstavligen såg rätt in i den, och sen försökte han härma ljudet som kom ut. Han härmade aldrig mig, jag var nog inte där tillräckligt ofta. Men han kunde härma både morfar och mormor, och flera andra personer.

Till saken hör att min morfar och mormor vid denna tid hade en granne med multipla personligheter. Två av dem var ständigt i gräl med varandra. Speciellt grälsjuka var de tidiga mornar och förmiddagar. Under en sommarmånad när jag var 14, 15 vaknade jag nästan varje morgon av deras röster som hördes genom väggen in till morfar och mormor. Och att gå på toa blev nästan till en mardröm eftersom fönstret där alltid stod på glänt och gränsade direkt till grannens kök, där fönstret också alltid stod öppet.

Grannen - en kvinna - hade fem olika identifierbara personligheter. Det visste vi eftersom de brukade prata med varandra och kalla varandra vid namn. Bara två av dem var ovänner, en man och en kvinna. Och av någon anledning var det just dessa grälande personligheter som lilla Peter fann vara bäst lämpade för efterhärmning. Så, så snart det sjuka grannen slutade sin litania inne hos sig ungefär vid lunchtid så tog Peterle vid och fortsatte grälet inne hos oss. I timmar satt han och grälade på sig själv. Arg man (ja, tänk kvinna som härmar djup mansröst) som slängde grovheter till kvinna, som slängde förolämpningar tillbaka. Flera timmar i sträck, varje eftermiddag. På plattyska, niederdeutsch.
Till samlingen märkliga djurminnen man har. (Och uppriktigt så reser sig håren på kroppen fortfarande när jag tänker på lilla Peter. Inte alls på ett behagligt vis.


Lilla Peter var så speciell och älskad att min lillasyster efter en (ovanligt kort) tids övertalning fick våra föräldrar att köpa en ensam undulat till vårt hem också. Här ett klipp från min gamla blogg som handlar om honom, Hacke:

Funderade över varför i hela friden jag kallar katten prinspotta, och kom fram till att det måste härleda från smeknamnet mina föräldrars undulat hade. Han kallades (alltid mycket kärleksfullt) för Äckelpotta. Med utropstecken efter. Och betoning på Potta.

Den här undulaten var en undulat som hade lätt för att lära sig. När pappa drabbades av en långvarig luftrörskatarr en gång så tog undulaten efter honom och satt och hostade så att han höll på att kikna i buren. Hundens skällande tog han också efter.

När mamma och pappa hade födelsedagsbjudningar så brukade följdaktligen undulaten hälsa alla som gick fram till buren med det glada tillropet: ÄckelPOTTA!!! Och försökte sen gästerna föra en konversation vid bordet så satt undulaten inne i buren och hostade så att det lät som om han höll på att kräkas. Ringde det på ytterdörren började han skälla som en halvhysterisk yorkshireterrier. 

Han var i sitt esse vid dylika tillställningar. Gästerna däremot var väl måttligt roade av fågeln som fick en demonstrativ rethosta så fort någon försökte öppna munnen. 

Så kom den då äntligen, snön...

…och lite obekvämt känns det allt, nu när man gått omkring och varit varm och skön hela november och december. Men om tre månader blommar lungörten igen. Jag önskar alla odlarvänner ett gott 2014.

Vårkänslor

Skatan bygger på sitt bo i plommonträdet precis utanför fönstret.

Och härinne har katterna legat och solat på golvet framför fönstret hela dagen.

Fågelholk med miljötänk

Den här snygga fågelholken kommer från Holkfabriken på Kinnekulle. Vi fick den i påskpresent av min svägerska. Jag har inte riktigt bestämt var den ska placeras ännu, men den har en stor fördel framför de flesta andra holkar - den är så tung att den faktiskt går att hänga över en gren utan att man behöver oroa sig för att den ska blåsa iväg vid höststormarna (eller orsaka sjögång för ruvande pippifåglar). Den är enkel att göra ren också, bara att lyfta ner och ta bort locket. Ska försöka hitta ett riktigt fiffigt ställe nu där grannskapets katter - som vi ofta ser uppkrupna i äppelträden - inte kommer åt den.

Läs mer om hur den är gjord på Holkfabrikens hemsida.

