Den schizofrena undulaten

Av nån anledning kom jag och min man att tala om tama fåglar i morse. Jag vet inte riktigt varför, det kan ha börjat med att vi pratade om att kompostering blir överflödig när man har höns. Eller startade det med att vi talade om åldrande, och vilket plusvärde husdjur kan ha? Eller var det bara det att en av våra katter plötsligt försökte att ta en bit smörgås ur min mun, vilket fick mig att tänka på undulaten som min min morfar och hans sambo hade.

Mormor och morfar hade en undulat som husdjur på sin ålders höst. Han hette Peter men kallades Peterle. Den som är tysktalande vet att Peterle betyder ungefär "lilla Peter". Peter flyttade in till morfar och mormor när han var väldigt ung och morfar och mormor redan varit pensionärer i många år. Han blev det viktigaste i deras liv. Hela tillvaron inordnades för att passa lilla Peter. Han flög fritt i lägenheten under stora delar av dygnet och han dresserades till att ta sin mat ur matte och husses mun. Även när vi släktingar kom på långbesök så förväntades vi upplåta våra munnar åt Peter, för det var ju liksom så han var van att ha det.

Eftersom Peter så ofta satt i närheten av sin matte och husses talorgan (åtminstone tror jag att det var därför) så blev han fenomenal på att härma röster. Jag minns hur han kunde sitta så nära munnen att han bokstavligen såg rätt in i den, och sen försökte han härma ljudet som kom ut. Han härmade aldrig mig, jag var nog inte där tillräckligt ofta. Men han kunde härma både morfar och mormor, och flera andra personer.

Till saken hör att min morfar och mormor vid denna tid hade en granne med multipla personligheter. Två av dem var ständigt i gräl med varandra. Speciellt grälsjuka var de tidiga mornar och förmiddagar. Under en sommarmånad när jag var 14, 15 vaknade jag nästan varje morgon av deras röster som hördes genom väggen in till morfar och mormor. Och att gå på toa blev nästan till en mardröm eftersom fönstret där alltid stod på glänt och gränsade direkt till grannens kök, där fönstret också alltid stod öppet.

Grannen - en kvinna - hade fem olika identifierbara personligheter. Det visste vi eftersom de brukade prata med varandra och kalla varandra vid namn. Bara två av dem var ovänner, en man och en kvinna. Och av någon anledning var det just dessa grälande personligheter som lilla Peter fann vara bäst lämpade för efterhärmning. Så, så snart det sjuka grannen slutade sin litania inne hos sig ungefär vid lunchtid så tog Peterle vid och fortsatte grälet inne hos oss. I timmar satt han och grälade på sig själv. Arg man (ja, tänk kvinna som härmar djup mansröst) som slängde grovheter till kvinna, som slängde förolämpningar tillbaka. Flera timmar i sträck, varje eftermiddag. På plattyska, niederdeutsch.
Till samlingen märkliga djurminnen man har. (Och uppriktigt så reser sig håren på kroppen fortfarande när jag tänker på lilla Peter. Inte alls på ett behagligt vis.


Lilla Peter var så speciell och älskad att min lillasyster efter en (ovanligt kort) tids övertalning fick våra föräldrar att köpa en ensam undulat till vårt hem också. Här ett klipp från min gamla blogg som handlar om honom, Hacke:

Funderade över varför i hela friden jag kallar katten prinspotta, och kom fram till att det måste härleda från smeknamnet mina föräldrars undulat hade. Han kallades (alltid mycket kärleksfullt) för Äckelpotta. Med utropstecken efter. Och betoning på Potta.

Den här undulaten var en undulat som hade lätt för att lära sig. När pappa drabbades av en långvarig luftrörskatarr en gång så tog undulaten efter honom och satt och hostade så att han höll på att kikna i buren. Hundens skällande tog han också efter.

När mamma och pappa hade födelsedagsbjudningar så brukade följdaktligen undulaten hälsa alla som gick fram till buren med det glada tillropet: ÄckelPOTTA!!! Och försökte sen gästerna föra en konversation vid bordet så satt undulaten inne i buren och hostade så att det lät som om han höll på att kräkas. Ringde det på ytterdörren började han skälla som en halvhysterisk yorkshireterrier. 

Han var i sitt esse vid dylika tillställningar. Gästerna däremot var väl måttligt roade av fågeln som fick en demonstrativ rethosta så fort någon försökte öppna munnen. 

Pionernas tid börjar nu

Luktpionens röda skott lyser upp i rabatterna just nu. En favoritkombination hos mig den här årstiden är luktpion och rosa eller vit Chionodoxa, Vårstjärna, men egentligen behöver den inga blommande vänner för att komma till sin rätt - färgen på luktpionens skott går att kombinera med andra perenner och buskar i all oändlighet.

Paeonia lactiflora, Luktpion

Ofta tänker man kanske mest på blommornas färg och form när man ska köpa en pion, men jag vill gärna slå ett slag för pionernas bladverk. Speciellt värdefullt just den här årstiden eftersom pioner är ganska tidiga att skjuta upp ur jorden. Jag tycker att varenda en av pionerna nedan är minst lika vacker som vilken tulpanplantering som helst.

 Paeonia veitchii, Rosenpion

Paeonia officinalis, Bergpion

Paeonia mollis, Luddpion

Paeonia lanceolata

Alla foton tagna på Bergianska Trädgården i Stockholm den 2 maj 2014.

