Mina sju i år...

... och en god fortsättning på midsommaraftonens kväll!

Överblivet

Det står en del krukor kvar i växthuset som jag inte hunnit få ut och ner i jorden. Bland annat några rangliga, men blommande, dahlior. Jag känner mig nästan hypnotiserad av dem, kan inte låta bli att gå och titta på dem flera gånger dagligen. Färgerna, schatteringarna i kronbladen, vecken i varje enskilt blad.

Och så baksidorna. Det är så raffinerat sammansatt alltsammans att man blir helt matt av beundran.

Veckans vego

Lycka kan vara många saker, en av dem är att "plocka" ingredienser till middagen från sin egen trädgård. Idag fyllde jag korgen med grönsallat, tagetesblommor, basilika och den gode Henriks målla. Det blev en filodegspaj med grönsallad.

Jag tänkte att jag skulle dela med mig av receptet eftersom det är så ruggigt användbart. Man kan ändra ingredienser allt efter säsong och smak, men grunden lyder så här:

Ett halvt paket filodeg (125 g)

1 paket fetaost

1 liten burk soltorkad tomat i olja

100-200 g färsk spenat

2 ägg

Gör så här:

Sätt ugnen på 180 grader.

Koka upp några matskedar vatten och lägg spenaten i det kokande vattnet. Låt den sjuda tills den precis slaknat. Låt spenaten rinna av i durkslag några minuter. Krama försiktigt ur den så att det mesta av vätskan försvinner. Hacka spenaten.

Hacka de soltorkade tomaterna grovt. Obs! Spara oljan!

Smula fetaosten i en bunke. Blanda väl med tomaterna, spenaten och äggen. Smaksätt med lite nymald svartpeppar.

Öppna filodegspaketet och lägg arken mellan två fuktiga handdukar så att de inte torkar.

Ta ett ark filodeg och pensla det tunt med olja från tomaterna.

Lägg filoarket med den oljiga sidan neråt i en kakform med löstagbar botten. Det ska täcka botten och gå upp över sidorna på kakformen. En del av filoarket kommer förmodligen att hänga utanför formen. Så ska det vara just i detta läge.

Ta ett nytt ark filodeg, pensla det med tomatolja och lägg även det i kakformen med den oljiga sidan ned. Lägg filoarken lite i omlott om det behövs. Fyra, fem lager filodeg brukar bli lagom tjockt.

Häll tomat/ägg/spenat/ostblandningen i formen och bred ut den jämnt över botten. Pensla ett sista ark filodeg med olja, vik det dubbelt och lägg det över fyllningen. Vik sedan ner filodegen som hänger över kakformens kanter så att de sluter till över pajens fyllning längs kakformens kant (se bilden ovan).

Grädda i nedre delen av ugnen ca 25-30 minuter, eller tills pajen fått fin, gyllene färg.

Låt svalna några minuter, ta pajen ur formen. Servera med grönsallat.

Receptet kanske verkar lite invecklat när man läser det, men det går i själva verket snabbare att laga än en vanlig matpaj gjord på deg.

Fetaosten kan bytas ut mot annan riven ost. Spenaten bytas ut mot målla, mangold, nässlor - vad man vill. Man kan göra pajen mer mättande genom att ha i hackade nötter eller frön.

Det man sår får man skörda. Plocksallat är ett bra exempel på något man normalt inte kan misslyckas med. Har man inte en egen jordplätt att så i, så kan man åtminstone återanvända sallatsplantan i kruka från mataffären. När alla sallatsbladen är avplockade tar man upp plantan ur den lilla, svarta plastkrukan och planterar den i en större kruka med plantjord. Sätt krukan på balkongen eller i ett soligt fönster och vattna då och då. Någon vecka senare kan man skörda en ny omgång. Plockar man blad kontinuerligt kan sallaten komma med nya blad i en månad. Ibland längre.

I filodegspajens grundrecept används färsk spenat. Jag har den gode Henriks målla i min trädgård, så jag använde den istället idag. Den gode Henrik kallas ibland även lungrot, lungmålla och Stolt Henrik. Gode Henrik är en flerårig växt till skillnad från släktingen svinmålla, som också den är ätbar (och god!). Henrik kan ätas rå också. Då plockar man sidoskotten, eller späda blad, och strimlar till sallader. Mållor var förr vanliga i odling. De är ett billigt och lättodlat alternativ till spenat också idag. De trivs på näringsrik jord.

Trevliga kombos (del II)

Idag fler kombinationer som jag gläds åt just nu. Nedan fänrikshjärta i sällskap av strutbräken. Fänrikshjärta är den av fjolårets nyinköpta perenner som jag har uppskattat mest. Det fanns inte en dag förra sommaren som jag inte gick och tittade på den. Verkar bli samma sak i år; jag kan bara inte hålla mig ifrån den mörka hörnan där den lyser upp dunklet. Och vad plantan brett ut sig på ett år!

