Vit stormhatt

Aconitum napellus 'album', äkta stormhatt, vit. En sådan finns i min trädgård också. Köptes och planterades förra sommaren. Äkta stormhatt är en gammal medicinalväxt så självklart hör den hemma i min örtagård, trots att den är giftig.

Hela plantan är giftig, och man bör ha handskar på sig när man planterar om eller delar, för i roten är giftet särskilt koncentrerat. Det är en alkaloid som heter akonitin, ett nervgift. Det är giftets bedövande verkan som gjort att man tidigare använde rot till b.l.a. salvor med smärtstillande effekt. Det finns dock inget botemedel mot akonitin-förgiftning, all behandling med stormhatt har därför upphört idag. Men plantan är vacker. Inte så hög ännu, men redan många blomstänglar. Börjar blomma runt midsommar och håller på fram till augusti.

Stormhatt har många plus, höjd i rabatten, lång blomningstid om man kompletterar med olika sorter, och eftersom den är så giftig är den också har- och rådjurssäker.

Jag har även blå äkta stormhatt. Man ser en av dem i översta bilden, skymta bakom den vita, överst i bild. Den blommar något senare än den vita. Den stormhatten är jag speciellt förtjust i eftersom den funnits i min familj ungefär i femtio års tid. Min pappa delade en av sina plantor för att ge mig, och sedan har jag delat den igen. Det här är vad jag vet fjärde stället den växer på. Men pappa fick en delad planta i sin tur, så gud vet hur gammal den från början kan vara, och var den vuxit och varit med om.

Ametiststormhatt

En oktoberstormhatt med djupt blå färg, Aconitum carmichaelii 'Arendsii'. Jag var osäker på om den skulle hinna blomma i år, den hade knappt synliga knoppar för bara tre veckor sedan. Men trots regn och kyla så har det gått snabbt sista veckan och nu blommar den för fullt. Blommorna är betydligt större än de är på den vanliga äkta stormhatten, Aconitum napellus.

Odlingssättet skiljer sig inte från andra stormhattar. Sol till halvskugga i vilket väderstreck som helst utom åt söder. Den tål de flesta jordar men föredrar en välgödslad, fuktighetshållande jord. Helst ska jorden inte torka upp för snabbt på våren, ju fuktigare tidigt på säsongen desto större chans att plantorna inte drabbas av svampangrepp.
De stadiga stjälkarna blir 100 - 150 cm höga och behöver oftast ingen uppbindning, såvida inte plantan står i ett utsatt, blåsigt läge. Först efter 3-5 år har plantan nått sin slutliga höjd. Den sprider sig väldigt långsamt, men kan, eller bör, delas vart tredje, fjärde år för att förbli snygg.

I landets norra delar hinner ametiststormhatten inte gå i blom sägs det. Jag var ju osäker själv på om det skulle hinnas med här i zon 3 i år, så jag kan gott tänka mig att det stämmer.
Någon i zon 4-5-6 som odlar 'Arendsii' med framgång?

Ametiststormhatt finns att köpa exempelvis på Zetas i Stockholm, och Åbergs trädgård, Ystad.

Lavandula multifida

Sommarlavendel, ettårig. De plantor jag satte på friland istället för i kruka har vuxit enormt under sensommar/förhöst. Jag drar slutsatsen att jag ska prova med en kraftigare och mer näringsrik jord om jag planterar den i kruka igen, och inte använda min vanliga sand/kompost/barkmull blandning.

Ett problem med sommarlavendel är att man måste ha gott om plats om man vill dra upp den från frö själv, den är nämligen en av de där sommarblommorna som man helst bör så riktigt tidigt - gärna i februari - om det ska bli något av den.

Sommarlavendel har odlats i Sverige ända sedan Rudbecks tid. Vill ni se en bild på hur sommarlavendeln i Linnés herbarium ser ut, klicka här.

In memoriam

Tulsa, Tuss, Tusseline eller Tussen, dog den 25 juli i somras. Hon blev bara nio år gammal. Det finns katter och så finns det Katter med stort K. Katter som besvarar ens kärlek, som blir så glada att se en när man varit hemifrån att de bokstavligen står och hoppar jämfota på golvet och gör små glädjesprång när man kommer hem. Katter som alltid pratar med en, som med varenda rörelse och blick talar om vad de tänker och tycker om saker och ting. Både när de är nöjda och missnöjda. Katter man aldrig kommer att glömma, och aldrig sluta sakna.