Örter i kruka

Tjuvstartar säsongen redan nu i påsk med att köpa kraftiga och fina exemplar av "italienska kryddörter" på Willys. De flesta av mina egna kryddörter i landet befinner sig - åtminstone som det ser ut - i vila ännu. Bara piplöken, ramslöken och skogslöken går att skörda av så här tidigt. Inte ens gräslöken har riktigt vaknat än.

Jag köper hellre några krukor av sådana här importerade kryddväxter än blommor den här årstiden. En längtan efter grönt kanske. Och efter att laga mat av det man kan skörda i sin egen trädgård istället för att köpa. Planterar man de här örterna i väldränerade krukor och sand- och torvblandad jord, och låter dem stå lite lagom vindskyddat så här i början av säsongen, så håller de sig fina till långt in i höst. Timjanen håller sig förmodligen till långt efter jul.

Jordblandning för örter i kruka:
3 delar bra planterjord/urnjord/blomjord
2 delar grov sand el fint grus (typ akvariesand)
1 del torv 

Hur man får en blå gunga att smälta in i omgivningen

Lätt som en plätt - man planterar blå blommor runt omkring.

Botanisk krokus

Under häckarna lyser det vitt som jag berättade i förra inlägget. Närmast huset lyser det gult i gruset vid ena knuten. Tydligen ska vi få ny snö och minusgrader till helgen men strunt i det nu. Årets första blommor är lika stora mirakel varje år.

Jag hittade en ensam vit krokus under schersminen också. Och några lila i knopp på ett annat ställe i grusgången. När jag hälsade på hos brorsan i helgen hade han en hel matta av småblommiga krokusar vid ingången till sitt härbre, skiftande i olika nyanser från lila till blått. Så vackra. Ska försöka tigga till mig knölar av den sorten när tillfälle yppar sig.

Botanisk krokus Lökarna är köpta under det namnet. Mer info än så har jag inte. Det är en tidig och småblommig krokus. Färgen är smörblommegul.

Snödroppar i kruka

Rekordtidig städstart i år. Önskar att jag hade haft tid att vara ute mer i det ljuvliga väder vi haft de senaste dagarna. 12-13 grader både i går och i förrgår och idag visade termometern som mest 15 (!) grader i skuggan. Det har ju varit rejält blåsigt även här, så trots värmen var det inte tal om att jobba i skjortärmarna de timmar jag var ute. Men våstädat har det blivit iallafall.

Har njutit något obeskrivligt av snödropparna jag har i kruka. Har flyttat runt dem en del. De har stått vid entrén några dagar och vid uteplatsen. Och ett tag under ett träd så att jag kunde se dem från köksfönstret. När de har blommat klart åker de tillbaka ner i jorden igen (men inte på samma ställe där jag tog dem).

Det är liksom det som är så bra med snödroppar. Bästa tiden att flytta dem är när de just blommat klart, innan de vissnat ner. Ska man dela tuvor kan man gräva upp när de står i knopp och låta dem slå ut och blomma i krukor. När blomningen är klar flyttar man dem till nya stället.

Jag delar gamla tuvor av snödroppar och planterar ut under bokhäckarna jag planterade förra sommaren. Snödroppar mot de röda bokbladen. Match made in heaven.

Och apropå bokhäckarna så jag är väldigt nöjd med hur det blev. Det är ingen lång sammanhängande häck, utan jag har planterat "skärmar" på fyra ställen på tomten. Två av dem är bara ca 120 cm långa. De andra två ca tre meter vardera. Rumsavdelare och siktändrare. 

Snyggast blev den direkt vid huset. Alla fönster är målade i rött, och när snön ligger som på bilden nedan (december), kommer boken verkligen till sin rätt färgmässigt.

Cats in art

Well you can google. Or just look at your own cat and enjoy the picture.

Donnan på köksbänken. 

Boudoir

När jag hör ordet boudoir tänker jag på något intimt och sammetsklätt och gärna rött. Så när jag lät det röda i den här bilden komma fram genom att beskära den så att allt grönt försvann och dessutom ökade på de varma tonerna något så tänkte jag att "jamen så, så kanske det är - rudbeckior är fjärilsboudoirer". Men så googlade jag på ordet och fann att så är det troligtvis inte alls. "Ursprungligen ett rum att dra sig tillbaka och tjura i". 

Jag kommer från och med nu endast kalla rudbeckior för fjärilscaféer. :-)

Geranium på taket

Geranium Robertianum får man nog räkna som ett ogräs. Vet man inte hur den ser ut men jag säger att dess svenska namn är stinknäva, då vet alla som har den i sin trädgård genast vilken näva det är, eller hur? Har man mycket av den och för krig, då brukar doften av den genast väcka obehag, eller åtminstone olust. 

I Julita i Sörmland finns denna stuga med hela taket täckt med nästan bara stinknäva. Ett och annat (annat) ogräs finns också, men nävan har verkligen brett ut sig rejält.

Vore det inte för att stinknävan fröade av sig så enormt så är den väldigt söt egentligen. Bladen är finflikade och ljusgröna, blomman ljusrosa med mörkare ådring, den står frisk och fin hela sommaren. För mig fungerar det här huset som en fin inspiration för hur även ogräs kan finna sin plats om man tillåter. Det man ska tänka på är väl egentligen bara att inte välja fleråriga ogräs.

Så kom den då äntligen, snön...

…och lite obekvämt känns det allt, nu när man gått omkring och varit varm och skön hela november och december. Men om tre månader blommar lungörten igen. Jag önskar alla odlarvänner ett gott 2014.