Nedan rosa förgätmigej som växer upp genom en nävas (tror det är Brookside) blad. Superromantiskt.

Jag har ledig långhelg med betoning på ledig. Jag tänker bara göra vad som faller mig in i fyra dagar. Idag föll det mig in att måla en spaljé och drivbänken. Och plantera en del perenner, och hemuppdrivna ettåringar som blir utfyllnad i gräsrabatten som fortfarande är lite gles. Nu har vi precis tagit bort stygnen på nykastrerade Donna-katten. En nykastrerad katt kan öka sin kroppsvikt med 30% på två månader. Om Donna vore en människa på 60 kilo skulle hon alltså öka till 90 kg. På två månader. Kan förstå att veterinären uppmanar en att väga katten regelbundet närmsta tiden efter kastreringen och hålla koll på matintaget.

Samla frön

Samla frön kan man göra redan nu om man vill.

Av vintergäck till exempel.

Mördare överallt

Det var ju inte direkt vad jag väntade mig att sätta fingrarna i när jag stoppade ner handen i korgen med nypor.

Gula stråk

Eller gulaktiga iallafall... Fin bladkombo här nedan som är som absolut bäst precis just nu; rhododendron, strutbräken och gulbladig smällspirea.

Vanligtvis är det lite svårt (tycker jag) att se något positivt i lökväxter som håller på att vissna ner. Men kombinationen nedan tycker jag är riktigt snygg i färg. Vitt violkungsljus och vissnande kejsarkronor.

*

Idag skulle jag plantera en liten planta av vit Jakobs stege som jag fick av en vän sent förra hösten. Jag hann inte få den i jorden då, så den har stått i sin kruka hela vintern. Nu hittade jag knappt krukan för den såg inte alls ut som den gjorde när jag fick den och den var nyplanterad. Krukan var plötsligt full av växtlighet i olika höjder och storlek. Särade försiktigt på den nu rätt kompakta rotklumpen i en 10 centimeters kruka. Den innehöll, förutom ett antal ogräs av olika sorter och storlek, sex plantor jakobs stege, tre små vallmo och två aklejor. Jag planterade naturligtvis allting. (Utom ogräset förstås.) Rolig present. :-)

Shopping

En tur till plantskolan för att köpa en fläderbuske resulterade i allt möjligt smått och gott. Jag vet inte vad som hände, jag skulle verkligen bara köpa en buske. Och ta en fika med svärfar. Jag hade inte ens tänkt titta på perennerna. Eller de andra buskarna.

Det jag var ute efter var en Sambucus nigra 'Black Lace'. En rödbladig fläder med fint fördelade blad som inte blir så stor som vanlig fläder. Den blommar med rosa blommor. Tror den kommer att trivas som hand i handske i vår lerjord (det brukar fläder göra), men är lite tveksam till hur härdig den egentligen är. Alla plantorna i plantskolan var kraftigt nedklippta, kan tänkas hade alla fjolårsskotten frusit? Precis som de har gjort två år i rad på mitt glanskörsbärsträd? Zon III. Ja, ja... vi får se.

Helt otippat hamnade en vitbrokig kornell, Cornus alba 'Elegantissima' i vagnen också. Jag fastnade först för en helt annan kornell (också den vitbrokig), men när prisskillnaden var 600 kr så fick plånboken avgöra vilken det skulle bli. Om jag nu minns rätt var den stora skillnaden mellan plantorna att den här har ett spretigare växtsätt. Jag tror inte det gör så mycket, inte där jag tänker plantera den. Kanske snarare tvärtom. Men, men - vi får se...

Och brokbladigt krypblågull, Polemoneum reptans 'Stairways to Heaven'. Sprider sig väl av bara tusan... hmm... Inte bara brukar blågull fröså sig ymnigt, den här är dessutom krypande. Nåja. Vi får se! (Jag kunde iallafall inte motstå den. Blommorna är ljust, ljust blå, och den påminner lite om förgätmigej i växtsättet.)

Jag är svag för blågull, så är det bara. Jag låter dem fröså sig nästan hur de vill i kryddlandet. Så en rödbladig måste jag förstås också ha. Den doftar något fantastiskt, och har stora, djupt blå blommor. Polemonium caeruleum spp. yezoense 'Bressingham Purple'.

Och så blev det en steril digitalis och några små vitblommande, hängande ettårigar (lobelia + bacopa) som ska bli utfyllnad i krukorna på uteplatsen. Är mycket nöjd med mina brok- och rödbladiga fynd. De är snygga ihop också, så kanske planterar jag blågullen ihop med buskarna istället för i kryddlandet... Kanske, som sagt... Vi får se, efter helgen.