Vi brukade kalla henne Buddha ibland, hon var oftast väldigt lugn och klok, medlaren i vår kattfamilj - den som aldrig tog parti, som avskydde bråk och ville att alla skulle må bra. Hon ville att vi skulle må bra också. När jag gick och lade mig på kvällarna följde hon alltid med och lade sig bredvid min huvudkudde, även när resten av familjen var vakna. Så fort jag släckte lampan pep hon iväg till de andra, men hon höll mig sällskap så länge jag var vaken.

Sorgen gör fortfarande ont. Men en tröst är alla minnen från våra år tillsammans, och att jag vet att hon hade ett bra liv. Nu har jag planterat en buske i trädgården som är bara är för henne. En tålig och robust rysk kornell. Inget flådigt eller känsligt, Tulsa var en rejäl katt. Och så lyser det gulbrokbladiga bladverket upp i mörka hörnet, precis som Tulsa lyste upp våra liv.

Prunus maackii, gulbarkig hägg

Näverhäggen just nu. Tyvärr har jag inte lyckats fånga den i sol än, men gissa bladen glöder då...

Skulle tro att det här trädet är ca fyra meter högt om man mäter upp till toppen, men det är ännu inte riktigt att man får "trädkänsla".  Härligt är ändå att det växer så snabbt, ett bra träd att plantera om man snabbt vill få upp lite höjd på tomten och ändå släppa igenom ljus. Kronan är luftig och bladen skira och tunna.

I förgrunden till höger i bild ett glanskörbär, Prunus serrula. För första året sedan jag planterade det frös det inte ner under vintern. Hoppas att det blir en mild vinter i år igen så att det växer på sig ännu lite mer, och förhoppningsvis blir mindre mottagligt för köld. Det ska ju egentligen inte vara några problem med härdigheten här.

I bildens nedre vänstra hörn, till vänster om spirean, skymtar nya skott av paradisbusken. Den frös också ner förra vintern. Det var bara ett par levande grenar kvar, och då talar vi om ett riktigt gammalt och omfångsrikt exemplar. Vi sågade ner och försökte gräva upp den förra sommaren, misslyckades med det, och nu har den alltså satt fart igen.

Östlig stäppsalvia

Salvia deserta, mycket lik Salvia nemorosa (stäppsalvia). Sådd från frö från Konnässörsklubben, Göteborgs Botaniska Trädgård. Plantorna är gigantiska. Visst visste jag att de skulle bli större än vanlig stäppsalvia, men inte stannade de på 70 cm som katalogen sa, flera är över metern höga. Jättefina. (Men så gillar jag stäppsalvia också, en favorit ända sedan jag började odla själv.)

Jag har alltid haft stäppsalvia tillsammans med kryddväxterna för att jag tycker att den passar så bra i mitt kryddland. Och nu när jag bygger upp en helt ny örtagård från början så tänkte jag att det kunde vara roligt att prova med en stäppsalvia jag inte haft tidigare. Men kanske måste jag tänka om - jag tror inte den här kommer att få plats i mitt bara 35 kvadrat stora kryddland.

Kanske får plantorna sitta kvar här nere i gula hösthörnan där jag planterade dem förra hösten eftersom jag inte hade plats någon annanstans.  Blått och gult ihop är verkligen en av de värsta färgkombinationer jag vet, men allt som behövs är ett stråk av orange för att det ska kännas bra.

Och det orange (eller orangebruna)... Ser ni det i bilden ovan? En lodrät stam lite till höger om bildens mitt, bakom salvian? Det är stammen till den gulbarkiga näverhäggen. Näverhäggen är för övrigt som vackrast just nu (eller är det vid lövsprickningen den är vackrast?). Bladen faller tyvärr tidigt, men just nu är de klargula, självlysande nästan när solen skiner genom dem. (Jo, jag ska försöka fånga det på bild, jag lovar.)

Mer blått och gult i min gulaste hörna; gullris och "husets aster". Jag var i färd med att utplåna gullriset helt från vår tomt - det fanns hur mycket som helst - men nu när det inte finns så mycket kvar, och allt gult är samlat på ett och samma ställe så vet jag inte längre... Det är något sympatiskt med överflödet också, den höstliga gulchocken.