Biologiska Museét

De som vuxit upp som barn i Stockholm har knappast kunna undvika ett eller fler besök på Biologiska museét på Djurgården. Vill slå ett slag för att besöka det även i vuxen ålder, det är ett fantastiskt fint litet museum. Bortsett från det magnifika 360 graders panoramarummet i två plan finns det ytterligare en sak som gör museét helt unikt; det är att ljuset i montrarna endast består av dagsljus. Det gör att karaktären på det vi ser ändrar karaktär från dag till dag. Precis som i den riktiga naturen.

Museét har öppet tisdag-fredag kl 12 -15. Lördag-söndag 10-15. Inträde 45 kr. (Sommartid är öppentiden längre.) Mer info på museéts hemsida HÄR.

Snyggt förpackad fågelmat

Om jag vore fågel skulle jag också dras hit...

Solrosorna dök upp i grönsakslandet av sig själva. Inte speciellt vackra blommor (som dessutom bara blommade några dagar) men de tallriksstora fröhusen är minst sagt poppis hos bevingade besökare.

Djurliv

Det tog väl ungefär femton minuter och sen var första sommarblomman i kruka naggad i kanten. Det var bara att leta fram några petflaskor, kniv, sax, och sätta igång med nödinsatserna.

Men det var inte mördarsniglar. Inte fåglar heller, inte i den nätinhägnade rastgården. Nej, det var rastgårdens invånare själva som genast fattat ett väldigt intresse för vad matte hade pysslat med i jorden.

De tuggar nog i sig lite då och då hela sommaren, men det är bara nu när plantorna är små som det irriterar mig en aning. (Att bli toppade tål nog de flesta växter jag planterar i kruka, men det är värre när kissarna på pin kiv och av plötslig leda eller upprorslusta sätter sig och drar upp hela plantor ur jorden.)

Har man innekatter kan minsta händelse bli som en stor gåva. En nyutflugen skatunge som plötsligt dimper ner på fönsterblecket utanför fönstret håller oss alla sysselsatta och djupt engagerade i mer än tjugo minuter.

Kissarna övar på att smyga, på att burra upp svansarna, på att tjattra. Skatan sitter och bligar in på oss och hackar rätt så uppfodrande på rutan. Den skrämmer fullständigt slag på äldsta katten som springer och gömmer sig under diskbänken.

Jag vet att skator hackar ihjäl unga katter om de kommer åt. Men jag tror inte att den här vingliga ungen skulle ha stor chans mot mina mördarmaskiner. (Mördarmaskinen under diskbänken undantaget då förstås.)

Ett tag var det ganska många katter i grannskapet, och vi märkte att ingen av våra holkar fick vara fred. Vi plockade bort de flesta men satte upp en på ett ventilationsrör vid husväggen istället. Där boar oftast blåmes, men i år har vi talltita i den. Till glädje både för oss och för våra katter får jag väl säga, för det här är precis vid vår uteplats, och just nu sitter vi hela tiden och tittar på när ungarna blir matade med insekter hämtade i vårt päronträd.

Under takpannorna har två talgoxpar sina ungar, och de hämtar precis som talltitan maten i päronträdet. En annan fågel som verkligen uppskattar vad det nu är i päronträdet som är ätbart, är hackspettarna. Ibland, speciellt kvällstid, kan det sitta flera stycken samtidigt och picka i skotten.

Not: Våra katter är innekatter och går aldrig lösa utomhus. De har en nätad rastgård där de får njuta "uteliv" under sommarmånaderna. De blir fräkniga (jodå - i öronen!) och fångar till och med en och annan sork ibland. Andra byten de gärna kommer in med är vårtbitare, fjärilar och gråsuggor.

Fågel-illar

Flera år gamla illustrationer till tidningen Allt om Trädgård. Det handlade om vilka fåglar som passar att ha i voljär ute i trädgården. Tekniken är akvarell-färgpenna blandat.

Hartlaub siska & Diamantfink

Hecks spetsstjärtade bältfink & Sävastrild

Gulbröstad astrild & Blåhuvad fjärilsfink

Vilda pippisar har det inte lätt ute nu hörde jag på radion. Har man inte matat tidigare så är det dags att börja nu. Jag lade en länk här i högerspalten till Sveriges Ornitologiska Förenings hemsida (klicka på fågelbordet), där kan man läsa mer om vad man ska välja för mat och vilka fåglar man kan vänta sig som besökare.