Är väldigt dålig på att kommentera hos er andra just nu, men det är inte helt och hållet mitt fel. Jag har uppdaterat bredbandshastigheten och det verkar vara det dummaste jag gjort någon gång. Det är stört omöjligt att lita på uppkopplingen nu. Ibland kan det gå timmar utan att jag kan göra enklaste sak - som att kolla mejl. Och att skriva kommentarer hos andra bloggare är... ja, hur ska jag säga...minst sagt frustrerande. Fyra gånger av fem när jag skrivit en kommentar och sen trycker på posta så kommer meddelandet "Din dator är inte ansluten till internet" upp, och kommentaren är borta. Bara så ni vet.

Geranium maderense

I torsdags förra veckan sällade jag mig till skaran nyfikna Stockholmare som invaderade Bergianska Trädgården för att beskåda den blommande jätteknölkallan. Mycket folk var det, och hade jag inte varit så lång undrar jag om jag ens hade fått en skymt av den. Men det fanns mycket annat att titta på också. Till exempel ett blommande exemplar av Geranium maderense, Madeiranäva.

Närbild på stjälken:

Jag brukar sukta över bilder på den här nävan i böcker och på internet, men har aldrig sett den i verkligheten förut. Det är den näst största av alla nävor. Plantan kan bli 150 cm hög och enskilda blad upp till 60 cm tvärsöver. Bergianskas exemplar är lite mer moderat i storlek, men är ändå en upplevelse att se för en geraniumälskare som jag.

Madeiranäva är i princip omöjlig att odla om man är amatör. Den är inte härdig. Och den trivs inte i kruka. På hösten och vintern växer plantan för att tidigt om våren börja blomma. Den blommar större delen av sommaren men står då helt still i växten. Efter blomningen dör plantan. Den förökar sig genom frön men kan ibland skjuta sidoskott. (Jag läste någonstans att den i sättet att växa kan liknas vid stinknäva, G. robertianum.)

Vill man prova att ha den i kruka för att övervintra frostfritt måste man plantera om den i större krukor hela tiden för att den inte skall sluta växa, och, man kan räkna med att den kommer att drabbas av ohyra och sjukdomar.

Ett annat intressant fakta om Madeiranävan är att man kan säga att den nästan per automatik är existenshotad eftersom den är så starkt knuten till en enda lokal, dvs. Madeira. På 50-talet började dock frön spridas runt världen, mycket tack vare engelsmannen Major C H C Pickering, som lyckades finna en av de få vilda populationerna som fanns kvar.

Jag glömde faktiskt att lukta på bladen. De ska ha en lika utpräglad doft som G. robertianum och G. macrorrhizum, flocknäva.

Och apropå doft... jätteknölkallan hade tyvärr slutat att lukta när jag kom till Bergianska. Det är honblommorna som utsöndrar doften (lik och bränt socker) för att locka till sig skalbaggar, och på torsdagkvällen hade de redan hunnit blomma ut. Men visst är det en imposant växt...

Källor: Best Geraniums/Stefan Buczacki, Hardy Geraniums/Trevor Bath & Joy Jones, Storkenaeb - bogen om geranium/Birgitte Husted Bendtsen, Geraniums & Pelargoniums/John Feltwell.

Så var det maj plötsligt...

... och jag tycker att jag inte hinner med någonting. Men så är det varje år, så varför är jag förvånad. Det brukar ju ordna sig ändå, även om man inte hunnit rensa överallt eller binda upp allt snabbväxande från början.

Ett av förra höstens impulsköp från realådan ser ut så här nu:

Tulpaner. Jag minns inte vad de heter, men jag blev så förtjust nu när de kom och jag upptäckte vilka läckra stjälkar de har. Mörkt blålila. Det såg man inte på förpackningen som bara visade själva blomman. Ska försöka få tag på fler i höst och göra något lite mer planerat vid planteringen. Så fint det skulle kunna bli om de stack upp i en "matta" av något med ljust gröna blad.

En annan favorit som blommar nu är kejsarkronan. Jag är just nu väldigt förtjust i de gula.

Och så har jag ju mitt numer ständiga sällskap i ateljéträdgården. Helt ogenerade pinnar de fram och tillbaka mellan sina hålor dagarna igenom (åtminstone soliga dagar). Och lika oblygt sätter de sig och smaskar på "grönsakerna" mitt framför näsan på mig.

Fast grepp om stjälken så att de snabbt kan tugga i sig...

Det ser ut som om han har ett sugrör i munnen, eller hur?

Höger- eller vänsterhand verkar inte spela någon roll...

Och slutligen en suddig, men nästan lite symbolisk bild över vad mina stackars plantor härdar ut. Förra året hade sorkarna helt utrotat en av mina gamla buskpioner, och av den andra fanns bara en levande gren kvar. I år lever den fortfarande, och dessutom så bryter den nu med nya skott nerifrån basen:

Runt pionen är det väl 10-12 sorkhål bara inom en meters håll. Det största är precis där sorken i bilden kommer upp. Visst är det fantastiskt vilken levnadskraft som finns i vissa växter?!

Sorkbilder: Klas-Göran Tinbäck