En helt annan sak jag funderat på ikväll är vilken konstnär jag vore om man kunde jämföra trädgårdsmakeriet med bildkonsten. Hur ser min "palett" ut? Hur "målar" jag min trädgård? Vilka bilder försöker jag skapa? Jag kom fram till att jag är Gustav Klimt.
Har ni någonsin funderat över var någonstans i konsthistorien ni själva hör hemma?

Skördesoppa

Har ni kvar saker att skörda i grönsakslandet? I ärlighetens namn är den här bilden tagen för ungefär tre veckor sedan när jag tog de sista bond- och borlottibönorna. Men eftersom man - om man har tur - kan hitta fina bönor fortfarande på skördemarknader och i saluhallar, så slänger jag in receptet nu. Inte minst för att komma ihåg själv hur jag gjorde. Det är ingen snabb soppa, så gör en ordentlig sats på en gång och frys in om det blir några rester.

Ingredienser 6 port

2 dl färska borlottibönor 
200 g rimmat fläsk
1-2 salsicchiakorv
2 morötter (gärna både gul och orange)

1 bit palsternacka (kan hoppas över)

1 purjolök
3 vitlöksklyftor
500 g mangold
12 dl grönsaksbuljong
minipasta
0,5 dl tomatpuré
bondbönor efter smak och tillgång.
olivolja
färsk timjan
nymald peppar, salt
6 skivor gott, ljust bröd

1. Sprita borlottibönorna och koka dem nästan färdiga, ca 20 minuter, i rikligt med vatten.
2. Tärna rimmat fläsk, salsicchian, morot och palsternackan fint. Skär purjolöken i ringar. Pressa vitlöken.
3. Hetta upp 3-4 msk olivolja i en stor gryta och fräs kött, korv och grönsaker på medeltemperatur 5-10 minuter.
4. Skär mangoldstjälkarna i bitar och låt dem puttra med grönsakerna några minuter.
5. Hetta upp buljong och häll den över kött- och grönsaksblandningen. Koka upp, låt soppan puttra ca 40 minuter. 
6. Tillsätt mangoldbladen. Är de stora så riv dem i mindre bitar. Tillsätt de förkokade borlottibönorna, tomatpuré och 1-2 dl minipasta. Låt soppan puttra ytterligare 15-20 minuter, eller tills pastan är färdigkokt. 
Smaka av med salt och peppar.
7. Sprita ur och skala bondbönorna (den beska yttre ljusgröna hinnan på bönorna ska tas bort). Förväll dem ev tre, fyra minuter i lättsaltat vatten.
8. Pensla brödskivorna med olja och grilla dem hastigt på båda sidor i het panna.
9. Lägg brödskivorna i botten på djupa tallrikar, och häll den heta soppan över. Krydda med rikligt med färsk timjan och lägg de klargröna bondbönorna överst i tallriken.

Har man inte purjo tar man lök istället, och säkert är det gott med både paprika och färsk (skalad) tomat i också. Salsicchian ger en god "tuggighet" i soppan, och fläsket mustighet och sälta.
Smaklig måltid.

Papper och höst.

Begriper ingenting när jag ser senaste publiceringsdatumet, vart tar tiden vägen? Det känns som om det bara var några dagar sedan jag uppdaterade sist, men så blir det när man sitter mycket vid datorn, dagarna bara flyger iväg.

Eftersom jag suttit still så mycket vid bildskärmen tog jag en helkväll med papperspyssel som avkoppling i slutet av förra veckan. Jag älskar papper, och allt man kan göra med papper. Ett väldigt enkelt  (och snabbt) sätt att dekorera papper är att koka eget lim (mjöl och vatten) som man färgar in med pigment. På bilden ovan har jag dekorerat vanligt brunt omslagspapper med tre olika nyanser av svart och rött.
Vad det ska bli av arken? Ingen aning. De kan användas till omslag till böcker, pärmar, arkivfickor. Eller omslagspapper, kort och kuvert. Men nu har jag iallafall ett nytt lager som kommer att räcka en tid.

Höst? Nja... eller jo? Samla ihop lite frön var det hög tid att göra iallafall upptäckte jag. Nedan fröhus av vallmon Mother of Pearl. Jag sådde Mother of Pearl någon gång i mitten av nittiotalet och hade henne sedan årligen självsådd i mitt kryddland ända till sorken kom och utplånade det mesta.
I somras hittade jag plötsligt en hel liten koloni i utkanten av bondens åker. Ganska nära vår kompost, så jag antar att fröerna hittat dit den vägen. Så härligt det var att se henne igen! Nu har jag förstås samlat ihop lite fröer för att inte tappa bekantskapen helt igen.

Bilderna här: Instagram förstås. Är Instagram-addict sedan något år tillbaka. Världen har blivit vackrare sedan jag anslöt mig.

Skärholmens perennpark (del II)

Lite blandade bilder för att förmedla känslan.

När man tittar på bilden nedan är det nästan svårt att förstå att detta är i en Stockholmsförort med flervånings hyreshus.

Fackelblomster, Lythrum och gräs i skön förening.

Vattenblänk i parkens mitt.

Stenkyndel, Calamintha nepeta och blåtåtel, Molinia caerulea. Det gula till höger i bilden nedan är amsonia.

Två sorters kärleksört, 'Matrona' och 'Red Cauli' i ett hav av präriedroppgräs.

Under träden skuggtåliga växter, nedan kaukasisk förgätmigej, Brunnera 'Jack Frost' med bland annat rosa axbetonia. I framkanten skymtar myskmadra.

Alla bilder i detta inlägg samt det förra är tagna den 19 augusti.

Astrar i Skärholmens Perennpark

Astrar i offentlig miljö, inte dumt alls. I Skärholmens Perennpark har de en av huvudrollerna just nu. Enligt plantförteckningen ska det finnas fyra olika sorter där, jag har tyvärr bara lyckats fånga två av dem på bild. Nedan vad jag tror är (vet ni bättre så rätta mig gärna) Aster 'Harry Smith', balsamaster.

Otroligt stilig med de mörka stjälkarna, tyckar jag. Nästa gång jag går dit ska jag lukta på den. Jag antar att den heter balsamaster av en anledning.
Uppstickare i planteringarna är den grekiska vädden, Knautia maccedonica.

Parken verkar vara välbesökt av de som bor i området. Medan vi var där kom och gick det folk hela tiden. Vissa satte sig under träden vid skuggplanteringarna och pratade. Mammor med barn drogs till det öppna mittpartiet med vattenspegeln, där de hade utsikt över vad barnen tog sig för. Många tog fram sina kameror och fotograferade varandra framför växterna. Jag tror knappt jag såg en enda människa som bara passerade genom på någon av gångstigarna. De flesta stannade upp och ställde sig vid något tillfälle och såg sig omkring.
Visst måste sådana här blommande oaser ändra livskvalitén för de som bor där? Jag kan inte tänka mig annat. Tänk att promenera vägen nedan varje morgon till tunnelbanan. För en kort tid sen var det en asfalterad gångväg över en stor, tom gräsmatta, och se nu...

Trädgårdssolbrud, Helenium, är en annan växt som verkligen tar för sig i parken. Ni ser den i bakgrunden i bilden nedan. Underbar. Och fackelblomster stod för den mesta färgen just nu. Rosalila vart man än såg.

En aster åt det blåare hållet. Enligt uteslutningsmetoden när jag tittar på växtförteckningen tror jag att detta är en Aster macrophylla 'Twilight', oktoberaster. (Men rätta mig gärna om jag har fel.)

Oktoberaster, bolltistel och fackelblomster nedan. Så fint, så fint.

Jag är ett fan av Piet Oudolf ända sedan hans bok Drömplantor kom ut i början av 90-talet, så jag köper nästan rätt av hans idéer och planteringar per automatik. Och när jag steg in i Skärholmens Perennpark kände jag hur ögonen var på väg att börja tåras. Hans växtval, så nära hur naturen själv ser ut, är som ren poesi i mina ögon.

Ändå är det något som fattas i Skärholmen. Något som finns i Enköping som saknas här. En grundstruktur? De gröna väggarna? Jag skulle vilja ha upp några gröna skärmar i form av klippt bok eller något liknande, så att allt inte blev så överskådligt på en gång.
Men så tänker jag att det måste finnas en mening med att det är så öppet som det är. Att man inte ska behöva känna sig rädd när man går genom området kvällstid kanske? Att mammorna i de omgivande höghusen snabbt ska kunna lokalisera sina barn när de tittar ut genom fönstren?
Värt ett besök är den iallfall. Bara några minuters promenad från Skärholmen Centrum, så har ni vägarna förbi tycker jag att ni ska ta er tiden att besöka den. Mer info och karta hittar ni här.

PS. Idag visade jag ju bara astrarna. Visst vill ni ser fler bilder? Det kommer om någon dag eller två.